När ingen hör mig. Vad gör jag då? När gamla minnen jagar mig, vart tar jag vägen? När jag inte ens får lugn och ro i mitt huvud, hur länge till ska jag orka kämpa?

Jag skriker rakt ut när jag gråter nu för tiden. Hela min brustna själ letar efter hjälp. Men den finns inte någonstans. Jag är trasig. Jag är sönder. Jag är inte mig själv längre. Ni har känt mig länge nu? Bit för bit har fallit bort och nu är jag någon ingen visste fanns inte ens jag. Hur fan ska jag orka andas?

Jag tittar på Blue. Han är mitt allt men jag kan inte ge honom häften av vad han ger mig. Jag försöker kompensera honom med dyra saker och lyxiga grejer men en dag kanske det inte räcker. Vad gör jag då? Han får inte lämna mig. Han kan inte lämna mig för då är jag helt ensam. Ensam. Inte ensam som jag känner mig ensam utan ensam som då slutar jag kämpa för då jag har ingen som kommer ringa mig. Fråga hur jag mår, ge mig en kram, ge mig närhet och omtanke. Ingen som känner mig och ingen som kommer att vilja ha mig.

Jag tror inte ni förstår floderna som rinner ner för mina kinder när jag skriver. När jag vaknar. När jag somnar. När jag andas. Varje andetag gör ont.

Hjälp mig jag har gått sönder.