●Jack's perspektiv●
Tre dagar har gått, inget har hänt. Om man inte räknar med att Lilly är svagare än någonsin. Eller att jag går runt och ser ut som zombie pågrund av sömnbrist och sorg. Förutom det...äh vem försöker jag att lura? Inget är som vanligt.

Just nu så ligger jag i min säng. Tittar upp i taket och tänker. Fem miljoner tankar snurrar runt i mitt huvud. Tankar som jag inte kan kontrollera. Tankar som jag inte vill ha i mitt huvud.

●Lilly's perspektiv●
Jag sträckte mig efter det svarta kuvertet som låg och väntade på mitt bort bredvid sängen. På framsidan av kuvertet var det skrivet LILLY med silvrig penna. I kuvertet låg brevet Jack skrivit till mig för några veckor sedan. Jag tog ett djupt andetag och öppnade kuvertet, tog ut de ihopvikta pappret och vecklade sakta ut de.

Lilly.
Jag vet inte var du är nu eller vart jag är men jag hoppas att vi har det bra. För några dagar sedan sa du något till mig som krossade mig totalt. Ärligt talat blev jag chockad att jag blev så ledsen som jag blev, jag menar, mina känslor för dig är helt nya för mig. Jag trodde inte att de skulle vara så starka som de är. Och jag kunde inte be om någon bättre till att besvara dem. Jag vet inte hur man skriver sånthär så jag ber om ursäkt för det redan. Iallafall. Lilly. Om du bara visste vad du gör med mig. Hur du helt plötsligt kom in i mitt liv och vände upp och ner på hela min värld. Du fick mig att sluta med allt skit jag höll på med utan att ens försöka. Det enda du gjorde var att ge mig kärlek och få mig att förstå att det finns folk som älskar mig på riktigt. Utan dig så hade jag nog inte viljat fortsätta. Utan dig så hade jag antagligen varit min brors sällskap däruppe. Utan dig så hade jag varit lika lost som alltid. Lilly, du fick mig på rätt spår. Du fick mig att komma ihåg det som är viktigt och jag är så otroligt ledsen för att jag varit en sån idiot. Ibland så nyper jag mig själv i armen för att se efter om det verkligen är sant. Att du sitter framför mig. Att du älskar mig. Eftersom att du är den sista personen jag trodde skulle älska mig. Jag lovar iallafall att jag kommer älska dig tills mitt hjärta stannar. Jag tror inte på att man kan älska mer än en person i sitt liv. För vissa tar det säkert långt tid att hitta den de älskar men jag har redan funnit min. Det är du. Tack. Tack för att du lyckades med det ingen annan lyckats med. Ändra på mig. Men lova att aldrig ändra på dig.
/ Din Jack ♥︎

Mina tårar rann ner för mina kinder. Både glädjetårar och sorgsna tårar. Min Jack. Jag vet inte vad jag gjort utan honom egentligen. Antagligen så hade jag varit lika ensam som innan men ändå.

Mina tankar avbröts innan jag snabbt torkade bort mina tårar när dörren öppnades och mamma steg in. Hon log snett och satte sig på stolen bredvid min säng som jag satt i.

"Hur mår du?" Jag ryckte på axlarna och tittade ner i mitt knä.
"Sådär antar jag." Hon nickade och tog upp det tomma kuvertet från bordet.
"Har du fått post?" Hennes tonfall lätt förvånat. Men jag menar, när fick jag brev sist? Så jag klandrar henne inte.
"Ja, eller n- Jack, han, det var ett brev jag fick av honom för länge sen och jag, duvet, hade inte läst det förens nu." Lögn, jag vet.
"Oh, vad fint av honom. Får jag se på ringen igen?" Jag log och sträckte fram min vänstra hand. "Den är verkligen vacker." Jag nickade och studerade den själv noggrant.
"Jag vet." Log jag innan mamma kysste min panna mjukt.
"Jag är stolt över dig."
"Jack är en bra kille. Kan ni inte se det?" Frågade jag inann mamma la tillbaka kuvertet på bordet.
"Jag vet att han är det älskling." Jag tittade allvarligt på henne och hon nickade. "Det är sant, jag vet att jag var hårt mot honom i början men det var bara för att jag inte ville att du skulle bli krossad men nu förstår jag att han är rätt för dig." Hennes ord fick mig att le.
"Tack." Hon reste sig upp och kysste min panna ännu en gång.
"Du ser trött ut, vila dig lite." Hon vände sig om, släckte lampan och gick ut genom dörren.
"Kan du ringa Jack?" Ropade jag innan hon hann stänga igen den. Hon nickade och dörren gled sakta igen. Jag slöt ögonen och kände hur min kropp knappt orkade ta ett andetag.

Det känns som att tiden är inne nu. Som att det var det sista jag behövde veta. Att mamma accepterar Jack och att jag fick läsa det där brevet. Fråga mig inte varför men brevet kändes viktigt. Jag tycker det är enklare att beskriva saker i ord, så jag skrev också ett brev. Men det glömde jag hemma hos mig i min byrå plus att Jack inte vet att jag skrivit något så det måste jag berätta.

●Jack's perspektiv●
Tina, Lilly's mamma ringde mig för kanske fem minuter sedan.

"Jack du måste komma till sjukhuset nu, på en gång."

"Är hon?"

"Nej men tiden är knapp, skynda dig."

Så sa hon. Jag kan inte fatta det. Att det antagligen är sista gången som jag kör in på sjukhusets parkering. Eller att det är sista gången som jag går upp för trapporna och svänger höger i andra dörren för att komma till rum 127 som jag nu står utanför. Lillys mamma gick fram och tillbaka i korridoren men när hon fick syn på mig stannande hon.

"Gå in du." Log hon med tårar i ögonen. Det kändes fel. Såklart ville jag gå in till Lilly men det kändes fel. Det borde vara Lillys mamma och inte jag.
"Me-."
"Inga men, hon vill ha dig. Jack jag vet vad du tänker men hon vill inte ha mig eller sin far där inne. Tro mig, hon vill att du gå in till henne." Tina log snett innan jag svalde hårt och drog ner handtaget. Snart är jag ensammas på jorden. Igen.