♪Human - Christina Perri ♪

○Leonard○
"Hur är det?" Jag stannar och sätter mig ner på en bänk i korridoren.
"Ska jag vara ärlig?" Mumlar jag mot marken medan Maddie sätter sig bredvid mig.
"Gärna." Säger hon mjukt medan min blick riktas mot väggen framför mig. Jag vill inte erkänna det, för att jag hatar det. Jag hatar känslor. Jag hatar kärlek. Jag hatar allt sånt men nu kan jag inte gömma mig längre. Hur mycket jag försöker undgå det, är det de enda jag kan känna och inte sluta tänka på.
"Jag är rädd." Viskar jag tyst då det känns som att orden hånar mig mer ju högre jag säger det.
"Vad är du rädd för?"
"Allt. Ja- alla känslor bara jagar mig och jag hatar det. Jag vill inte va såhär. Jag vill inte känna såhär för det är inte jag. Jag är rädd för att jag kommer tappa det helt och hållet. Till och med mamma ber dig att ta hand om mig för att hon inte litar på att jag kommer klara mig själv."
"Hörde du?" Jag nickar och fuktar mina läppar.
"Ja..."
"Leo det handlar inte om att hon inte tror att du klarar dig, för det vet hon att du gör. Det handlar om att hon vill vara säker på det. Du är det finaste hon har och hon vill inte förlora det." Jag vänder blicken och tittar på Maddie som ler snett innan hon kysser min kind. "Det är okej." Viskar hon och lutar sin panna mot min.
"Nej." Jag ser ner i marken medan hon fångar mitt huvud i sina händer. "Det är inte jag."
"Du är fortfarande människa, eller hur?"
"Inte en sån här människa, och jag vill inte vara såhär heller."
"Är du verkligen så rädd för att känna något?" Jag sväljer hårt och tittar bara på henne. "Eller är du rädd för att förlora det du känner något för?" Aj.
"Jag är inte rädd för att känna något, och jag är inte rädd för att förlora något förutom... mig själv. För då kommer jag inte hitta tillbaka igen." Maddie tittar på mig och skakar tillslut på huvudet.
"Skulle du bara ge upp?"
"Jag kan inte ge upp för jag har inget att hoppas på." Hon drar sin hand genom mitt hår som ingen i vanliga fall får röra.
"Det där är att ge upp Leo." Mumlar hon som är oroligt nära mig nu. Jag svarar inte utan ser bara in i hennes ögon som har blicken på min lugg hon försiktigt drar sina fungerar igenom. "Och det låter inte som en Leo jag känner."
"Hur skulle han säga det då?" Hon ler kort innan hon möter min blick.
"Han skulle aldrig ge upp, eller egentligen prata om känslor han har för sån är han... men när han gör det blir jag väldigt glad och jag önskar att han kunde göra det lite ofta."
"Varför det?"
"För att han inte ska förlora sig själv." Jag tvekar men tar ett djupt andetag och frågar sedan.
"Tror, tror du att han kommer det?" Hon ler mjukt och flätar ihop sin hand med min.
"Nej."