○Jax○

Varför har Alex Roxanas nummer? Vart är han? Och vad fan var det som hände hos Howards innan?

Jag går runt i korridorerna innan jag hör mammas röst.

"Jax?!" Jag vänder mig och om och går mot henne som ser orolig ut. "Har du sett Alexander?" Helt ärligt vill jag inte svara "nej" då jag vet hur stressad hon kommer att bli.

"Jag såg honom innan faktiskt men jag vet inte, han kanske stack ut?" Hon lägger armarna i kors innan hon rycker på axlarna.

"Kanske, men hans uniform hänger inte i omklädningsrummet..." Vart fan är han?

"Oroa dig inte, gå hem och vila jag ringer när jag hör något. Han är säkert ute."

"Tack älskling." Hon kramar om mig lätt innan hon försvinner upp för den stora trappan och jag vänder mig om. Jag tror jag öppnat nästan hundra dörrar och stört 50 olika möten innan jag gått långt ner i korridoren till rum som jag aldrig brukar vara i. Först reagerar jag inte på vad jag ser då jag inte riktigt ser vem det är som sitter mot väggen med kedjor runt handlederna.

"Alex?" En soldat kommer fram till mig innan han försöker att knuffa ut mig.

"Jax...gå härifrån." Jag slår bort honom och går in i rummet som ser förfärligt ut. Det vita golvet är på vissa ställen helt röda av blod och vapen ligger slängda bland trasiga kläder men värst av allt, min bror.

"Stick! Vill du att han ska dö eller?"

"Han ska ha ett straff, order från er far." Säger soldaten, som jag inte vet namnet på, känslokallt.

"Är du efterbliven eller blind? Du ser väl att han knappt andas?! Stick!" Skriker jag och knuffar ut dem från rummet innan jag tar upp deras vapen och kastar ut dem genom dörren som jag sedan stänger igen.

"Jax, gå." Hör jag Alexander mumla svagt. Han låter inte ens som sig själv.

"Glöm det!"

○Alexander○

Det rinner blod från min kropp och min huvud dunkar. Det kändes som att jag skulle dö. Det känns dock nu bara som att min hud är påväg att lämna min kropp. Som att varenda droppe av mitt blod täcker det vita golvet och som att mitt hjärta kommer att trilla ut när som.

"Alex!" Ryter Jax när jag inte kan hjälpa att mina ögonlock automatiskt faller igen. "Du håller dig vaken!"

"Jag försöker." Han skannar sin hand mot en platta i väggen innan han trycker på en knapp vilket gör att mina handleder släpps fria. Jag har dock slut på energi och kunde inte bry mig mindre om de var där eller inte. Jax sätter sig framför innan han lyfter på mina armar och sedan kastar kedjorna över golvet.

"Alltså vad fan har de gjort?" Jag tittar upp i taket vilket han också gör och sedan ner på golvet där han ser den blodiga järnstången som slogs mot mig kanske 100 gånger. "Gjorde de verkligen...-" Jag nickar bara och vet precis vad han menar. Han vet precis som jag att det var den gången Phoenix fick detta straffet som han fick nog. Han höll på att dö och han var betydligt mycket mer skadad än vad jag är. Han kunde inte gå på en vecka och han hade så mycket skador överallt. Jag vet inte hur mitt ansikte ser ut, jag vet bara att jag fick något enstaka slag från järnstången mot huvudet men annars bara knytnävsslag. Phoenix fick sy på två stället i huvudet och under ögat och hans ansikte var så förstört att det nästan var svårt att känna igen honom.

"Vi måste berätta för mamma."

"Nej!" Försöker jag skrika men får då bara en hostattack vilket känns som att jag ska svimma av. Att ens ha ögonen öppna är påfrestande och jobbigt.

"Alex...har du sett vad de gjort med dig? Du kommer sluta död nästa gång de ska "straffa" dig för något du gjort, förstår du inte det?"

"Då får jag väl göra det då men du säger ingenting till mamma!"

"Om du får några som helst komplikationer för det här så säger jag till henne och pappa!"

"Okej!"

Jax hjälper mig hem och jag vet inte ens vad jag ska säga när jag ställer mig framför spegeln och filten han lagt över mina axlar faller till marken. Jag är påväg att trilla ihop innan Jax fångar upp mig och leder mig bort mot badrummet. Han håller koll på mig hela kvällen. Jag har ont precis överallt och varje liten sak som rör mig känns som ett skott mot min hud. Alla kläder gör ont och jag kan inte ens andas utan att jag vill dö av smärtan som tagit över min kropp.

För varje sekund som går tappar jag hoppet om mig själv och mina chanser om att någonsin kunna göra min pappa stolt. Han vill döda mig och han har mycket väl sett till att min livsglädje nästan är obefintlig. Hur jag ska dölja denna smärtan för mamma vet jag inte och vad hon gör om hon får reda på något skrämmer mig. Vad pappa kommer göra med mig eller kanske till och med ännu värre, Jax eller Elza...skrämmer mig allra mest. Jag kan ta detta. Bara mina syskon slipper. De två är mitt allt och jag skulle göra vad som helst för mina småsyskon. Vad som helst.

"Alex?" Säger Jax som kommer in i mitt rum innan han blir tyst.

"Ja?" Han funderar en stund innan han ler snett och tar ett djupt andetag.

"Väck mig om det är något eller om du har ont." Jag försöker att le så gott jag kan innan jag nickar.

"Tack, lillen."

"Och du?" Jag tittar bara på honom och väntar på att han ska säga vad han vill säga. "Om det är något eller om du vill snacka om något så finns jag här. Jag skulle aldrig säga något till pappa." Säger han och ler innan han stänger dörren och lämnar mig själv i mitt rum.

Det första han sa vet jag är av ren omtanke men det där andra...han vet något. Och skulle han fråga, då hade jag aldrig kunnat ljuga för honom.