●Jack's perspektiv●
Jag fick ingen dom, eller aa, böter. Men who gives a shit? Det räknas knappt. Adam där emot fick lite mer än väntat. 6 år för sexuella övergrepp...och annat. Ja han har tydligen varit på fler än min syster. Den fucking idioten satt i rättssalen och flinade åt Stacey när hon plågsamt var tvungen att berätta vad hon varit med om i detalj. Helst ville jag bara skjuta honom på plats. Han förtjänar inte att ha ett liv när han förstört någon annans, och eftersom att rättssystemet suger så kommer han väl släppas efter att ha suttit halva tiden. Staceys och min relation har sedan händelsen motvilligt försämrat.

Min mobil vibrerade bredvid mig och jag plockade upp den innan jag svarade.

"Jack!?" Mammas röst ekade sprucket i högtalaren.

"Ja, mamma andas! Vad har hänt?" Grace kom in i vardagsrummet och tog upp April ur min famn. Hon tittade undrade på mig där jag satt lika förvånad.

"Stacey. H-hon är borta." Hon är borta. Hon är borta. Borta. Borta.... Borta? Upprepades i mitt huvud. Borta?

"Vadå borta?!" Halvskrek jag.

"Men jag vet väl inte Jack för Guds skull?! Hon var borta när vi kom hem och svarar inte i mobil, inte någon av hennes kompisar har sätt henne heller. Kan du åka ut och se om du hittar henne. Snälla älskade barn?" Jag kunde nästan se tårar av oro rinna ner för mammas kinder så jag nickade och svarade henne med en lugnade ton.

"Ja, absolut, jag ringer så fort jag vet något." Jag fick ett snabbt tack och sedan avslutades samtalet. Jag sprang ut i hallen och drog på mig mina ytterkläder.

"Vart ska du? Har det hänt något?"

"Det är Stacey, hon... Jag vet inte, hon är borta. Jag måste skynda mig."

"Ja, det är klart. Ring om det händer något!" Jag nickade och lämnade en kyss på Grace's panna innan jag lämnade lägenheten.

Stacey vart är du?

●Okänd's perspektiv●
Jag gick med händerna i fickorna i de kalla vinterväder mot tågstationen som bara var någon meter bort nu. Utan att tänka utan bara av en reflex tittade jag runt på området, såklart var det tomt då klockan ändå hunnit slå elva och det är torsdagskväll. På perrongen syntes bara jag och en annan person som stod några meter ifrån mig till. Jag studerade personen som verkligen inte var klädd för 2 minusgrader alls men jag skakade bort tankarna då jag såg tåget komma långt bort i synfältet. Men jag kunde ändå inte låta bli att iallafall titta på personen som gick läskigt nära kanten till spåret. Vad gör hon? Mer hann jag inte reagera innan jag började springa mot flickan samtidigt som jag försökte hålla koll på tågets avstånd.

"Nej!" Skrek jag och hoppade efter flickan som lämnade marken.

Med en hårt smäll träffade jag till min stora lättnad asfalten med tjejen in mina armar. Och inte under tåget.

"Vad gör du?!" Skrek hon med tårar rinnandes ner för hennes kinder.

"Räddar ditt liv!" Halvskrek jag tillbaka.

"Men var du tvungen?! Jag var så fucking nära!!" Grät hon. Rösten. Jag studerade hennes ansikte och min blick vidgades.

"Stacey?"