○Izabella○
Jag vill, men jag vågar inte fråga. Jag vågar inte fråga vad det var som fick honom att göra som han gjorde. Samtidigt känner jag att jag måste fråga. Min blick följer hans rörelser i detalj när han drar på sig en grå hoddie som matchar hans svarta jeans och sedan sätter sig på bordet framför mig. Hans ögon är lätt röda och ser trötta ut. Länge tittar han bara på mig tills han tar min ena hand som han nu istället tittar på medan han snurrar på mitt silvriga armband.
"Förlåt. Verkligen, jag ville inte dra dig in i något." Säger han tyst innan han tar ett djupt andetag och ser mig i ögonen.
"Säg inte förlåt." Ler jag snett.
"Jag vet inte vad som hände, jag bara, jag vet inte. Lova mig bara att inte säga det till någon." Jag nickar.
"Jag lovar." Han kysser min hand och flyttar ett hårstrå som hänger för mina ögon bakom mitt öra.
"Vad tänker du på? Du är så tyst." Mumlar han. Hans tonläge är något jag inte känner igen. Han låter på riktigt, för första gången sedan jag lärde känna honom inte hård i tonen. Alls. Han låter skör i rösten. Jag rycker lätt på axlarna.
"Jag bara... du vet." Han ser oroligt på mig med en blick som också är ny för mig. "Varför gjorde du det?" Viskar jag ut tyst nästan i hopp om att han inte ska höra vad jag sa.

○Leonard○
"Varför gjorde du det?" Hennes ord som tyst lämnar hennes läppar får mig att försvinna bort i en annan värld för en sekund. Jag har min chans nu att säga det till henne. Att säga exakt varför jag gjorde det. Jag litar på henne och jag hade kunnat säga det om jag bara litat på mig själv. Men det gör jag inte. Jag litar inte på att jag inte kommer få ett sammanbrott och skrämma henne. Jag litar inte på att hon kommer stanna när hon får veta sanningen och jag litar definitivt inte på att jag inte kommer förvandlas till ett monster när hon går för att jag har ljugit för henne. Jag är inte kär i Izabella men jag tycker om henne och jag bryr mig om henne hur svårt det än är att tro. Jag vill inte att såra henne. Även om det är precis vad jag gör.
"Jag, jag..." Kom igen säg det. "Vet inte." Min blick flyttas från hennes, jag kan inte se henne i ögonen. "Det är komplicerat och jag vill inte dra in dig i något. Tro mig, jag vill berätta men-."
"Du kan inte?" Hennes grepp om min hand blir svagare när jag tillslut nickar.
"Du fattar inte hur mycket det är som jag vill berätta för dig men jag kan inte för att jag bryr mig för mycket om dig och jag vill inte att du ska hamna i trubbel. Okej? Jag lovar dig att det inte händer igen och att du aldrig mer ska behöva se mig så. Jag lovar att aldrig skrämma dig så igen. Du måste bara lita på det jag säger okej?" Jag vill nästan varna henne för hur falska mina ord är. Det sista hon borde göra är att lita på mig. Hon tittar länge på mig när jag tillslut möter hennes blick. Jag vet att hon fattat att hon inte kan lita på mig helt men jag vet också att hon på något underligt sätt vill lita på det jag säger.
"Okej." Säger hon. "Jag, litar på dig."