○Madison○
Jag flinar åt Leo som tittar ner i sin mobil tills han lyfter blicken och ser på mig.
"När tänkte du berätta det?" Säger jag och lägger armarna i kors. Han tittar oroligt på mig.
"Vad menar du?" Frågar han och lägger undan mobilen.
"Vad jag menar?" Jag sätter mig på bordet framför honom. "Trodde inte du att jag skulle få reda på det? Hon är smart och kommer inte berätta för någon om er lilla hemlis men älskling, hon är min bästa vän." Jag höjer på ögonbrynen och flinar lätt.
"Bella..." Suckar han och tittar ner i golvet. "Ja-. Vad skulle jag säga?" Han rycker på axlarna utan den där glimten han alltid har i ögonen.
"Du behöver inte säga något speciellt men vi är väl också bästa vänner? Trodde bara det var sånt du tyckte var självklart att berätta?"
"Det är det men, tycker du inte det är konstigt?" Jag skakar på huvudet även om jag vill nicka och säga att jag tycker det är jättekonstigt.
"Inte alls." Han nickar och fuktar sina läppar men möter inte min blick.
"Jag visste inte hur jag skulle säga det bara." Jag lägger huvudet på sne och försöker få honom att titta på mig vilket han tillslut gör.
"Tycker du det är konstigt?" Han tittar länge in i mina ögon och jag börjar nästa tvivla på att få ett svar innan han sänker huvudet.
"Nej..." Mumlar han tyst.
"Är du lycklig?" Han ser seriöst på mig igen. "Leo, med henne." Förtydligar då jag vet hur han faktiskt mår.
"Maddie jag känner henne knappt än ja- ja. Ja bara... ja."
"Bra." Ler jag.

○Leonard○
"Tycker du det är konstigt?" Jag ser in i hennes ögon en lång stund. Ja jag tycker det är konstigt. Jag förstår inte att jag på något sätt kan gilla Bella. Om jag ens gör det.
"Nej..." Säger jag tillslut tyst.
"Är du lycklig?" Dum fråga. Du om någon vet. "Leo, med henne." Jag pustar ut inombords men vet ändå knappt vad jag ska svara då jag inte har svaret.
"Maddie jag känner henne knappt än ja-ja. Ja bara... ja." Säger jag tillslut för att inte komplicera saker mycket mer.
"Bra." Är det enda jag får som svar tillsammans med ett leende utan glimten hon brukar ha i ögonen. Det är som att mitt allt bara går sönder. Jag förstår ingenting av mig själv längre. Även om jag vet att jag ljuger för mig själv mer och mer gör jag ingenting åt det. Jag bara finner mig i att det ska vara såhär.