○Leonard○
"Varför måste vi tvunget käka tillsammans just idag?" Mumlar jag och lägger armarna i kors med blicken på Ian som sitter framför mig. Han tittar ner i bordet och sedan upp på mig igen. "Vad?" Skrattar jag nervöst och tittar på Nicole som bara ser seriöst oroad ut. "Har det hänt något eller?"
"Din mor." Jag sväljer hårt och känner Nicoles blick mot mig. Plötsligt vänder allt inom mig. Jag skakar på huvudet och reser mig upp innan jag springer upp på övervåningen, till mammas och Ians sovrum där jag rycker upp dörren. Mitt hjärta stannar för en sekund när jag ser att den stora sängen är tom.
"Nej!" Skriker jag innan jag springer ner till köket igen. "Vart är hon?" Andas jag tungt och sätter händerna i håret. "Svara då. Vart? Var är min mamma?!" Ian tittar med glansiga ögon på mig innan han reser sig upp.
"Sjukhuset. Hon kommer att vara där nu, tills... ja. Det finns ingenting de kan göra längre." Jag skakar på huvudet medan jag försöker få luft.
"Nej. Nej det är fel. De-de sa att hon kanske skulle klara sig!" Nicole reser sig upp.
"Kanske ja. Leo man kan inte alltid kontrollera en sjukdom. Det är inte deras fel." Jag nickar och backar tills min rygg slår emot kylen.
"Det är bara deras fel. Jag ska döda dem. Alla. Alla som ljög och sa att hon skulle klara sig, ska dö."

○Nicole○
Pappa går ut från köket och lämnar mig ensam med Leo. Han går fram till kökslådorna och drar ut en kniv.
"Leo nej! Lägg ner den." Han skakar på huvudet och vänder blicken mot mig. "Leo lyssna. Snäll-."
"De ljög!" Skriker han innan jag avslutat min mening.
"Det gjorde de inte. Ingen visste att det skulle bli såhär."
"Jo jag. Jag visste!" Jag tittar på kniven i hans hand som han kramar så hårt att knogarna börjar vitna.
"Leo. Ska jag ringa Maddie?" Han skakar på huvudet.
"Nej."
"Vad vill du då?" Han svarar inte utan tittar bara ut ingenstans innan han lägger ner kniven på köksbänken och tittar på mig.
"Du visste. Eller hur?" Jag vet först inte om jag ska säga sanningen eller inte men tillslut nickar jag.
"Hon ville inte att du skulle oroa dig ifall det inte var så allvarligt som det nu blev."
"Jag hade berättat för dig."
"Förlåt. Men jag kunde inte." Han tittar ut genom fönstret innan han sänker blicken.
"Hur länge? Hur längre har du vetat?"
"Leo-."
"Hur längre?" Säger han mer bestämt och tittar seriöst på mig.
"Två veckor bara." Han drar sina händer över sitt ansikte.
"Asså fan!" Skriker han och drar ner högen tidningar från bänken till golvet innan han försvinner ut från köket.

Detta kommer inte sluta bra.