● Grace's perspektiv ●
Jag kunde inte tro mina ögon. Av rädsla ställde jag mig upp och började backa.

"Hallå Grac-."

"Nej, vad vill du mig?" Avbröt jag och kände hur mina ögon började tåras.

"Jag vill bara se hur du har det, mycket har hänt ser jag, och var är mamma?" Jag suckade och blev bara mer och mer arg och frustrerad när hans blick landade på min mage.

"Ja du, jag har det bra, bättre än de flesta artonåringarna skulle jag säga. Och ja mycket har hänt, men som du inte behöver bry dig om eftersom att du valde att skita i hur jag och Jason hade det. Och mamma vet jag så otroligt lite om just nu. Hon vill inte ha mig eller någon annan förutom sin jävla alkohol. Nu till min fråga. Vad gör du här?" Mina tårar rann sakta ner för mina kinder.

"Jo, jag fick ett samtal av polisen, de har tagit Jason men han blir nog släppt snart och de behövde någon anhörig som kunde hämta honom." Jag spärrade upp ögonen och visste inte om jag skulle skratta eller gråta av hans uttalade.

"Är du helt seriöst nu?"

"Ja."

"Vet du vad han gjorde?" Han skakade på huvudet.

"Han kunde ha dödat min pojkvän? Du! Din son, fucking Jason, sköt min pojkvän och pappa till mitt barn? Han vet! Han vet hur bra jag har det, och att jag inte kan få någon bättre att tillbringa mitt liv med. Han är sjuk i huvudet?! Och de ska släppa honom? Varför? Tänk om Jack hade dött och du hade haft det på ditt samvete. Att din uppfostran på din son gick så långt åt helvete att han tog död på en annan människa. Vet du en sak? Jag är arg på Jason men jag tänker skylla det mesta på dig och mamma! För att ni inte visste hur man uppfostrade barn och flydde från de faktum att ni har barn, ja du stack och mammas värld rasade samman. Hon började dricka och slog nästan ihjäl oss båda mer än en gång, sen stack Jason och blev som han blev och lämnade mig kvar tills jag stack."

"Jag-."

"Nej! Säg inte någonting! Du, var säkert orolig och rädd men tänk om jag hade fött mitt barn och sen lämnat ifrån mig henne? Hon är min, och hon är Jacks. Vi älskar henne redan, hur kunde du inte älska mig och Jason. Eller hur kunde du vara så hjärtlös och lämna mamma sådär?! Jag vet att du har en ny familj, men de är inte min familj så om du ska komma och säga att du vill att jag ska träffa dem så tror du fel! Nu kan du gå."

Han -min så kallade far- bara nickade och vände sig om innan han försvann bort i korridoren. Jag sjönk ner i en stol och mina tårar rann hejdlöst ner för mina kinder.

"Miss Hamilton? Kan jag hjälpa dig med något?" Jag skakade på huvudet och torkade bort mina tårar.

"När kommer han att vakna?" Sköterskan satte sig på stolen bredvid mig.

"Ja, det är svårt att säga. Men han visar på bra framsteg. Jag skulle inte säga att det dröjer lång tid, kanske ett par dagar eller till och om någon dag."

"Jag hoppas det." Log jag.

"Hur gammal är han?"

"22." Sköterskan som jag kunde se på hennes namnskylt hette Sophie rörde runt med skeden i sitt kaffe och nickade.

"Och du?"

"18."

"Oj, du ser äldre ut, alltså på ett bra sätt." Jag flinade jag och ryckte på axlarna.

"Kanske det."

"Vilken månad är du i?" Pirret av längtan efter min bebis uppstod i min mage och jag log.

"Jag går snart i 6 månaden."

"Har ni tagit reda på könet?" Jag nickade.

"Yes, det är en liten tjej."

"Oh, har ni något namn?"

"Nja, vi har några förslag men inget bestämt." Sköterskan -Sophie- ni nickade och en skön tystnad la sig över atmosfären tills hon avbröt den.

"Har ni varit tillsammans länge?" Denna gången skakade jag på huvudet.

"Nej inte länge alls. Eller nu har vi ju varit tillsammans ett tag men inte innan jag blev gravid. Vi hade träffats ett par gånger och hängde ett tag sen, var vi på en fest tillsammans och ja, så har det varit vi sen dess." Jag fick en skön känsla i kroppen när Sophie pratade med mig. Hon utstrålade någon form av mamma. Det verkade som att hon brydde sig om hur jag mådde. På riktigt. Jag vill inget hellre än att ha en mamma. Någon som kan vägleda mig och berätta vad som är rätt och fel. Jag hade inte det när jag växte upp och jag förstod eller förstår för den delen inte hur mina så kallade klasskompisar kunde vara "avundsjuka" på att jag fick göra in princip. vad som helst. Jag ville inte de. Jag ville ha någon som sa åt mig vad som var rätt och fel, vad jag fick göra och inte göra. Men det enda jag hade var en pappa som inte brydde sig och en mamma som inte ville veta av mig. Jag var den som skulle vara avundsjuk. Jag skulle också vara ett barn med ett liv. Ha en aktivitet efter skolan att egna mig till. Få mat utan att behöva be om det. Få hjälp med läxorna. Jag ville ha utegångsförbud! Så desperat var jag. Jag gjorde dumma saker för att mamma förhoppningsvis skulle märka mig och ge mig utegångsförbud men nej. Hon skickade ut mig istället. Kom inte hem. Var ord som jag ofta fick ta emot på mornarna. Komma hem gjorde jag inte heller, för gjorde jag de så fick jag stryk. Eller så klippte hon av strängarna på min gitarr som var min enda vän under massa år. Inte för att jag fick spela på den men ändå. Jag kunde spela men mamma tyckte det var oljud. Titta på tv och datorn kunde jag ju glömma.

Ingenting fick jag göra, inget som jag ville göra iallafall. Allt jag ville var att ha en familj.

Någon som brydde sig om mig.