○Jason○
Jag är fast. Fast någonstans mittemellan något jag inte är och något alla antar att jag är. Jag är fast mellan en värld som inte finns och en värld som jag är hatad i. Det är inte mitt fel. Jag är inte mitt fel. Hur jag blev som jag blev är inte mitt fel. Jag valde inte att bli hatat av alla. Jag valde inte att få leva i detta evighetsstraff, jag valde inte att villkorslöst få leva någonstans där alla ser mig som en fiende och ett monster.

Jag valde inte att inte få bli älskad.

Jag valde inte att inte få min talan.

Jag valde inte att bli jag och aldrig någonsin kommer jag att ångra tanken och önskan om att få vara någon annan. Jag styr inte mitt eget liv. Det gör någon annan åt mig. Talar om hur, om och när jag ska eller får tycka. Talar om var jag ska gå och hur jag ska betrakta världen. Säger åt mig att jag inte duger och tvingar mig att tro på de orden som bryter ner mig inifrån. Visar mig vilken väg jag ska ta eftersom att jag inte själv har sett tillräckligt för att kunna avgöra vad som är rätt och fel. Jag är inte en person. Jag är något som ingen kan definiera. Något som inte äger annat än ett nummer och en önskan om ett annat liv. Jag har inte rätten till ett eget liv eller en talan, jag har inte rätten till något annat än en tanke som inte leder längre bort än till min fantasi.

Här är jag. Fast mittemellan något som inte finns och något jag tror kan bli sant, skickas hänsynslöst runt i ett mörker som inte tar slut.

Förens nu.

***

Jag knuffas ner på knä innan någon drar i mitt hår så att mitt ansikte blottas för alla lighters och soldater. Allt prat är bara mummel och bleknar inte långsamt bort ur mitt medvetande.

"Lewis. Jag frågar dig en sista gång. Erkänner du dig skyldig?" Frågar Mr Walker mig efter några minuter. Jag tittar suddigt ut bland alla människor och försöker hitta den enda människan som jag bryr mig om, den enda människan som jag vill möta med blicken innan mitt ljus slocknar.

Hon är inte här. Hon med den okända färgen på sin klänning, är inte här. Hon som gjorde det sista lite bättre. Är inte här.

Jag sväljer hårt och ska precis sänka min blick innan jag får syn på någon jag aldrig trodde jag skulle få se igen. Han står men vidöppen mun mellan två soldater och tittar med glansiga ögon på mig i hopp om att mitt svar blir nej.

"Ja." Säger jag och ser hur någonting slocknar i hans blick samtidigt som jag knuffas ner på golvet. Utan att kunna ta emot min kropp med mina händer som ligger fängslade på min rygg möts mitt huvud av en ordentlig smäll som får min syn att slockna för en sekund.

Här tar det slut.

○Alice○
Känslan som rusar i min kropp är oförståelig när jag springer genom den just idag ovanligt långa korridoren. Är det försent? Låt det inte vara försent.

Allt liv i rummet spelar ingen roll längre. Allt jag ser när dörrarna slås upp framför mig är Jason. Mitt hjärta gör ont i bröstet medan jag springer för hans liv. Allas ögon är på mig med soldater springandes efter bärandes vapen laddade för att kunna göra det jag försöker stoppa.

"Nu!" Det enda jag hör är någons skrik och ett vapen som laddas.

"Nej!" Jag slänger mig över Jason som nästan avsvimmad ligger på golvet. Allt försvinner. All förståelse, all säkerhet, allt prat, allt logiskt tänkande försvinner. För nu ser de. Alla ser med egna ögon.

Jag är inget monster men jag kan röra honom ändå.

Ett svagt leende sprider sig på mina läppar när jag inser att jag har mina armar om Jason som är vid liv. Jag befriar hans händer och känner även hans armar om min kropp. Hans beröring som gör mig hel, hans beröring som gör mig till en bättre människa. Hans beröring som får mig att känna mig som något annat än bara Alice. Hans beröring som är förbjuden.

"A-Alice, vad ska detta betyda?" Jag andas lättat ut och ler svagt av Jasons rädda andetag som fläktar mot min hals eftersom att andetag just nu betyder vinst.

"Jag låter dig inte ta hans liv." Yttrar jag och ställer mig sakta upp framför min far.

"Struntprat, han är förtjänt sitt straff."

"Exakt vad blir han straffad för? För att han rört vid mig? Eller skadat mig? För det har han inte. Jag förstår inte."

"Alice det är mot reglerna att beröra en människa vid hud och det vet du lika bra som alla andra i detta rum."

"Då borde ni straffa mig också." Min far fnyser åt mitt förslag innan han skakar på huvudet.

"Varför gör du detta svårare än det kunde varit?"

"Dödar ni honom så får ni döda mig också." Säger jag och tar Jasons hand.

"Var inte dum Alice. Gå undan från pojken innan det blir värre." Säger min far kallt och bestämt.

"Han har inget att straffas för. Dessutom rör jag vid honom och inget händer."

"En beröring ändrar inte mitt beslut, han ska dö. Ett brott är ett brott och ett utfört sådant ska man straffas för." Jag skakar på huvudet och ställer mig närmre Jason som inte verkar minsta berörd över att hans framtid avgörs om någon minut. Men han är rädd.

Ordet dö som lämnar min fars läppar utan medkänsla eller mänsklighet får mig att vilja kräkas.

"Du får en minut, sedan vill jag inte se dig nära honom."

"N-Nej! Nej. Sluta. Det är fel. Han är inte farlig. Han är annorlunda. Han är bara annorlunda." Säger jag och kämpar mot tårarna.

"Mitt beslut står fast."

Jag vänder mig mot Jason och tittar upp på honom, han ler snett innan han tar ett hårdare grepp om min hand. Han är rädd. Något han aldrig säger att han är men jag ser. Jag ser hur lite han vill detta.

"Jag lämnar dig aldrig igen. Remember?"

"I think it's too late." Mumlar han så tyst att bara de som lärt sig höra vad han tänker uppfattar hans ord.

"Ingenting är någonsin försent." Säger jag och sträcker på mig innan mina läppar pressas mot hans helt perfekta kalla läppar. Ingenting kommer någonsin att vara försent. Utan att titta känner jag hur hans hud sakta börjar lysa. Jag ler och placerar mina händer runt hans nacke.

Ler av lycka eftersom att ljuset kan förändra allt. Eller ler för att tårar är för ledsamt.

"Alice titta." Viskar han plötsligt mot mina läppar och lutar sin panna mot min. Min blick landar på min arm som inte skrämmer men förvånar mig en aning. Ett mönster likt Jasons men istället för silver, i en samma lila färg som min klänning, sprider sig smärtfritt över min arm. "Du vann." Jag tittar oförstående upp på honom.

"Jag?" Han nickar och stryker min kind innan han blinkar bort tårarna i sina ögon.

"Du vann ljuset."

"Va? Vil-vems ljus?" Jag förstår ingenting. Han svarar inte utan ler bara och drar in mig i hans armar.

"Du vann mitt ljus."

Vad som händer är oklart och vad som skall hända är oförutsägbart. Det enda jag vet är att jag vann hans beröring.

THE END.

2:an finns i min profil - Trust.