●Cameron's perspektiv●
"Adam sluta." Säger någon innan jag får ännu ett slag mot min käke.
"Håll dina ögon och tankar borta från min tjej i fortsättningen." Ryter han och trycker mig hårdare in mot skåpen. "Svara mig!"
"Ja." Viskar jag så tyst jag kan.
"Ursäkta vad sa du? Jag hörde inte, gjorde ni?" Frågar han och tittar bak på sitt gäng, bland annat Haley som precis som dem andra skakar på huvudet. "Ta det igen Cameron vad sa du?"
"Ja." Säger jag lite högre och får ett slag mot bröstet.
"Bra. Då är vi överens." Ler han falskt innan han knuffar bort mig från skåpen och försvinner bort i korridoren.

Jag suckar högt och tar mig in på toaletten innan jag tittar mig i spegeln och vilar handflatorna på bänken mellan handfaten.
"Jävla idiot." Mumlar jag för mig själv och slår på vattnet innan jag sköljer av mitt blodiga ansikte. Ibland undrar jag själv när jag ska tröttna på att få stryk för saker jag knappt gjort. Jag orkar bara inte. Jag orkar inte slå tillbaka, dem är dels så många fler, dessutom är det ingen idé. Vad skulle jag få ut av det? Ingenting. Jag skulle bara bli en lika stor idiot som dem och det tänker jag inte gå med på, hellre att dem skår ihjäl mig än att jag blir i närheten av deras äckliga personligheter.

Jag hör hur dörren öppnas men bryr mig inte om att titta vem det är förens jag hör ljudet av klackskor.
Haley.
"Hur är det?" Jag spottar i handfatet och stänger av vattnet innan jag argt tittar på henne och drar åt mig en servett.
"Hur fan tror du att det är?" Jag torkar mitt ansikte och drar sedan handen genom mitt hår.
"Förlåt. Jag visst inte vad jag skulle göra?"
"Näh, annat än att se på när jag fick stryk alltså?"
"J-ja-."
"Säg. Ingenting." Avbryter jag henne innan jag tar min väska och slänger den över axeln.
"Jag försöker bara hjälpa till."
"Det gör du inte. Du bara förstör. Du och ditt idiotgäng gör ingenting förutom att göra mitt liv surt. JAG fick stryk för att du inte kan släppa taget om mig. Jag bryr mig inte ett skit om dig vilket varken du eller någon annan vekar förstå. Ohh alltså jag är så trött på dig, på Adam, på alla. Ingen hjälper till. Alla bara gör som du gjorde. Tittar på och tror att det ska hjälpa med en klapp på axeln efteråt. Fel, så jävla fel. Dessutom vill inte jag ha er sympati."
"Cameron, jag är inte som dem egentligen, du om någon borde veta det."
"Verkligen inte. Du är precis som dem och kan du själv inte se det så är du dummare än jag trodde."

●Haley's perspektiv●
Han tog sin väska och gick. Med dem orden gick han.
Det bara fortsätter allt går som i en ond jävla cirkel och Cameron hatar mig lite mer för varje varv som går, inte minst gör det tydligare och tydligare.

Jag suckade och gick tillbaka till dem andra som satt i matsalen.
"Var var du?" Frågar Adam och klappar på stolen bredvid sig. Jag sväljer och sätter mig bredvid honom fast att jag innerst inne inte vill.
"Ingenstans." Han rycker på axlarna innan han kysser min kind sedan min käke.
"Sluta." Säger jag och puttar veck honom.
"Vad har hänt mig dig?"
"Ingenting!" Säger jag surt och ställer mig upp innan jag går ut mot korridoren igen.
"Hey Haley stanna!" Hör jag Adam ropa medan han springer efter mig och tillslut får tag i min hand.
"Vad är det?" Frågar han.

Dum fråga.

"Ingenting sa jag ju."
"Haley?"
"Ingenting jag bara. Jag vet inte vad jag känner längre." Säger jag och är helt övertygad att jag snart kommer brista ut i gråt.
"För mig?"
"Nej." Ljuger jag innan han virar sina armar om mig.
"Det blir bra." Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och låter mina tårar leta sig ner för mina kinder.
"Nej."
"Jo, hallå du, det ordnar sig." Han lyfter upp mitt huvud och kysser mina läppar mjukt vilket råkar få mig lugnare. "Allt blir bra." Viskar han och kysser mig ännu en gång. "Allt blir bra."

Fel. Inget blir någonsin bra.

:Claudia:

☁︎Rösta & kommentera för uppdatering☁︎