○Willow○

Jag tittar snurrigt på Collin som sitter på en stol en bit bort.

"Vaken?"

"Vad i helvete har ni gjort?"

"Ingenting."

"Ta loss mig nu!"

"Göm det älskling." Jag tittar på klockan och ser att den står på halv fyra på morgonen vilket skrämmer mig lite.

"Hur länge har ja-."

"Sedan igår morse sluta prata." Han tar upp något som ser ut som min mobil och flinar mot mig innan han tar med sig sitt glas och sätter sig på en stol framför mig istället. "Vem är Leon?"

"Ingen."

"Vem är han?"

"Ingen du känner!"

"Vem! Är Leon hur fucking tydlig ska jag vara innan du svarar på en fråga?"

"Ingen sa jag!"

"Är det Howard?"

"Är du dum i huvudet?"

"Vem är det annars då?"

"Skit i det du!" Spottar jag och hoppas att han ska låta mig gå.

"Tjugo missade samtal från Leon och typ tio sms, vem är killen?"

"Ingen sa jag ju."

"Jävla hora, hur länge har du varit singel och du går redan vidare?"

"Jag lämnade dig för mer än en månad sedan och jag har inte varit kär i dig på jävligt länge så oroa dig inte."

"Alltid undrat hur det känns att vara så billig som dig." Säger han innan han häller sin dricka över mig och sparkar mig rakt i magen så hårt att jag får svårt att andas.

"Vad vill du mig?" Hostar jag fram och ser på honom som inte alls visar någon form av skuld i sina ögon.

"Du ska göra allt som jag ber dig göra, fattar du?"

"Jag är inte din slav."

"Jo, det är precis vad du är. Titta på dig, om jag vill så kan jag lämna dig här och förhoppningsvis dör du, eller så kan jag ta dig till någon källare någonstans eller så kan jag göra precis vad jag vill med dig. Och snälla säg mig, vem ska hjälpa dig? Jag sa till dig när du gick med i detta att du inte kommer kunna ha några vänner utanför eftersom de aldrig skulle förstå och sviker du oss då har du ingen. Se vad som hände. Du har ingen kvar, så du kan lika gärna göra någon nytta för mig." Jag tänker tillbaka på de senare tre åren och hur illa det faktiskt varit. Jag har varit värst av alla tjejerna, ibland även killarna och jag kan inte alls tänka mig att de klarar sig utan mig. Men samtidigt vill jag inte längre. Jag vill inte göra andra människor skärrade för livet, jag vill inte förstöra för andra mer.

"Det är inte sant."

"Vem har du då?" Skrattar han och sätter sig på huk framför mig. "Den här Leon då eller?"

"Kanske."

"Att du ens vågar. Du gör allt bara så mycket värre för dig själv."

"Jag har ju inte sagt något?"

"Nej och det råkar vara problemet så säg vem killen är nu innan jag slår sönder dig!"

"Han är ingen som jag bryr mig om okej?"

"Det där räcker inte." Ryter han och slår till mig i ansiktet.

"Varför låter du mig inte bara gå?"

"Vad menar du?"

"Jag sitter ju bara här, låt mig bara gå."

"Du sitter där tills jag inte vill ha dig längre. Just nu tycker jag detta är kul, Mo behöver en slav senare och det är alltid kul att se dig lida så jag håller dig här tills jag tröttnat på dig, förstår du?"

"H-hur länge då?"

"Tre dagar, en vecka, en timme till, en månad, ett år? Fan vet jag, tills du ändrat dig eller tills jag inte orkar med dig mer."

"Och vad behöver Mo mig till?"

"Räkna pengar till exempel, ha någon att öva boxning på, fråga henne."

"Du är inte ens rolig." Jag försöker vara så lugn som möjligt men och andra sidan blir jag bara mer och mer rädd för varje minut som går. Han tänker verkligen inte släppa mig. Och det är bara mitt fel, kanske förtjänar jag det? Hur mycket jag än inte vill tro på det är det förmodligen så att jag förtjänar allt detta. Varenda minut av att inte vara fri förtjänar jag.