●Jack's perspektiv●
Jag ställde mig i dörren till mitt rum som var en enda röra, kartonger och saker överallt.

Yepp, imorgon händer det. Jag flyttar hemifrån. Till en 3:a, väldigt stor 3:a mitt i stan. Jag vet inte om 20 är för ungt att flytta hemifrån eller om det är för gammalt.

Jag tycker att det är tidigt. Egentligen vill jag inte ens flytta. Jag vill stanna här.

Men att göra det tar mig inte vidare, om jag stannar så fastnar jag på samma sida och nu är det dags att vända blad för min del.

"Hur känns det?" Jag ryckte till och tittade bak på Stacey som nu stod bakom mig lutad mot dörrkarmen bredvid mig. Jag svalde och nickade sakta.

"Ja- jo det känns...bra." Stacey flinade vilket jag nästan också gjorde av hur löjligt osäker min röst lät.

"Mig lurar du inte. Vad är det som känns fel?" Hon gick in i mitt rum och satte sig på min skrivbordsstol.

"Inget är fel ja- jag bara, duvet..." Jag lutade mig mot min vägg och såg på Stacey som satt med ett frågade ansiktsuttryck.

"Nej jag vet inte, komigen säg?"

"J-jag bara. Jag-."

"Du vill inte?" Avbröt hon mig.

"Va?" Låtsas som att du är förvånad, bra Jack, bra jobbat!

"Du vill inte åka eller hur?" Vad ska jag säga nu då?

"Jo, ell-. Jo, jag vill, jag är bara du vet, ledsen. Det är så många minnen härifrån. Som till exempel, du, när du kom hit, Connor, Rosie, Lilly."

Det sista namnet viskade jag och vände blicken mot golvet.

"Men du, kolla...-" Stacey öppnade en flyttkartong innan hon snabbt stängde den igen och öppnade en annan och plockade upp en massa ramar. "-...kolla, du och Connor. Och här du och Connor och Rosie eller detta fotot, jag, och detta du och jag...-" hon visade mig olika ramar med bilder i. Jag log och hon tog la undan ramarna och tog istället fram en jättestor ram. "...eller...du och Lilly. Ser du. Bara för att här är stället som du upplevde saker med alla de du älskar så betyder inte de att de minnena inte följer med dig. Och kolla, du har typ två kartonger med bara bilder och saker som påminner dig om allt roligt du varit med om eller hur. Var du än är i världen så försvinner inte de och ingen kan ta de ifrån dig. Right?"

Jag studerade den stora bilden på mig och Lilly inramad i en fin svart ram.

"Du har rätt...och tack." Jag la ner bilden och omfamnade Stacey.

***

Det ser inte bara nytt ut, det luktar nytt. Uhä, jag gillar inte det.

Alla möblerna och de flesta sakerna är uppe nu, det gick snabbare än jag trodde faktiskt.

Mitt sovrum är stort med en likadan garderob som jag hade innan. Min säng är ny och lika så alla täcken, kuddar och hela den biten.

Köket är också stort, för stort för mig. Det är vitt med svart kakel, köksö och stora fönster.

Vardagsrummet ska vi inte prata om. Jag bor på näst högsta våningen vilket är våning 12, ja det är väldigt högt och det enorma fönstrens döljer inte utsikten om man säger så.

Ja vad ska jag säga mer, tv finns, stor svart soffa med ett vitt lackat vardagsrums bord. En bokhylla full med böcker även fast att jag inte läser.

Pappa, det är pappas val av lägenhet, inte mitt. Jag tänkte mig en enkel lägenhet, inget speciellt men nej. Det kom inte på fråga "om det är så, så behöver du inte flytta" sa han.

Det känns så ensamt. Alltså jag kände mig ensam innan men nu ska vi inte snacka. Det är som tortyr. Det låter ingenting. Allt är knäpptyst. Jag hör mig själv tänka så tyst det är.

Jag ställde mig framför min stora spegel i vardagsrummet och bara tittade på mig själv.

Hur kunde det bli såhär?
Hur kunde jag bli såhär?

Jag drog av mig min tröja så att jag nu bara stod i jeans.

Hur kunde jag ens låta mig själv bli såhär?

Titta på mig.

Detta är inte jag. Detta är INTE Jack.

Tatueringar över hela högerarmen, enstaka tatueringar över vänsterarmen. Tatuering över bröstet.

Hur kunde jag låta mig själv göra detta?
Vad tänkte jag med?

Antagligen tänkte jag inte alls, men varför stoppade ingen mig?

Den enda tatueringen som jag är stolt över är den på min högra överarm. En svartvit Lilly-blomma. Jag log lite smått och gick in till badrummet för göra mig iordning till att gå och lägga mig. Sova visste jag inte om jag skulle lyckas med att göra men trött var jag iallafall.

Att gå och lägga sig ensam är sorgligt. Jag är väl van nu men det är fortfarande jobbigt. Undrar om Lilly ser mig. Om nu "himlen" finns och det är där vi hamnar när vi dör så hoppas jag att Lilly har träffat min bror och att de tittar ner och hjälper mig ibland. Hur vet jag inte dock. Jag undrar om dem är stolta över mig. Jag skulle inte vara stolt över mig om jag var dem iallafall. Eller kanske en liten aning stolt. Jag menar, jag har faktiskt gjort mitt bästa för att inte göra en massa idiotiska saker igen men det är ju inte alltid så lätt.

Jag är iallafall stolt över dem och vad de hann åstadkomma i sina liv.