"Gå inte."

○Leonard○
Hon upprepar mitt namn kanske fem gånger men jag svarar inte. Jag bara tittar på henne. Hon är inte stolt över mig. Hon hatar dock inte mig. Det vet jag för hade hon gjort det hade hon inte varit här.
"Leo. Säg något. Snälla." Säger hon och tar ett steg närmre mig.

Hans knutna näve träffar min käke medan någon annan sparkar mig i sidan. Förnedring är vad det är. Sju andra hänger över mig där jag ligger mot asfalten och slår som att det inte finns något annat att leva för. Som att min död är det enda som kommer att göra dem nöjda.

"Hej." Säger jag knappt så att det hörs men ändå ler hon när det ynka ordet lämnar mina svullna läppar. Hennes leende och hennes röst är det enda som har cirkulerar i mitt huvud de 2 senaste månaderna, det går inte att sluta tänka på även om det är det enda som jag försöker att göra. Hur jag klarat mig utan henne varje dag är en fråga som jag nog aldrig kommer att få svar på.
"Vad hände?" Mumlar hon och ser ner på mina blodiga händer som jag gömmer undan bakom min rygg. Jag skakar bara på huvudet.
"Jag, vet inte." Orden bara flyter iväg bort med vinden. Som att de inte spelar någon roll längre. För det gör det inte, jag var starkare än alla tillsammans och nu är jag nerdragen under marken av Nathan. Nathan av alla.
"Jag vet att du kanske inte vill prata med mig men ska jag ringa Bella eller någon." Hon tar ett steg bak och pekar bort mot vägen ut som leder till gatan, jag vet innerst inne om att hon inte tänker vända sig om och gå utan att få ett svar av mig ändå tar jag snabbt tag i hennes ena hand och skakar på huvudet.
"Nej!" Säger jag i panik. "Gå inte."

○Madison○
Jag tittat ner på min hand som nu ligger i Leos. Paniken i hans röst och framförallt i hans blick chockar mig men gör mig om jag ska vara helt ärlig också lite glad.
"O-okej. Jag ska inte." Säger jag för att lugna honom lite då man nästan kan höra hur hans hjärta slår hårt i bröstet. "Vill du åka hem eller vill du prata eller vad vill du göra?" Han släpper min hand och jag ser hur hans axlar sänks.
"Hem." Jag ler mot honom innan jag ringer efter en taxi. Under hela tiden när vi väntar säger han ingenting. Han är så tyst men inte tyst på ett harmoniskt sätt, tvärt om. Jag bli bara stressad av att han inte säger något. Det är som att han vill och borde säga så mycket men inte gör det. Allt jag vill göra är att fråga vad det var som hände även om jag kanske kan gissa. Jag vill fråga men jag vågar inte. Jag vill säga så mycket som jag hållit inne så länge men jag kan inte. Jag vill veta hur han mår men jag tänker inte fråga. Inte nu. Det är inte rätt tillfälle. Alls. När taxin väl kommer drar Leo upp luvan på sin hoddie och lägger ner sina händer i fickorna på hans jeans, inte nog med det tittar han inte upp en ena gång. Han tittar oavbrutet ner i marken, även när vi sitter i bilen. Han gör alla rörelser så försiktigt, det är nästan som att han till och med är försiktig med hur han andas.

Jag ser ut genom fönstret och andas inte allt för tungt ut innan jag känner hur Leo försiktigt lägger sin hans på min.
"Förlåt."