○Eric○
Det gör nästan ont i mig när han bankar på dörren och i panik skriker efter mig. Som att jag har lämnat honom för att dö även fast att det är precis tvärt om. Tro mig det finns en jävla bra anledning till att jag inte kom så fort Cameron lämnar honom helt ensam. Tanken var att först låta honom vara och se om han skulle ta sig ut men...

~ Tidigare ~
Jag vill bara gå och se till så att han inte sticker men Reynolds envisas med att jag ska  låta bli att dra dit på någon timme. Plötsligt slås dörren upp och en andfådd Maddie med tårar i ögonen står nu i dörröppningen.
"Maddie?" Hon andas häftigt och skakar på huvudet.
"Vart är Leo?" Nästan skriker hon och upprepar sig så fort hon inte får ett direkt svar. "Vart. Är. Leo?!"
"Hemma hos sig. Eller ja." Säger Thomas tveksamt eftersom att vi inte haft tillfälle att berätta att vi låst in vår kära vän i hans eget hus.
"Okej bra. Eric eller Cameron, någon bara åk dit och se till att han absolut inte, under några omständigheter, överhuvudtaget lämnar huset." Hon släpper ner sin väska på golvet innan hon sätter sig på knä och börjar rota i den.
"Vad har hänt?" Hon tittar upp på mig och tar ett djupt andetag.
"Någon. Eller Nathan och de har vält Leos mammas gravsten. Killar detta är fucking allvar nu. Ni håller Leo borta från allt och alla tills vi har kommit på ett sätt att berätta för Leo OCH ett sätt att få stopp på allt!"

"Eric! För i helvete jag orkar inte mer nu! Snälla ni fucking vinner, jag ska inte gör något dumt snälla!" Ingen förstår hur mitt hjärta brister av paniken, desperationen men framförallt rädslan i hans röst. Han är som en bror för mig och jag kommer inte släppa honom men jag litar inte på honom. När han får reda på vadfan som har hänt kommer han att vända upp och ner på hela jorden. "ERIC?!" Jag öppnar ytterdörren medan en tung suck lämnar mina läppar och jag sätter mig ner på trappan utanför när dörren smälls igen.

○Leonard○
"Eric?" Frågar jag som att han skulle stå framför mig. När jag inte får något svar förstår jag och ännu mer när ytterdörren smälls igen. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken innan jag lutar min panna mot dörren. Han gick. De första två gångerna de lämnade mig ensam här kännes det inte alls. Men denna gången. Det är nästan obeskrivligt. Det känns seriöst som att de inte kommer att komma tillbaka och att jag kommer att dö härinne. Det känns inte alls som att jag är här eftersom de skulle vara mitt bästa. Tvärt om. Det känns som att jag är här för att de ska krossa mig totalt. Om fallet är så. Då kan jag tala om att de har lyckats. De har knäckt mig. Alla mina känslor är beredda att lämna min kropp när som. De har fått mig att förstå att jag behöver dem. Att jag behöver dem alla.