○Izabella○
Jag står i skolan och tittar på klockan som snart är tio. Leo skulle varit här för en halvtimme sedan och för att han och Nathan inte ska ryka ihop har jag blivit tillsagd av Eric att hålla ögonen på Leo hela tiden.
"Bella?" Jag vänder mig om och ser Leo vilket får mig att pusta ut.
"Äntligen." Mumlar jag och går mot honom innan han drar in mig i en kram.
"Förlåt att jag är sen."
"Det är lugnt. Jag blev lite smått orolig bara." Han nickar och kysser min panna innan han suckar. "Vad?" Frågar jag då han ser bekymrad ut.
"Inget."
"Inget?" Han skakar på huvudet.
"Nej jag bara... inget. Det är inget." Fel svar. Han säger inte sanningen och jag kan nästan ana vad det är som han vill säga men inte säger.
"Okej." Säger jag bara utan att orka argumentera.
"Hallå, jag lovar. Det är inget." Han ser mig djupt i ögonen innan han kysser min läppar ömt. Jag tror honom fortfarande inte. Det är som att han är stressad och orolig. Inte konstigt men ändå. "Lita på mig, snälla?" Jag fuktar mina läppar och nickar sedan.
"Jag litar på dig."

○Madison○
"Vem tror du att du är ens?" Skriker Liz och knuffar mig bakåt.
"Ska du vara den som ställer mig den frågan?" Flinar jag bara för att det retar henne.
"Sluta försvara Leo." Säger hon och lägger armarna i kors.
"Vad har han gjort som är så jävla fel?"
"Är du trög?"
"Men säg då?"
"Han ljög och han är en idiot som bara bryr sig om sig själv."
"Okej om ni vill leva på det hela livet så absolut men låt honom vara nu."
"Varför skulle vi? Han gjorde allt bara värre för sig själv i helgen." Jag drar ihop ögonbrynen och tittar oförstående på henne som flinar. "Oh, du vet inte?" Jag svarar inte utan väntar bara på att hon ska fortsätta. "Han slog sönder Nathan för det med hans mamma, ja jag kan erkänna att det var typ ganska dumt gjort men vadå då? Han ska ju inte tro att han kommer undan med att hålla på att slåss som en femåring för att Nathan välte graven."
"När ska ni sluta snacka massa skit?" Säger jag och hör steg bakom mig.
"Maddie, Maddie, Maddie." Jag vänder mig om men vill knappt möta hans vidriga blick. Nathans allra bästa vän.
"Grayson." Säger jag äcklat.
"Alltid är det någon som ska hålla på att försvara Leo, kan han inte snacka själv eller?"
"När någon går på dem som jag bryr mig om kommer jag inte hålla käften." Spottar jag innan han rycker på axlarna.
"Gör som du vill men du står på jävigt fel sida." Jag ler falskt och nickar.
"Mm vi säger så."
"Du är alltid så fruktansvärt kaxig. Man undra varit du fått det ifrån."
"Sluta undra för du kommer aldrig att få veta ändå."
"Hm, okej, men du vart är Leo?" Jag lägger armarna i kors.
"Måste du veta det?"
"Ja det kan ju vara bra om jag ska slå inälvorna ur honom."
"Du är så jävla patetisk. Låt honom vara i fred någon gång eller?"
"Visst." Jag höjer på ögonbrynen.
"Vadå visst?"
"Byt gäng. Så låter vi Leo vara." Jag tittar oroligt på honom.
"Varför vill ni ha mig, i ert gäng?" Han går närmre mig och flinar.
"För att du är minst vidrig av alla Leos vänner och för att det kommer svida som in i helvete i hans lilla lilla hjärta."