Är det verkligen allt jag vill?

○Jason○
Jag står vid fönstret och tittar tomt ut över den gråa byggnadens tak när dörren skjuts upp.

"Händerna bakom ryggen Lewis, du ska få se världen." Sjunger vakten som träder in i mitt rum och lägger ner sitt vapen på mitt bord. Utan att käfta emot lägger jag mina händer bakom ryggen och spänner käkarna när vakten fängslar dem med handklovar. "Gå!" Han ger mig en knuff innan han leder mig ut ur mitt rum cell där han stannar mig.
"Det är ju inte så att du hittar ut ändå men för säkerhets skull." Flinar vakten och för en ögonbindel över mina ögon. Han leder mig bort en bra bit innan jag hör en tung dörr öppnas och något ovanligt träffar mig. Vind? Frisk luft.

Jag är utomhus.

Jag leds ut ännu längre och känner vinden genom tyget på min långärmade tröja. Är det nu de ska döda mig? Eller är det en till jävla utställning förnedring?

Jag känner hur vakten av någon underlig anledning lossar mina händer och sedan ber mig att ta av ögonbindeln vilket jag gör.

"Om han försöker rymma. Skjut honom. Men inte så att han dör, det finns inget roligt i det." Flinar vakten och sträcker fram ett vapen till...Alice. Självklart. Jag gör mitt bästa till att inte fokusera på Alice utan på de faktum att jag faktiskt är utomhus. Utomhus för första gången på hur länge som helst.

"Kom." Jag tittar uttryckslöst på Alice men gör som hon säger och följer efter henne bort mot en stor port som antagligen leder ut härifrån. "Akta." Varnar hon då hela dörren är täckt av silver innan hon med hjälp av ett kort öppnar den. "Kommer du?" Frågar Alice som står lutad mot dörren för att hålla den uppe. Jag skakar på huvudet.

Jag tänker inte gå ut dit.

"Nu eller aldrig Jason. Det är kanske din enda chans att få se världen." Jag sväljer hårt och känner ilskan flamma upp i mig. Det där skulle hon inte sagt. Jag vänder mig om och lägger armarna i kors.

Så jävla elak.

Tror hon inte att jag vet om att jag är fast här?

"Varför?" Frågar jag tyst och hoppas på att mina tysta ord bara ska följa med vinden bort och inte höras.

"Därför, jag vill att du ska få se något annat än vad som finns där inne."

"Ska de döda mig snart eller vad är det frågan om?" Jag vänder mig om och tittar på Alice som tittar upp mot himlen.

"Nej, jag vill bara att du ska lita på mig." Suckar hon och skjuter upp dörren. "Den stängs om två minuter." Mumlar hon och försvinner ut bakom muren. Jag tittar försiktigt ut men ser inte så mycket. Med osäkra steg tar jag mig mot portdörrarna och stannar precis bakom dem. Jag andas skakigt ut, stänger ögonen och tar försiktigt steget ut. Steget som tar mig ut från byggnaden med människor som tagit allt ifrån mig. Jag öppnar ögonen och tappar nästan andan av synen. Havet. Ljudet. Ljudet jag hört de få gånger jag tillåtits vara utomhus - är havet. Ljudet av vågor. Utan att bry mig om att jag kan fly står jag helt stilla och tittar. Långt där borta möts min blick av staden. En stad jag inte längre känner igen. En stad jag antagligen inte kommer komma tillbaka till.

○Alice○
Han står bara där och tittar. Inte konstigt. Vem vet när han såg något annat än gråa väggar sist. Jag studerar honom noga där han står. Han är...speciell. Jag har frågat mig själv mer än hundra gånger vad jag känner. Jag vill inte säga att jag på något sätt är kär i honom. Jag kan inte vara kär i honom. Jag får inte vara kär i honom, det är "farligt" och dessutom olagligt. Helst vill jag inte känna något alls. Men det gör jag och att han inte litar på mig gör inte saken bättre. Klandrar honom gör jag inte men önskar han förstod att det sista jag vill är att skada honom. Hur kunde allt bli så komplicerat? Allt jag ville var att bevisa att de inte är farliga. Nu är jag däremot inte lika säker på om det verkligen är allt jag vill.