♪ Wait - M83 ♪

○Leonard○
Jag slänger mig ur bilen och springer in till sjukhuset och upp för alla miljoner trappor. När jag slår upp dörrarna till den våningen mammas rum är på ser jag längre bort Ian stå och prata med en läkare som jag går emot.
"Leo d-." Jag knuffar Ian bakåt och känner ilskan blossa upp i mig.
"Varför sa du ingenting?!" Han hinner inte svara innan jag vänder mig om och går in till mamma. Något är annorlunda. Jag sväljer och känner hur all ilska försvinner. Hur all luft bara går ur mig. Jag tittar på sängen där hon ligger helt stilla, hon märker inte ens att jag är här vilket får mig att le nervöst. "Mamma." Får jag ur mig men hon ger mig inget svar. "Mamma? Det är jag?" Upprepar jag och vänder mig sedan om där jag ser doktorn. "Vad har ni gjort med henne? Varför svarar hon inte mig?"
"Vi var tvungna att söva ner henne." Jag spärrar upp ögonen.
"Ni gjorde vad?" Jag tittar snabbt på mamma och sedan på doktorn. "När kommer hon att vakna?" Frågar jag och sätter händerna i håret. Doktorn bara tittar på mig med en blick som jag inte vill ha. "H-hon kommer väl att vakna?" Mina armar åker ner längst sidorna medan all ork bara flyger ur mig. Doktorn tittar med en sorgsen blick på mig.
"Jag beklagar verkligen." Min blick riktas åt Ian som vänder sig om.
"Du gör det ja." Säger jag innan jag tittar på doktorn igen. "Jag kommer alltså inte ens kunna säga hejdå till den enda familjemedlemmen jag har kvar?" Han tar ett djupt andetag.
"Hon kommer antagligen höra dig om du pratar med henne."
"Du har förstört mitt liv." Får jag ur mig innan jag stänger dörren då jag inte klarar av att prata med honom mer. Jag vänder mig och sätter mig på stolen bredvid mamma innan jag tar hennes hand. "Hej." Ler jag och känner hur mina ögon börjar vattnas. Jag tänker inte gråta. "Förlåt." Mitt hjärta gör ont medan orden lämnar mina läppar. "Förlåt. Jag vet inte vad jag ska säga för du kommer inte svara mig mer. Mamma förlåt, förlåt för att jag kom försent." Jag kniper ihop ögonen och kramar hennes hand ännu lite hårdare. "Jag älskar dig." Viskar jag tillslut och kysser hennes panna innan paniken börjar krypa fram i min kropp. Jag kommer inte ha någon kvar. "Lämna mig inte här, helt ensam. Snälla." Säger jag och skakar på huvudet medan jag tittar på hennes slutna ögon i hopp om att hon kommer öppna dem. "Jag gör allt. Vad som helst. Snälla? Jag ska börja städa mitt rum, jag ska sluta slänga mina saker i hallen, jag slutar röka, jag ska skärpa mig i skolan, jag slutar festa, jag ska försöka gilla Ian och jag ska vara snäll mot Nicole. Bara du inte lämnar mig för då kommer jag inte att kunna leva mer. J-." Jag hejdar mig själv då hon rycker till i handen och kramar min hand tillbaka. "Mamma?!" Ler jag med ögonen fulla av tårar som jag vägrar fälla. "Låt mig få höra din röst en sista gång iallafall." Mumlar jag skakigt efter en stunds kämpande med att inte gråta, innan det som inte får hända bara krossar allt hopp jag har kvar. Maskinen bredvid mig börjar sakta att pipa. "Nej! Nej-nej-nej-nej-nej. Stanna kvar hos mig." Jag tar båda hennes händer och försöker krama de så varsamt jag kan. "Snälla." Ljudet ingen någonsin vill höra fyller rummet medan alla mina spärrar bara krossas som skört glas mot en betongvägg. Jag ställer mig upp och tittar på orsaken till att jag lever. Min mamma. Min enda förälder. Mitt enda hopp. Min enda glädje. Allt jag har. Hur hennes bröstkorg slutar röra sig. Hur hennes liv bara tar slut. Hur mitt liv, bara tar slut. Jag släpper hennes hand innan jag hör hur någon öppnar dörren. Vem ser jag inte. Jag går bara ut ur rummet med tunnelseende tills den enda personen jag egentligen vill se står framför mig. Maddie. Jag stannar och ser henne i ögonen innan jag känner hur den ensammaste tåren i världen rinner ner för min kind.

"Jag hann inte ens säga hejdå."