○Leonard○
Jag orkar inte ens tänka på hur många timmar jag faktiskt varit här inne. Om jag får gissa så har Cameron antingen stuckit utan att säga till Eric att dra sig hit eller så tror de honom bara inte och helt struntar i att jag ens finns. Allt som snurrar i mitt huvud är Nathan och att han ska dö för att ha blandat in Cameron i våra problem som inte ska tas ut över någon annan än mig. Jag blir helt ärligt ledsen av att tänka på hur mycket skit Cameron alltid får ta för att han står på samma sida som jag. Särkilt nu. Jag trodde att han skulle hata mig mest av alla för att jag uppenbarligen svikt honom men han står fortfarande kvar. Cameron, han är ett år yngre än oss alla men fick hoppa upp en klass pågrund av att han är typ vidrigt smart. Om jag ska vara helt ärlig är det inte svårt att bli avundsjuk på honom då han egentligen är ganska överlägsen oss alla.

En suck lämnar mina läppar när jag äntligen hör ljudet av att någon öppnar ytterdörren. Det går några minuter men tillslut öppnas dörren. Eric flinar och stänger dörren efter sig.
"Du är kvar." Säger han förvånat och sätter sig på huk.
"Nähe?"
"Trodde du skulle ha rymt."
"Släpper du inte ut mig denna gången så kommer jag vara tvungen att antingen krossa dig eller i värsta fall dörren." Säger jag och pressar fram ett genomfalskt  leende.
"Vad vill du mig?" Jag ställer mig upp vilket Eric också gör innan jag går mot honom.
"Varför har Cameron bråkat med Nathan?" Han chockas av min fråga och flinar bara.
"Va? Ne- va? Det har de inte. Vem sa det, Ca-."
"Skippa bortförklaringarna Eric. Sa inte jag till dig att jag skulle sköta detta själv?"
"Jo?"
"Och vad gör ni? Skickar ut, LÅTER Cameron ta den striden med Nathan som jag ska ta och som jag skulle tagit medan ni stänger in mig här?"
"Han ville försvara dig? Vad skulle jag göra?"
"Stoppa honom. Inte stå och titta på, seriöst?"
"Förlåt. Okej? Men vi tog honom åt sidan."
"Efter han börjat hosta blod då eller? Fan vad bra gjort. Jag vet att ni är arga på mig och ni har all rätt till det men Eric du kan inte låta Cameron ta smällen för något jag gjort bara för det. Ge mig bara nyckeln. Så att jag kan ordna upp allt för en gångs skull." Han lägger armarna i kors.
"Varför skulle jag det. Vem vet vad du gör där ute?"
"Vad skulle jag göra?"
"Tänk efter jävligt noga." Säger han och vänder sig om innan han går mot dörren. Paniken i mig börjar växa då jag verkligen måste ut härifrån, att inte ha kontrollen över något gör mig snart galen.
"Eric nej!" Fräser jag och stoppar honom för att jag mycket väl vet om att han utan problem kommer lämna mig här annars. "Eric jag har fattat okej? Jag är en hemsk person och jag fattar att inget kommer bli som innan men jag har varit inlåst i över 24 timmar, jag fattar okej!"
"Det gör du ju uppenbarligen inte."
"Jo!"
"Vad då?" Han tittar seriöst på mig men får inget svar. "Exakt Leo du vet inte."
"Men säg då?"
"Är du trög? Blind eller omedveten om vad du gör mot dig själv?"
"Nej." Han skakar på huvudet och tittar sedan ner på min arm.
"Vad har hänt med din tatuering?" Frågar han och nickar mot högra handled.
"Inget." Säger jag och drar den bakom min rygg.
"Det är en massa ärr. Det där då? På bordet?"
"Cigg?" Ännu en gång skakar han på huvudet.
"Nej. Och jag är inte dum. Hur mycket du än tror det så kommer jag aldrig kunna vara arg på dig för något annat än hur fucking dum i huvudet du är som gör allt för att lämna oss kvar här och bara försvinna!" Han knuffar mig bakåt så att min ryggtavla träffar väggen hårt. "Om du dör, då! Kommer jag vara mer arg än du kan föreställa dig. Fattar du inte att ingen varken kan eller vill vara utan dig?"