"...kär i någon annan."

○Nicole○
Jag stänger dörren försiktigt så att det inte hörs när den glider igen. Lugnet kommer äntligen tillbaka till mig när jag ser Leos jacka ligga slängd på hallgolvet. Precis så som hans mamma hatade att han gjorde. Jag ler svagt innan jag plockar upp den och hänger den på en galge. Känslan i huset är likadan som alltid. Lugn. Nästan läskigt lugn. Luften är inte tung, inte idag iallafall. Det är något som kommer och går. Dagen Sonya dog var det som att få ett slag i ansiktet när vi kom hit dagen efter. Det var fortfarande den där lugna känslan men det blev svårt att andas här, inte minst var det som att någon drog en bra känsla ur kroppen, en känsla jag ifall aldrig får tillbaka.

Jag tittar på en av Sonya's kappor som hänger kvar i skåpet, den som hon bara hade på finare tillfällen men som hon verkligen tyckte om, innan jag stänger skåpet och släpper ner min väska på golvet. Jag väljer att inte ropa efter honom utan går raka vägen upp för trappan och in till vad som var pappa och Sonyas sovrum. Precis som jag trodde ser jag honom. Han sitter på sängen och tittar in i spegeln framför honom.
"Har Maddie gått?" Frågar jag mjukt innan jag tänder en liten lampa på sminkbordet bredvid mig. Han nickar sakta och vänder bort huvudet från spegeln. "Vart har du varit hela dagen?" Jag sätter mig på sängen bredvid honom och ser nu hur han har sår i ansiktet. Nathan.
"Klipporna." Mumlar han knappt så att det hörs. Klart. Om det var jag som hade fått åka och leta efter honom hade det varit mitt första ställe att leta på. Ingen någon annan tänker på eller kanske vet om utan jag. Uppenbarligen inte ens Maddie. Klipporna eller Carters som det också kallas är ett ställe dit Leo och hans pappa brukade gå när Leo var liten och när hans pappa dog satte man dit en bänk där Leos pappas namn blev ingraverat.
"Var du i skolan?" Han stelnar till men nickar tillslut. "Vill du prata om det?"
"Nej." Svarar han kallt innan han tittar på mig.
"Så alla vet nu?" Han rycker på axlarna.
"Inte sanningen. Inte hela iallafall." Suckar han och ser ner på sina händer.
"Bella då?"
"Jag var tvungen att säga det." Hans röst är så försiktig, på ett sätt som jag aldrig hört förut.
"Och? Vad hände?"
"Hon är jättearg."
"Har ni gjort slut?" Han skakar på huvudet och suckar högt.
"Nej."
"Det är väl bra?" Säger jag för att försöka driva lite hopp till honom vilket inte verkar fungera. Han verkar inte alls så glad över att det inte är slut och om jag ska vara helt ärlig så är jag inte alls chockad. Hans känslor för Izabella är svåra att tolka, jag kan verkligen inte avgöra om han faktiskt känner något för henne eller inte. Det är ju absolut inte omöjligt men jag var bara så säker på att han var kär i någon annan.

○Izabella○
"GÖR SLUT!" En tår faller ner för min kind medan jag försöker övertala mig själv att vara starkare än min bror.
"Men nej har jag sagt?!" Han spänner ögonen i mig och skakar på huvudet.
"Du är för fan helt jävla hopplös. Vem är du ens? Inte min lillasyrra iallafall."
"Lägg av det är jag visst! Men du kan inte bestämma över mig!" Han flinar.
"Om jag kan."
"Vad ska du göra? Säga till mamma och pappa? Säg då? Jag. Bryr. Mig. Inte!"
"Inte? Så du väljer en sån som Leo framför en vettig människa?" Jag drar min hand över min kind.
"Vad är en vettig människa ens? En sån som du eller? För jag kan definitivt inte hålla med om det!" Han tar ett steg närmre mig.
"Du får en sista chans lillsis. Denna gången är det bara att du väljer. Honom eller mig."
"Du kommer att göra honom illa. Jag gör inte slut med Leo! Glöm det."
"Göra honom illa? Redan gjort, om det gör sitt val enklare."