○Alexander○

Jag spärrar upp ögonen och springer mot Phoenix som nu ligger livlös på marken.

"Nej!" Skriker jag och knuffar bort pappa som tappar sin pistol. Jag faller ner på knä bredvid min storebror som är min saknade del i livet. "Phoenix!" Jag skakar på honom men får ingen reaktion. Min blick landar på hans skjorta som nu blivit helt mörkröd, jag placerar min hand där och skakar på huvudet när jag förstår att min största mardröm precis blev verklighet. Jag vänder blicken mot pistolen som ligger på marken bredvid mig innan jag tar den och ställer mig upp.

"Alex?!" Jag struntar i Jax rop på mig och tittar bara på min far som ler nöjt.

"Ditt jävla monster! Du sköt min bror!" Skriker jag och knuffar honom bakåt. "Du har dödat min bror!" Jag lyfter vapnet mot honom och vill nästan spy av hans leende.

"Och med nöje! Lägg ner pistolen, vi ska gå hem."

"Vi, ska ingenstans."

"Lägg ner pistolen och gå!" Säger han innan jag nu flinar, Jax går fram till mig och lägger sin hand på min arm och tar sedan pistolen ifrån mig.

"Det är över nu." Säger han innan jag nickar.

"Ja. Nu är det över."

En tom känsla sprider sig i min kropp när jag tittar på mamma som har tårar letandes ner för sina kinder och Elza som sitter på golvet bredvid Phoenix. Jag går fram till henne och sätter mig bredvid henne innan hon lutar sitt ansikte mot mitt bröst. Han tog Phoenix ifrån oss, han tog sönder oss alla och nu är det slut. Det blev som han sa, ett slut som ingen kommer att tycka om. Ett slut som kommer att jaga oss tills dagen vi inte finns mer.

Elza lutar sig fram och lämnar en kyss på Phoenix panna innan hon reser sig upp och Roxana sätter sig bredvid mig istället. Hon kände Phoenix bättre än jag. Han var en del av precis alla och kommer alltid att vara.

"Här, det var hans." Hon tar ut något ur sin ficka innan hon placerar det i min hand. Phoenix halsband.

"Vad fan ska jag göra nu då?" Får jag ur mig medan jag känner hur all lust till precis allt försvinner bort från mig.

"Nu? Du ska börja leva det liv som du egentligen vill ha. Alex, det är slut. Det är över. Allt är bara...slut." Hon kysser min kind och ler mot mig med tårar i ögonen innan hon tar ett djupt andetag. "Vi ses sen." Jag kan inte hjälpa att faktiskt le åt de orden eftersom det är det enda som är positivt med detta jävla slutet. Hon är inte så långt borta längre. Nu är hon min och nu kan jag visa precis hela världen att hon är min lycka i livet och min kärlek.

"Vi ses sen."

Jag tittar på Phoenix innan jag skakar på huvudet. "Jag trodde inte att man kunde gå igenom en större saknad än såhär men jag...jag hade fel...för nu finns du inte längre. Förlåt. Jag skulle skydda dig från honom så som du skyddade mig, förlåt. Jag älskar dig och nu får jag aldrig känna känslan av att inte sakna dig, för du finns ju inte! Du finns ju inte längre! Fan, förlåt Phoenix!" Jax lägger sin hand på min axel och skakar på huvudet.

"Alex, kom. Det hjälper inte, vi går hem nu."

"Men han kommer aldrig att vakna, fattar du inte det?!"

"Jo! Jag fattar det men det hjälper inte att du plågar dig själv sådär! Han är en del av oss, han kommer aldrig att försvinna och han kommer att finnas med oss varje sekund, tills vi får komma till den plats som han är på nu...en mycket bättre plats. Han är inte rädd längre, han har inte ont, han mår bra nu Lex. Han mår bra, äntligen mår han bra. Är det inte det du alltid velat? För det är det enda jag har önskat alla dessa åren. Jag vill inte att min storebror lider någon gång mer, aldrig någonsin igen! Han är en hjälte och han förtjänar att få slippa denna skiten och må bra!" Tårar strömmar ner för Jax kinder medan han försöker övertala sig själv och mig att vår bror äntligen mår bra och aldrig mer behöver gå igenom smärta, rädsla eller oro. Det känns på något sätt bra att tänka så...jag hoppas bara att han har rätt.

För första gången i mitt liv känner jag hur jag inte hör ihop längre. Jag har förlorat mig själv i detta kriget, min relation till Jax, mamma och Elza. Men värst..jag förlorade Phoenix. Den enda positiva saken är att jag fick Roxana och att kriget är slut nu. Allt faller isär samtidigt som det på något sätt växer något nytt och bra.

Det är slut. Jag kan säga och tänka den tanken 100 gånger i sekunden för det är det enda som just nu får allt att fortsätta lysa upp mörkret på något sätt.

Jag går in i basen som är tom. Alla soldater är borta. Alla rum är tomma och varenda del av arbetet som vi slösat våra liv på är borta.

"25 år och det enda du fick ut av detta var förlust och en död son. Hoppas att det var värt det." Min far står framför mig och besvikelsen lyser om honom. Han trodde aldrig att hans kära soldater skulle svika honom på grund av ett förlorat krig, men alla har förstått nu. Att min far inte är annat än ett monster och att de bränt upp år av arbete som de aldrig någonsin får tillbaka.

"Det har varit de bästa åren i mitt liv. Förlusten visade människors rätta färger och jag kunde inte varit nöjdare med vart jag kommit."

"Dina soldater stack ju." Han fnyser och nickar innan han lägger ner sin dator i en låda.

"Vi får alla tillbaka det vi en gång förlorat. Tro mig."

"Ja...men jag får ju inte tillbaka min bror, så hur tänker du nu?"

"Din bror var inte värd att leva. Han svek dig, har du glömt det?"

"Phoenix svek inte mig. Han gjorde vad han var tvungen till att göra."

"Och vad var det då?"

"Han räddade sig själv från dig...precis vad jag tänker göra." Jag ler snett och tittar på honom utan att känna ånger för vad jag har i tanken.

"Ändå, hittade jag honom...precis som jag kommer att göra med er om ni skulle få för er några dumheter." Jag skakar på huvudet.

"Nej, det kommer du inte." Jag tar pistolen från min ficka och ser hur hans blick förflyttas ner mot den. "Du kommer inte skada någon mer. Du dödade min bror. Vår bror. Mammas son. Det räcker nu. Du har satt sådan skräck i Elza och hon ska inte behöva vara rädd en enda minut till. Jax, ja...vem är Jax ens? Vet du det? För jag vet inte...du har förstört honom och fått honom att tro att han lever i en värld där ingen någonsin kommer att älska honom för den han är. Det är dags att du lämnar dem ifred och som du sa...det är slut nu och jag kommer fan inte sakna dig. Du vet, att jag inte ville vara ute och skjuta ihjäl folk. Du visste och jag sa till dig hundra gånger att jag inte ville göra det...men då sa du att jag inte var bra nog. Jag gick emot mig själv, jag förstörde mig själv...allt för att göra dig nöjd, men det blev du ju inte ändå. Jag har aldrig någonsin njutit av att avsluta en fiendes liv, så som du gör...och inte förrän nu förstår jag dig lite."

"Alexander!"

"Hejdå, pappa."

Det ekande ljudet fyller rummet innan vapnet faller ur min hand och träffar golvet, precis som min far. Jag vänder mig om och går upp för trappan innan jag stannar och tittar på tändstickorna i min hand. Han lämnade oss alla trasiga och med en saknad som aldrig kommer att läka. Nu är han borta. Det största monstret på jorden och personen som gjorde helvetet verkligt. Jag tittar på den brinnande stickan innan jag slänger den på marken och sedan stänger dörren om mig med en ensam tår, letandes ner för min kind.

Idag är dagen som vi ska försöka komma på hur man blir hel igen, hur man hittar sig själv och finner lyckan i det som verkar mörkt.

Jag ska kämpa. För Phoenix. För Roxana. För Jax. För Elza. För mamma... Jag ska gör mitt allt...

För att finna vägen ur en Gråzon.