○Madison○
"Alla bara gå ut. Låt honom få andas!" Säger jag och ställer mig upp innan jag nästan får knuffa ut typ Eric som är i chocktillstånd. Bella har lämnat rummet för några minuter sedan, jag tror att det är för mycket att ta in.
"Han är min bästa vän också?!" Nu är det min tur att bli chockad när orden halvt panikslaget lämnar Erics läppar.
"Ja Eric vi vet, ingen tar honom ifrån dig men han måste få andas." Han tittar på Leo som vägrar möta någons blick. "Eric, gå." Jag knuffar honom lätt mot dörren vilket gör att han äntligen försvinner ut mot köket. Jag stänger dörren och vänder blicken mot Leo som tittar ner i golvet. Vi fick honom att göra det som han svor på att inte göra igen. Gråta. Jag tror inte ens att han själv märkte hur tårarna började strömma ner för hans kinder. Paniken och ilskan som slog upp i hans blick var nästan läskigt att se. "Le-."
"Nej. Säg inte att allt kommer att bli bra. För det kommer det inte. Om du inte märker, så blir allt bara värre."
"Det tänkte jag inte att säga heller." Han tittar upp på mig och skakar lätt på huvudet.
"Så?"
"Jag tänkte bara fråga om det finns något jag kan göra för dig." Jag tar ett djupt andetag och förflyttar en hårslinga som hänger ner för mitt ena öga bakom mitt öra. "Ja-jag vet att du, eller vi glidit från varann, och jag förstår om du inte vill ha med mig att göra men hur du än känner för mig... jag menar bara att jag alltid kommer att finnas här för dig om du behöver det och när du kallar på det men om du inte gör det så kommer jag låta dig vara."

○Leonard○
Det är mitt fel. Det var jag som stötte bort henne. Det är mitt fel att hon känner som hon gör och det vet jag men det kan inget annan än att göra ont i mig när hon säger det för jag ville ju aldrig ha det så. Jag har bara inget mod till att säga som det egentligen är.

Jag sitter där framför henne länge utan att säga ett ord det finns inget att säga för inga ord i världen kan laga det jag ställt till med.

Jag ställer mig upp och går mot dörren som jag äntligen kan öppna då de förmodligen inte kommer tvinga mig att vara här längre. De andras blickar bränner in i min hud när jag går förbi köket, det är som en enda dimma i mitt huvud. Allt jag kan tänka på är smärtan i mitt bröst, smärtan som får mig att bara vilja gråta. Smärtan som får mig att tänka de tankarna som man inte får tänka. De tankarna som jag lovade Eric att inte tänka. Smärtan som egentligen får mig att vilja ge upp. Jag drar på mig min jacka och utan ett ord går jag utanför dörren.

○Eric○
Jag vara står där och tittar när han drar på sig sin jacka, precis som alla andra gör. Han säger inget, Maddie som också kommer ut från rummet säger inget. Det känns fel att bara stå och titta på när han öppnar dörren och lämnar huset i följd av att dörren smäller igen. Jag försöker att övertala mig själv att inte göra något men tar ett steg fram innan Bella som har blicken fast på dörren stoppar mig.
"Nej. Låt honom gå." Säger hon och tar tag i min hand som hon kramar hårt. Hon är rädd. Men hon vet lika bra som jag att vi inte längre kan försöka göra det som Leo egentligen ska göra. Han måste få göra det han känner att han måste göra, utan att någon av oss står i vägen för det.

○Leonard○
Mitt hjärta stannar när jag ser vad som ska vara platsen där mamma ska få vila i frid. Platsen som nu blivit till stället folk hämnas på mig.

Hon sa alltid att jag inte skulle sänka mig till någons nivå och göra något jag eller någon annan skulle få ångra. Jag har försökt men det går inte längre. Nathan har rivit och bränt upp min spärr för hur långt jag skulle kunna gå för att förstöra någon helt och hållet. Han ska ångra att han ens satte sin fot nära min mammas grav. Han ska ångra dagen han mötte mig för precis nu har jag blivit hans värsta mardröm.