○Madison○
Jag fick Bella att följa med Cameron hem till honom medan jag följer med Leo till sjukhuset. Såklart sa vi att vi skulle någon annanstans. Det tog ganska lång tid att få honom att ens vilja åka med tillslut gav han sig och nu sitter jag här i en korridor. Efter ungefär tjugo minuter öppnas dörren framför mig innan Leo kommer ut. Jag ställer mig upp och ska precis säga något när han passerar mig. Först tvekar jag men går sedan in i rummet. Sonya sitter halvt upp i sängen med tårar i ögonen som hon torkar bort när hon ser mig.
"Madison?" Säger hon frågande vilket får mig att le medan jag nickar. Det var så länge sedan jag såg henne. Då hon var sjuk men inte såhär sjuk. Jag har alltid beundrat henne och alltid tyckt att hon är så vacker, något hon fortfarande är men hon är så annorlunda. Jag sättet mig på stolen bredvid henne.
"Hej." Ler jag innan hon tar min hand.
"Du har inte ändrats mycket." Säger hon varsamt och ler mjukt. "Precis som när ni var små." Jag ler.
"Ja, kanske det."
"Hur gammal är du nu?"
"17, jag är ett år yngre än Leo om du minns?" Hon nickar svagt, fortfarande med ett leende på sina läppar.
"Leonard, ja, han-han. Pratar om dig ofta. Jag är glad att han har dig. Jag är glad att han litar på någon, för min son litar inte på någon." Ett litet smärtsamt skatt får hon fram medan hon möter mig med blicken. Hon säger ingenting, inte jag heller för den delen då jag har svårt att komma på något att säga. Hon suckar lätt medan hennes leende försvinner.
"Hur mår han?" Frågar hon innan hennes ögon sakta börjar vattnas.
"Han, han pratar inte så mycket om det men han klarar sig." Hon tittar ut genom dörren för att kanske kunna se honom komma tillbaka vilket han inte gör.
"Jag önskar att han lite oftare kunde lätta sitt hjärta."
"Han är stark." Hon nickar och låter en tår falla ner för hennes kind.
"Kan du lova mig en sak?"
"Absolut."
"Du känner honom, han litar på dig och jag litar på dig. Snälla ta hand om min son. Låt honom inte gör an massa dumma grejer. Han lyssnar på dig."
"Jag lovar."

○Leonard○
"....-honom, han litar på dig och jag litar på dig. Snälla ta hand om min son. Låt honom inte gör an massa dumma grejer. Han lyssnar på dig."
"Jag lovar." Mitt hjärta brister när orden lämnar mammas läppar. Först överväger jag att inte alls gå tillbaka in och istället vänta på att Maddie själv fattar att jag inte kommer tillbaka men det går inte lång tid innan jag ångrar mig. Jag tittar fram vilket mamma direkt märker.
"Leonard." Jag fuktar mina läppar och går sedan in i rummet. Hon har aldrig någonsin kallt mig Leo. Aldrig, och det är aldrig att någon annan än hon kallar mig Leonard. Jag sväljer hårt och sätter mig bredvid Maddie.

En lång stund pratar vi om allt möjligt, främst barndomen och när vi var små tills en läkare kommer in och ber oss lämna henne för idag. Något som gör så jävla ont. Det känns som att min förmåga av att kunna le bara försvinner mer och mer för varje sekund som går. Jag älskar min mamma och vill vara hos henne hela tiden men jag vill inte sitta och vänta på att dagen när hon inte finns mer ska komma.

Vad tycker ni?