○Madison○
Om det bara handlar om att hänga med Nathans gäng och inte prata med Leo för att de ska låta honom vara så kan jag inte backa. Jag och Leo har ändå inte pratat på länge och även om han kanske inte bryr sig bryr jag mig mer om Leo än någon annan och då måste jag.

"Vår nya medlem." Nathan som sitter på andra sidan rummet med sår i hela ansiktet höjer på ögonbrynen innan han ställer sig upp och går mot mig.
"Madison? Min egen lillasyrras bästa vän?" Säger han häpet och går närmre mig vilket gör att jag backar tills min rygg träffar väggen.
"Akta dig." Säger jag som är fast mellan väggen och Nathan.
"Jag hoppas du förstår varför detta är nödvändigt. Leo har min syrra så då måste vi ta något som är hans."
"Leo äger varken mig eller Bella och jag valde att vara här för att ni ska låta honom vara."
"Well. Så kan man också säga det. Jag tycker bara det är så fascinerande." Hans flin äcklar mig.
"Vad är det som är så jävla roligt?"
"Du! Att du väljer att byta umgänge pågrund av att du vill skydda Leo är så jävla underbart."
"Jag är inte med er för att jag vill det om du tror det så du ska inte vara så jävla kaxig. Och kan du fucking akta dig, rör inte mig!" Ryter jag och knuffar bort honom innan jag spottar honom rakt i ansiktet.

Antingen är detta det värt det för att Leo ska kunna gå utanför sin dörr utan att bli nedslagen eller så är detta det dummaste valet jag gjort.

○Izabella○
Jag studerar honom medan han tittar ner i sin mobil.
"Hur är det?" Frågar jag innan han lägger ner sin mobil på bordet och tittar runt i restaurangen som är ganska så tom för att vara ett ganska populärt ställe.
"Bra." Säger han stressigt utan att möta min blick.
"Säkert? Du verkar lite... stressad?" Han stannar upp och tar ett djupt andetag innan han tittar på mig.
"Va? Jag? Nej, eller... Förlåt."
"Det är lugnt, jag vill bara vara säker på att du är okej."
"Ja. Så bra det kan vara typ. Eric har inte hört av sig, är han arg på mig?" Jag skakar sakta på huvudet.
"Nej...? Vad menar du?" Han rycker på axlarna.
"Jag vet inte."
"Han är inte arg på dig."
"Lova?"
"Jag lovar."
"Du då? Är du arg på mig?" Jag skakar på huvudet och tittar in i hans sårbara ögon.
"Varför skulle jag vara arg på dig?"
"För allt jag gjort. Låtas inte som att det inte sårade dig."
"Det gjorde det men jag är inte arg." Han tar min hand som ligger på bordet och kramar den nätt.
"Tack." Säger han efter en ganska lång tyst stund, på ett sätt som verkligen låter som att det kommer från hjärtat. Vad han menar med tack är oklart men jag kan nog med säkerhet gissa mig till det.