●Jack's perspektiv●
Jag hörde Grace ropa på mig och jag reste mig ur soffan.

"Ja?"

"Stacey ska gå! Kom." Jag gick till hallen där Stacey stod påklädd med ytterkläder och kramade om Grace.

"Hejdå brorsan!" Sa hon och jag kramade om henne innan jag viskade ett hejdå och motvilligt släppte kramen som bestod av så mycket trygghet. En sådan speciell känsla av trygghet som inte går att beskriva.

"Vad pratade ni om då?" Frågade jag Grace och virade mina armar om hennes kropp när Stacey gått.

"Öm, eh, n- inget speciellt, livet och sånt du vet, det vanliga." Det kändes verkligen som att något var på tok men jag valde att inte fråga. Varför vet jag inte, antagligen i rädsla för svaret.

"Jaha, trevligt, mer då?"

"Vi pratade för det mesta bebis, namn och så du vet." Jag nickade.

"Kom ni fram till något?"

"Ja, Stacey tyckte verkligen att hon ska heta April. Jag har också tänkt på det, och jag tycker det låter bra. Tänk en liten April Parker va? Så gulligt, jag dör!" Jag flinade och nickade instämmande.

"Jo, ja, jag tycker April låter väldigt bra!" Grace sträckte upp armarna i luften och la sedan sina händer på varsin sida av min nacke med sina tummar på mina kinder.

"Vet du vad detta betyder?" Frågade hon och jag skakade flinades på huvudet.

"Nope, vad betyder detta Grace?" Hon skrattade och kysste mina läppar.

"Vi har ett namn på vårt första barn!" Utbrast hon och drog med mig in i April's rum.

"Titta, vi kan skriva April här." Hon placerade sin hand på väggen vid dörren in till rummet och tittade frågandes på mig. "Eller?" Jag nickade.

"Jo, visst. Men hon kommer nog inte vilja ha sitt namn på väggen när hon blir äldre." Påpekade jag och tittade osäkert på Grace som drog ihop ögonen.

"Meh, Jack, då får hon väl välja det sen då? Aja, du får ändå inte bestämma det, jag ska ha hennes namn på väggen!" Jag höjde händerna i luften.

"Okej, du som bestämmer."

"Gaah! Kan du fatta att vi ska ha barn? För det kan inte jag. Jag trodde inte att jag skulle skaffa barn över huvud taget och speciellt när jag var 18 eller med någon jag träffade på mitt jobb?!" Jag tittade på Grace och kunde inte annat än att längta till att vår April ska komma så att vi blir en familj. Jag kan seriöst inte förstå att jag, Jack, bråkstackaren Jack, idioten, playern Jack, ska ha barn?! Hur sjukt? Jag som för några år sedan inte kunde få in i min vildaste fantasi att barn skulle vara något jag skulle längta efter.

Jag kommer till och med ihåg när Lilly frågade mig om barn och jag sa att jag inte ville ha barn. Någonsin. Och här står jag, typ två år senare med, sambo och bebis på väg. På något sätt känns det som att jag sviker henne men på ett annan inte, jag har fått tillbaka de flesta minnena och en sak som jag kommer ihåg att hon ofta nämnde innan hon gick bort var att jag skulle leva livet för henne, vilket jag gör. Alla frågor i livet blir alltid 2000 gånger svårare att svara på så fort Lilly blir en del av diskussionen i mitt huvud. Som ofta slutar med obesvarade frågor och många gånger fler följdfrågor.