♪ Turning page - Sleeping At Last

○Leonard○
Vad hände? Jag kysste min bästa vän som kanske inte ens är bara det längre. Jag vill inte säga flickvän men hon är i varje fall min. Och jag är hennes. Bara hennes. Men något är konstigt.

Vad händer med mig?

Jag går in i mitt hus, själv för första gången på länge och en tom känsla flammar upp inom mig. Det känns som att något jag är van att känna bara försvinner, men inte på ett bra sätt. En känsla av tomhet som jag inte vill ha är vad det är.

Min blick landar på en tavla av mamma. Det är så fel. Det är så fel att vara här utan henne. Det är hemskt att vara här utan henne. Det är inte rättvist. Kanske är det dags att bara få slippa smärtan av att vara här varje dag? Kanske är det bäst att bara få allt att försvinna?

Jag går in i rummet som jag inte varit i på evigheter. Rummet med väggar prydda av tavlor från alla möjliga år och tillfällen. Foton på mig när jag var liten. Foton på pappa, på Nicole, Ian. Mamma. Matbordet där vi alltid åt middag vid något speciellt tillfälle. Rummet ger mig fortfarande en känsla som jag alltid hade i detta huset innan. En känsla som verkligen inte finns kvar på samma sätt längre. Rummet är gjort för en familj, designat för en familj. Och jag är bara en. Hela huset är gjort för att det ska bo en familj här. För att min familj ska bo här. Men jag har ingen familj kvar. Jag är bara en. En person i ett gigantiskt hus med minnen i varenda möbel som jag inte vill se eller komma ihåg.

Jag sätter mig ner i fåtöljen som brukade vara pappas och tar försiktigt upp ett av hans flera hundra brev han skickat till mig och mamma. Det hugger tag i mitt bröst och innan jag ens hunnit öppna kuvertet lägger jag det ifrån mig.

Det blixtrar till framför mina ögon. Jag blinkar men min syn blir snart suddig och allt jag kan se är bilden av... mig. När jag förstod varför pappas brev aldrig kom. Det blir nästan svårt att andas när doktorns röst dyker upp i mitt huvud. Doktorn som förklarade att mitt liv skulle vara över om några månader. "Din mor är dödligt sjuk." Min värld faller sönder. Lappen i mina händer. Lappen som Nathan gjort för att göra mig till åtlöje oför hela skolan. Det vassa föremålet som dras över min hud för att det skulle ta bort smärtan men som inte hjälpte alls. Blodet och mina förstörda tatueringar. Tårarna som strömmar ner för Nicoles ögon när hon står i hallen för att hennes pappa övergett henne. Bellas tårar i mitt vardagsrum för att jag har sårat henne. Erics arga slag för att jag ljugit för honom. Camerons besvikna blick när han får reda på att jag inte alls var jag. Mammas svikna röst för att jag inte lyssnade. Pappas förvånade ord för att jag inte blivit en lika stor hjälte så som han var, precis som jag sa att jag skulle bli.

Jag skakar på huvudet och ställer mig upp. Det går inte. Mina steg leds mot garderoben där endast en sak hänger. Pappas uniform. Den spm representerande att han räddade liv och den jag en dag sa att jag skulle bära. Jag lyfter försiktigt ner militärmössan han alltid hade på sig i tjänst och lägger ner breven han skickat till mig i den. Jag stänger igen garderoben och tar med mig mössan till kassaskåpet som brukar vara gömd bakom tavlan som nu ligger slängd på golvet. Jag öppnar det med koden och plockar försiktigt ut mammas halsband som hennes och mitt namn står på innan jag lägger ner även det i mössan. Jag bryr mig inte ens om att stänga kassaskåpet utan går ut och lägger mössan på trappen innan jag vänder och går tillbaka in igen.

Det är ett hus för en familj. Men jag är bara en.

Det är ett hus för min familj. Men det finns bara jag kvar.

Det är huset som jag aldrig skulle vilja lämna men som jag nu bara vill springa så långt bort ifrån.

Minnena sitter i varenda möbel. Varenda vägg. Varenda lite vrå är fullt av delar från en tid som jag bara vill glömma.

Jag trodde att det skulle vara bra nu. Jag vet vad Maddie känner, hon vet vad jag känner. Nathan har gett upp, jag har gett upp. Izabella vet hur jag känt och jag vet att hon aldrig var kär i mig. Jag trodde att det var nu jag skulle gå in i detta huset och tycka att allt skulle bli bra.

Jag glömde bara en liten sak.

Mitt liv är förstört. Ingenting kommer någonsin att bli bra. Aldrig. Aldrig här. Inte här där min mamma skulle leva klart sitt liv. Inte här där jag och Nicole skulle växa upp och självmant flytta ifrån. Inte här där vi skulle ha hälsat på om 20 år med våra egna familjer. Aldrig någonsin. Inte idag, inte imorgon, inte någon gång. Aldrig kommer någonting relaterat till mig här kunna bli bra här. Jag är förstörd. Min familj är förstörd. Detta huset inte vart jag vill vara. Denna staden är inte vart jag vill vara.

Jag går fram till öppna spisen i vardagsrummet där tomma spritflaskor ligger överallt och plockar upp tändsticksasken.

Jag kan inte vara här mer. Jag har väntat så länge på att något bra ska hända men jag inser nu att det inte kommer att hända här. Inte på stället där hela min värld är raserad. Inte bland folk som hatar mig. Inte bland folk som har skadat min familj. Inte här.

En tår letat sig ner för min kind medan jag tar upp en tändsticka och skjuter in behållaren genom fodralet igen. Inte här.

"Förlåt mamma. Förlåt, förlåt förlåt mig. Snälla hata mig inte. S-snälla?" Orden lämnar knappt mina läppar så tyst som jag försöker säga det innan en tår faller ner och landar på golvet. "Förlåt pappa. Jag ska försöka, jag ska göra mitt bästa... Förlåt." Skakigt drar jag tändstickan mot fodralet vilket skapar en låga som ska radera allt. "Förlåt." Jag sluter ögonen och känner ännu en tår falla ner på min kind. "Förlåt men jag kan inte göra detta mer." Min hand skakar. Hela jag känns som ett vrak av känslor som inte fått lämna min kropp förens nu. "Förlåt." Tändstickan faller ur min hand och skapar genast en eld som jag försiktigt passerar. Jag går mot hallen och bryr min inte ens om att titta bak en sista gång på vad jag har gjort. Istället stänger jag bara ytterdörren efter mig och tar upp militärmössan från trappen.

Nu är det slut. Nu är allt över. Nu finns det ingen väg tillbaka. Nu är det äntligen slut. Eller? Nej. Det kommer aldrig att vara helt över, smärtan kommer aldrig att försvinna. Smärtan kommer att jaga mig tills den dagen jag inte finns. Det är inte över på länge, det är bara lindrigare. Det är bara lättare att leva med. Det kommer aldrig att vara över. Elden kommer alltid att jaga mig och jag kommer aldrig någonsin att vara Fireproof.

THE END