○Leonard○
Jag känner hur röken jag drar in i lungorna får mitt tillfälliga medvetande att bli helt matt. Det är som att alla känslor bara domnar bort. Maddie har inte låtit mig vara ifred en sekund sedan i måndags. Hon håller koll på mig varje sekund för att se till så att jag inte gör något jag inte ska. Idag är det dock torsdag och jag gick med på att gå till skolan även om jag nu står bakom skolan för att undvika folk ska fråga varför jag "är nere" för det har ingen något med att göra.

Efter att jag börjat tappa bort tiden och hur länge jag varit borta går jag tillbaka in i skolan. Längre än upp för trappan till andra våningen hinner jag dock inte tills någon stannar precis framför mig.

Nathan.

Oberört fortsätter jag bara förbi honom men stannar när han öppnar sin mun och stör mig med sin oerhört irriterande röst.
"Du gillar att provocera va?" Jag vänder mig om och höjer på ögonbrynen.
"Du kan inte bara låta mig vara va?" Spottar jag.
"Inte så länge du inte kan låta min syrra va." Jag flinar och skakar lätt på huvudet innan ilskan flammar upp i mig.
"Jag lämnar henne ifred när hon ber mig. Inte när du beordrar mig."
"Oh så hon har inte sagt något? Då gör jag det åt henne. Hon vill inte se dig igen." Fräser han innan han knuffar mig bakåt.
"Jasså? Kan jag ju göra såhär utan att få dåligt samvete då eller?" Säger jag innan min knutna näve träffar hans ansikte. Han flinar bara innan han rätar på sig.
"Är det allt du har?"
"Allt? Lågt ifrån, men skulle jag ge dig allt jag har så skulle du gått sönder." Säger jag innan han tar emot ännu ett slag vilket gör att hans näsa börjar blöda. "Hopps..." Mumlar jag ironiskt och rycker på axlarna. "Du akta så du inte blöder på din skjorta." Han ger mig ett slag som inte känns så mycket innan ilskan lyser upp i hans ögon.

○Izabella○
Jag knuffar undan folket som står står i vägen Nathan och Leo som håller på att slå sönder varann innan jag tar tag i Leo och vänder honom mot mig.
"Sluta." Säger jag och ser på Nathan som Liz försöker lugna ner. Jag tittar på Leo som har sprucken läpp och ett jack i pannan som han blöder ifrån. Hans ögon ser trötta ut, och inte bara pågrund av sömnbrist. Ärligt ser han ganska borta ut, något jag just nu inte bryr mig jättemycket om. Hans näve är knuten och redo för att slå vilken sekund som helst. Jag tar tag om hans hand och sänker den innan han börjar slappna av. "Vad håller ni på med?" Suckar jag tyst medan han lutar sin panna mot min.
"Vad tror du?" Mumlar han medan jag drar min hand över hans ena kind. Jag vänder mig sedan om och tittar på min bror som sliter sig loss från Liz innan han tar tag i mig och drar mig mot honom. Han tar tag i mina armar och vänder mig så att jag tittar mot Leo.
"Ser du?" Säger han i mitt öra innan han själv tittar på Leo som alla just nu är emot. "Vad sa du till mig för inte så länge sedan?" Jag svarar inte tittat bara på Leo som inte släpper sin blick från mig. "Du skulle aldrig dejta någon som honom." Viskar Nathan. "Visst sa du så?" Jag sväljer hårt innan jag försiktigt nickar. "Du vill inte associera dig med människor som honom? Eller hur?" Jag skakar lätt på huvudet. "Bella vad lovade du?" Det är som att jag inte kan röra någon muskel. Jag får inte ut ett enda ord, jag kan inte ens slita blicken från Leo. "Huh? Vad lovade du mig? Du sa att du skulle hålla dig borta från honom. Inte sant?" Säger han nu lite högre för att Leo ska höra. "Sa inte du att du aldrig mer skulle prata med honom?" Han tar ett hårdare grepp om mig och lutar sig närmre mitt öra. "Du vet vad du ska göra. Annars berättar jag för mamma och pappa. Du vet vad som händer." Viskar han tyst. Jag sväljer hårt innan min bror släpper taget om mig. Min blick är fäst på Leo medan jag går mot honom som jag tittar länge på innan jag tar hans hand.
"Gör något." Mumlar han tillslut. "Annars drar jag härifrån." Utan att tänka igenom det allt för mycket kysser jag honom. Bara sådär, framför alla. Han besvarar kyssen innan han drar ifrån och ser på mig med en chockad blick. Han tittar upp på allt folk innan han släpper min hand och möter min blick.
"Jag ringer dig sen." Mumlar han och tittar upp igen medan han vänder sig om och går. Jag däremot vänder mig mot min bror som håller Liz i handen. Han ser inte alls glad ut, något jag inte heller är. Ärligt talar kunde jag inte varit mer besviken. Jag tar ett djupt andetag och skakar lätt på huvudet.
"Det är mitt liv. Inte ditt."

Okeeeej...