○Leonard○
"Varför sa du inget?" Jag tittar inte på henne utan sitter med blicken fast i väggen.
"J-... jag vet inte. Jag vill inte tro det själv och därför tänkte jag att... om ingen ingen visste fanns det inte."
"Du sårade mig Leo." Sakta vänder jag upp huvudet och ser hur hon ställer sig upp med ett vapen riktat mot mig, hårt omdanat i hennes händer.
"Bella..." Mumlar jag och ställer mig upp utan att släppa blicken ifrån avtryckaren. "Sänk v-." Hon gör en snabb rörelse och skjuter ett skott precis bredvid mig vilket får mig att höja mina händer.
"Jag litade på dig, men du svek mig. Du sårade mig."

Jag sätter mig hastigt upp i soffan med häftiga andetag. Mardröm. Igen. En lång stund stirrar jag bara ut i ingenstans tills jag slutat att skaka och istället tittar på bordet framför mig. Alkohol alkohol alkohol. Allt för att försöka försvinna för en liten stund. Jag känner knappt huvudvärken eller känslan av att jag egentligen bara vill spy. Allt är som en enda dimma och inget kan få mig varken gladare eller ledsnare just i denna stunden. Allt är blankt. Eller, så länge som jag inte tänker på ångesten som jagar mig i mitt egna huvud, är allt blankt.
"Klockan är tre." Jag tittar upp och ser Nicole som står yrvaken i dörrkarmen. Hon tänder lampan i taket vilket får mig att snabbt stänga ögonen av det starka ljuset.
"Släck!" Gnäller jag och öppnar ögonen så lite som det bara går för att jag ändå ska kunna se henne.
"Klockan är tre sa jag."
"Ja du sa det."
"Ska du sitta här hela natten?" Frågar hon och går fram till bordet innan hon tar tag i en flaska.
"Nej."
"Var inte denna full?" Jag suckar bara innan hon ställer ner flaskan framför mig igen. "Du är inte klok. Snälla kan du lova mig att gå upp och lägga dig iallafall inom en timme? För min skull?" Jag nickar medan jag ser ner i golvet. "Tack." Även om jag inte tittar på henne ser jag hennes varma leende, ett leende jag önskar att jag någonsin kunde ge henne tillbaka. Men det kan jag inte. Hon släcker lampan innan hon skjuter igen dörrarna och försvinner upp igen.

En tung suck lämnar mina läppar. Min mobil som ligger på bordet och som egentligen borde vara död för länge sedan lyser upp. Bella. Jag tittar bara på skärmen medan jag väntar på att det ska bli försent att svara vilket snart händer och skärmen åter igen blir svart. Hon ringer typ varje timme för att se om jag är okej. Om det är för att hon faktiskt vill veta och bryr sig eller om det är för att hon inte kan lista ut det själv vet jag dock inte. Jag tittar upp på väggen och studerar tavlorna som är typ halvt synliga i mörkret och med mina halvt fungerande ögon blir bilden inte bättre. Jag har aldrig gillar några av tavlorna i detta rummet. Inte för att de inte är bra målade, bara att jag inte förstått meningen bakom dem. Ingen av tavlorna är inte ens särskilt fina. Utom den på mamma som är den enda fina, också den jag bytte ifrån en tavla jag vet mamma fick av Ian.

Jag tänker på hur det hade varit om hon levde. Ett smärtsamt leende uppstår på mina läppar. Just nu, om hon såg mig såhär hade hon nog fått damp och börjat gråta. Hon har alltid varit så rädd för alkohol och trodde att jag skulle dö varenda gång jag kom hem full. Hon började ofta gråta eftersom hon vissa gånger på riktigt inte trodde att jag skulle bli mig själv igen och att alkoholen aldrig skulle gå ur mig. Sen när den väl gjorde det blev hon arg för att jag spytt ner halva mitt badrum och inte lyssnat när hon sa till mig att inte dricka för mycket. Jag häller upp det sista ur flaskan i glasen framför mig innan jag tar ett och tittar på mammas foto.
"Förlåt mamma." Viskar jag och tar ett djupt andetag.

"Och... skål Leo."

Sämst