○Willow○

Jag tittar på blommorna Leon gett mig. Ingen har någonsin gett mig blommor, eller någon form av present för den delen. 

"Du hade inte behövt." Säger jag och ler snett mot honom. 

"Jag vill?" Han tar upp en ask och räcker den till mig. 

"Leon nej! Inget mer jag kan inte ge tillbaka, sluta." 

"Det enda jag behöver är dig, så lägg ner jag vill inte ha några presenter." Han öppnar asken och drar försiktigt ut ett halsband i guld med ett L. Jag ser direkt att det är äkta guld och jag får på en gång skuldkänslor för att jag vet att jag inte kommer kunna ge honom något som ens väger upp till det där. 

"Så att jag alltid är med dig, vad som än händer finns jag med dig." Säger han och hjälper mig att sätta på halsbandet runt min hals. 

"Jag älskar dig." Säker jag och drar honom till mig innan jag kysser hans läppar. 

"Jag äskar dig mer." Jag lutar mitt huvud mot hans bröst. Jag vet inte varför men något i mig känns konstigt. Det är något som är fel. Jag håller honom hårt innan han lägger sina armar om mig och lutar sig mot väggen bakom honom. "Vad är det?" 

"Jag vet inte. Känner du också det?" Han nickar och kysser min panna. Det är som att vi båda vet men ingen vill erkänna det. Egentligen vet jag inte vad det är jag ska tänka, jag vet bara att något inte är rätt och att något kommer att hända. Men vad? Vi bara sitter där. En tår faller från min kind ner på hans tröja. 

"Jag måste hem." Säger jag. Jag vet inte ens varför jag säger det, jag vill inte hem. 

"Sov hos mig idag?" Jag tittar på honom innan jag nickar och ställer mig upp vilket han också gör. "Ska jag skjutsa dig?" 

"Nej det behövs inte det är inte långt, jag ska bara över bron, det tar längre tid att köra." Han nickar och kysser mig innan han tittar på mig oroligt. 

"Jag hämtar dig sen då?" Jag kysser honom igen och ler.

"Vi ses sen." 

Jag börjar gå och hör när han åker ifrån parkeringen. Min blick letar sig till vattnet som är helt stilla. Inte en enda vindpust. I flera dagar har det varit blåsigt och regnigt men inte idag. Solen kryper försiktigt fram mellan molnen som inte är många och löven i träden vilar fridfullt över grenarna. Blommorna har slagit ut och jag känner sommaren i luften. Jag stannar vid slutet av bron när jag ser mitt hus och balkongerna som många står öppna för att släppa in värmen från den friska luften. Jag tar upp halsbandet från min ficka, de halsbandet som inte tillhör mig. Collins halsband med min bokstav i diameter. En stund står jag bara och tittar på det innan jag släpper det i vattnet, de sjunker sakta till botten och utan att ens vänta plockar jag upp pistolen som också finns i min väska innan jag slänger den långt ut i vattnet. Jag står där och tittar medan jag börja inse vad som är fel. Jag vill inte inse det men det är sant. Allt hopp är borta, all ork är som bortblåst. Varje gång jag tar ett andetag känns det som att jag ska gråta och som att jag ska kollapsa. Jag kan inte stoppa tårarna som jag sparat i fem år, fem års tid av ständig vilja att bara ge upp speglar sig i min tårar som jag inte längre kan hålla tillbaka. 

Sakta går jag till lägenhetshuset och går upp för trapporna. Jag öppnar dörren och tar av mig mina skor innan jag tittar mig omkring. Mamma har lämnat mig här. Med räkningar som varken hon eller jag kan ta hand om, med ett liv som jag varken har bett om eller vill ha. Jag tittar mig i spegeln i hallen. Min mascara har runnit ner för mina kinder, jag ler smått av tröjan som jag bär, det är Leons. Utan att lyckas försöker jag att hålla tillbaka all smärta som jag bär på men misslyckas helt. Jag rättar till min kjol och försöker att le men misslyckas. 

Jag tar mig in till badrummet och släpper ner min väska på golvet innan jag sätter på vattnet till badkaret. Jag tittar på såren över min arm som blöder smått och gör ont. Jag måste fixa till mig innan Leon hämtar mig, jag ser hemsk ut. När jag stäcker mig efter tvålen på handfatet trillar den och andra krämer som stått brevis ner över mig och min arm speciell. 

"Fan jävla skit!" Mumlar jag och håller mig ifrån att skrika av smärta. Frustrationen växer inom mig och utan att tänka rycker jag åt mig min väska. Jag rotar fram den orangea burken och häller ut några tabletter i min hand innan jag ställer mig upp och fyller glaset som redan står där med vatten. Jag sväljer dem och utan att ta av mig kläderna sätter jag mig i det varma vattnet i badkaret. Direkt känner jag hur min kropp slappnar av och hur smärtan börjar försvinna. Jag lutar huvudet mot kanten av badkaret och tittar på blommorna som Leon gav mig. Ett leende sprids på mina läppar innan jag drar ut två rosor från buketten och drar av några blad som jag släpper ner i vattnet. Jag tittar på blommorna och håller dem så hårt i mina händer att taggarna som fortfarande är kvar tränger in i min hud. Blod droppar sakta ner från mina händer medan tårar från mina kinder droppar ner i vattnet. Det blir svårare att andas för varje sekund som går. Ibland känns det som att jag ska spy men jag tar ett djupt andetag och försöker ignorera smärtan i mitt bröst. Som att någon sticker en kniv i mitt hjärta flera gånger om, sen slutar och sedan börjar igen. Jag lutar huvudet bakåt och tar så djupa andetag jag kan. 

"Leon." Säger jag även fast att jag vet att han inte är här. "Leon Leon Leon Leon Leon Leon Leon." Sluddrar jag stressat och framförallt rädd innan jag får fatt i min telefon och försöker hitta hans nummer men får bara upp vår sms konversation. Jag försöker att fokusera på skärmen men min syn försvinner och jag ser antigen dubbelt eller ingenting alls. Jag hinner skriva innan jag tappar all ork i kroppen, allt bara lägger av. Mobilen faller ur min hand utan kontroll sen blir allt svart. Jag lyssnar till fåglarna som låter utanför det öppna fönstret. Leons röst spelas upp i mitt huvud vilket får mig att le innan jag känner hur jag utan kontroll följer med mörkret bort. Rädslan försvinner och jag känner hur skönt det är när all smärta lämnar min kropp. När det enda jag faktiskt kan känna är ett lugn som jag inte känt någon gång. Ett lugn som jag längtat efter och hela tiden letat efter. 

○○

"Jag älskar dig Leon." Är de sista orden som lämnar hennes kalla och blekta läppar innan hon tar sitt sista andetag på jorden.