○Leonard○
Bara stoppa honom och förklara. Kom igen Leo sluta vara en sån tönt någon gång. Jag gör verkligen mitt allra yttersta för att våga stoppa Eric från att gå och säga sanningen, men det gör jag inte. Jag vågar inte. Istället låter jag honom gå utan att säga ett ord.

"Hej." Jag stelnar till när jag hör Izabellas röst och blinkar bort tårarna ur mina ögon.
"H-hej." Jag pressar fram ett leende som hon inte går på.
"Har det hänt något?" Jag skakar omedelbart på huvudet.
"Nej. Nej jag bara, ehm, luft, jag behövde luft, det är så kvavt därinne." Hon drar ihop ögonbrynen och nickar sakta.
"Okej... Så vad är den egentliga anledningen?"
"Anledning?"
"Du ser alldeles blek ut. Är du säker att allt är som det ska?" Jag suckar över att behöva ljuga för henne gång på gång. Det är hon inte värd.
"Ja jag lovar allt är okej." Hon nickar osäkert och kysser mina läppar innan hon tittar ner på sin klocka.
"Jag är sen men ring om det är något, vi ses sen." Jag kysser henne och ger henne bara ett kort ja innan hon springer ikapp sina kompisar. En tung suck lämnar mina läppar. Jag hatar detta. Jag hatar att vara jag. Jag vill inte ljuga men jag vill inte erkänna att jag inte sagt sanningen heller. Allt är bara en enda röra, jag förlorar bara fler efter fler och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna fixa detta.

○Madison○
Jag tror inte att jag och Leo kommer att gå tillbaka till det som vi hade innan. Han verkar vara ganska klar med vad han vill och jag måste bara släppa det faktum att jag har förlorat min bästa vän. Han betyder allt för mig men han sårar mig mer och mer ju längre tiden går av att han inte pratar eller ens tittar på mig. Eric kommer tillbaka in i kafeterian vilket ingen märker då de är fullt upptagna med att diskutera något jag inte lyssnar på. Han sätter sig bredvid mig och jag kan inte låta bli att iallafall titta efter Leo som jag inte ser. Vad jag ser är däremot Erics tårfyllda ögon som han tror att jag inte ser.
"Vart är Leo?" Frågar jag även om jag inte borde. Han rycker på axlarna innan jag reser mig upp och drar med honom åt sidan. "Vad hände?" Han tittar på mig och tårarna har nu förvandlas till ren sorg och hopplöshet.
"Jag tror att jag precis förlorade min bästa vän Maddie."

○Leonard○
Jag behöver råd från en person. Mamma. Jag måste prata med henne för hon är den enda som kan hjälpa mig.
Jag går ur bilen och öppnar dörren innan slänger mina nycklar på bänken i hallen.
"Jag är hemma." Inget svar. "Mamma?" Snabbt springer jag upp för trappan och öppnar dörren till mammas sovrum. "Mamma ja-." Jag hejdar mig själv när jag ser den tomma bäddade sängen. Mitt lilla leende försvinner. Jag är själv. Av den vana av att hon alltid finns där glömde jag för en sekund att jag inte har någon mamma längre. Hon är död. Jag är verkligen helt ensam. Hur man kan förtränga en sådan sak är en gåta som jag aldrig kommer få svar på vilket gör ont. Men vad som gör mer ont är att jag faktiskt kunde glömma det. Man glömmer inte sådant. Inte ens av vana ska man glömma sådant.

Jag suckar och stänger igen dörren innan jag med trötta steg går in till mitt rum. Det första som möter min blick och som jag aldrig annars lägger märke till är bilden på min vägg. Den på mig, Ryan, Cameron, Madison och Eric. Bilden på mig och alla de som jag hjärtlöst svikit. Länge studerar jag bara den innan jag känner hur det börjar göra ont i hela kroppen. Allt gör ont. Bilden, tankarna, mörkret i rummet, tystnaden gör fruktansvärt ont och jag förstår inte ens att något som tystnad kan göra så ont. Det är hemskt att inte höra någons röst. Jag saknar allt. Alla små saker. Jag saknar att få konstanta jobbiga sms från Reynolds om att han ska ha fest fast att han inte ska det, jag saknar att hänga med Eric och Ryan. Jag saknar Camerons onödiga och dumma kommentarer. Jag saknar Maddie. Jag saknar att festa tillsammans med dem och göra bort mig på någon dum snurra flaskan utmaning. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga men jag saknar Ian. Även om jag hatar honom så att jag utan problem skulle kunna döda honom saknar att han tjatar på mig om att jag inte får slänga min väska på hallgolvet. Jag saknar Nicoles tjat och jag saknar mammas röst när hon säger att jag ska vara trevligare när jag pratar med folk. Jag saknar att få skäll och jag saknar att vara en del av någonting. Jag har ingen familj, jag har inga vänner och jag gör inget annat än att ljuga för min flickvän. Varför är jag ens kvar? Om jag skulle berätta sanningen skulle de bara hata mig ännu mer eftersom att jag till och med ljugit om en sådan liten sak som att mamma är sjuk. Om jag inte säger något fortsätter allt såhär och jag kommer antagligen bli galen, se på mig, jag saknar mitt gamla liv så mycket att jag fortfarande tror att någon ska svara när jag ropar att jag är hemma. Just nu finns bara en utväg. En väg jag inte borde ta men en väg som iallafall får slut på allt lidande.