○Alice○
Jag kunde varit hemma. Där det är tryggt och lugnt. Borta från alla som är som Jason. Borta från alla som tappat allt. Till och med förmågan att tyda färger. Jag kunde varit vanlig. En i mängden. Men nu, nu är jag rebell och största besvikelsen i min familj.

"Slutdiskuterat!" Jag drämmer näven i bordet och skakar på huvudet.

"Nej. Pappa sluta. Han är knappt arto-."

"Han farlig och en brottsling."

"Han är precis som du och jag."

"Det räcker." Jag drar mina fingrar genom mitt hår innan jag kniper ihop ögonen och försöker få mina tårar att sluta rinna när en soldat öppnar dörren vilket får mg att torka mina kinder lätt.

"Bas 13 är redo sir."

"Bra. Sjuttiotre minuter till sättning." Säger min far utan att låta minsta lilla påverkad av att han tillåter någon dödas på hans mark.

"Ja sir." Soldaten ger mig en kall blick innan han stänger dörren och går. Jag måste hitta Jason.

"Jag behöver luft." Säger jag och öppnar dörren som kort efter smälls igen.

"Alice!" Hör jag en bekant röst ropa efter mig men utan att bry mig mycket mer än att märka det fortsätter jag att gå. "Alice snälla, stanna." Jag hör stegen bakom mig bli snabbare innan en hand tar tag i min och drar in mig i en kram. "Förlåt." Viskar han och styrker mitt hår. Jag står en kort stund och överväger om jag ska knuffa bort honom eller inte men tillslut ger jag upp och kramar honom tillbaka.
"Varför måste det sluta såhär?" Frågar jag och låter mina tårar tas upp av hans vita skjorta.

"Jag vet inte." Adrian suckar och kysser min kind innan han lutar sig mot väggen. Han ser lite ut som en pilot i sin nuvarande uniform som består av mörkblå byxor, svarta skor, vit skjorta, antagligen en kavaj men som han inte bär just nu. Medaljer hänger från hans ena bröst på skjortan som står för något jag inte kunde bry mig mindre om. Han är snygg men är som en bror för mig och har alltid varit. Han tar hand om mig och pappa behandlar honom som sin son.

Jag tittar bort i korridoren och tänker direkt den hemska tanken jag inte vill tänka.

"Vart är han?" Frågar jag och tittar upp på Adrian som sväljer hårt och lägger armarna i kors.

"Jag vill knappt veta." Säger han och tittar bekymrat på mig.

"Du vet inte?" Frågar jag försiktigt och lite chockat.

"Nej. Det är hans vakter och din far som vet vart han är."

"Fan." Mumlar jag innan jag vänder mig om och tittar ut ur fönstret bakom mig.

"Moore, jag skulle inte vilja att du samtalar för mycket med min dotter." Säger mig far som kommer ut från sitt kontor vilket får mig att rycka till.

"Ja sir." Säger Adrian men hinner inte mer då min far försvinner bort från korridoren.

"Du borde gå." Säger jag och knuffar lätt bort honom från mig,

"Vi ses sen." Säger han och försvinner bort i korridoren.

54 minuter kvar.

○Jason○
"23 minuter Lewis." Jag sväljer hårt och låter mina trötta ögon falla igen. Jag bryr mig inte ens längre. På dessa tre timmarna har den var femte minut informerat mig i hur mycket tid jag har kvar att känna all smärta.

Om 23 minuter och 40 sekunder har jag inget kvar. Inte ens ett liv. Inte ens ett andetag. Inte någonting alls.

Jag var inte rädd för döden.

Jag är så jävla rädd för döden. Jag är så jävla rädd för vart jag kommer. Antagligen ingenstans. Antagligen tar det bara slut. Hoppas jag. Jag längtar efter slutet. Jag längtar efter att inte behöva ha ont mer. Jag är rädd för hur det kommer att kännas. Jag längtar efter slutet. Men var det tvunget att sluta just såhär?

"Tjugo minuter kvar, det är dags Lewis."

Jag är så jävla rädd.