● ...'s perspektiv ●
Han har inte ändrats, inte alls. Hans hår, ansikte, leende är desamma. Insidan är lite annorlunda kanske men det är inget jag behöver bry mig om eller kan ändra på ändå.

Jag hade ingen plan på att försöka ta kontakt med honom. Min plan var att lämna hans liv. Men så kom barnet in i bilden. Hon ser mig. Och för att inte skrämma henne var jag illa tvungen till att säga godnatt varje kväll. Sen berättade hon. Hon förstörde min plan.

~

Jag tittade in i skåpet där den blå sammetsasken låg öppen, endast innehållande en ring av två. Försiktigt tog jag av mig min ring och placerade den bredvid den andra ringen innan jag stängde igen skåpet som var av glas. Jag gick sakta in till sovrummet och tittade upp på tavlan som bestod av bland annat mig. Jag log smått och lämnade en kyss på hans panna, han vred på sig i sömnen och mumla de något ohörbart.

"Jag älskar dig." Viskade jag och lämnade rummet, lägenheten, huset, staden. Jag är färdig nu, att få lämna en del av mig kvar var det som tog så lång tid att komma på att jag behövde göra, innan jag kunde ta farväl på riktigt.

Han ville inte tro på att jag var här, nu har jag lämnat något som bevisat att jag var här hela tiden. Nu kan jag försvinna på riktigt.

Äntligen få ta farväl på riktigt.
"Vi ses någonstans i de blå."