Scenen är en resa i tiden, till livet innan Ruadh, Maura, Chevonne och Conor blev en familj. Maura har lämnat sin misshandlande make, Marcus Hayes, men han vägrar att släppa taget om henne. Maura och barnen lever i skräck för att Marcus eller någon av hans flockvänner ska hitta dem.

Syftet med tillbakablicken är att ge Maura en röst, och en antydan om vad hon och barnen har levt igenom.

Livet för en överlevare som tagit sig ur en misshandelsrelation är fullt av vardagliga skräckscenarier. En snabb utflykt till affären kan så lätt förvandlas till en mardröm, beroende på vem man har oturen - eller turen - att möta.

Tusen tack för att Du hittade hit, och för att Du läser!

➖➖➖➖🌙➖➖➖➖

Ett avgörande möte

Maura tvingade sig att gå långsamt, att anpassa stegen till barnens medan hon föste dem framför sig genom snabbköpet. Hela tiden såg hon sig omkring. Vänster, höger, bakåt; en cirkel utan slut. Hon var farligt ute, och klockan var sen. Riktigt sen. Men barnen måste äta, även om hon inte gjorde det.

I kassan radade hon upp varorna i en prydlig linje, med streckkoderna vända mot kassörskan. Mjölk, bröd, tomatsås, två kilo makaroner. Glasburkarna klirrade när bandet rullade igång. Kassörskan for med blicken över hennes ansikte, och Maura stålsatte sig. Mycket riktigt lyste medlidandet igenom i den mekaniska frasen.

- Var det bra så?

Maura nickade, och drog ned den stickade mössan djupt över pannan. Kvinnan tippade huvudet på sned.

- Härbärget har utlämning på baksidan, om det skulle vara något. Matlådorna är från idag. Husmanskost. Bra mat för barn.

- Tack, då vet jag, mumlade Maura och rullade ihop kvittot.

- Ingen orsak, lilla vän. Trevlig helg.

Maura tog Chevonnes hand, men flickan spjärnade emot. Hon pekade mot godishyllan och trutade med läpparna. Inga ord än, men Maura tröstade sig med att hon inte var så gammal. Två år, det fanns fortfarande gott om tid.

Conor rynkade ögonbrynen åt systern. Medan modern packade varorna höll han Chevonne i armen, och hindrade henne från att tulta tillbaka in i affären. Kvinnan log överseende från sin plats bakom kassan.

- En sådan duktig pojke. Tur för mamma att hon har dig.

Conor mötte uttryckslöst hennes blick. Inte heller han pratade mycket, åtminstone inte i närheten av vuxna. Men fem år var fortfarande inte någon ålder att tala om. Säkert skulle han komma ut ur sitt skal. Så småningom.

Utanför skjutdörrarna öste höstregnet ned. Maura böjde huvudet, och svepte kappan tätare om axlarna. Papperspåsen verkade smälta i hennes famn, locket på tomatsåsen pressades in mellan revbenen.

Chevonne började gråta när en förbipasserande bil stänkte grusigt regnvatten över hennes ansikte. Med en suck hissade Maura upp flickan på sin fria arm, samtidigt som Conor sprang före ut på parkeringsplatsen.

Ljudet av skrikande bromsar skar som en lie genom vardagen. Maura lät papperspåsen falla, och snurrade runt lagom för att se en mörkblå jeep missa sonen med en hårsmån. Pojken snubblade omkull och blev liggande. Bilen sladdade vilt, gjorde en skarp högersväng, och tvärstannade intill avbalkningen för kundvagnarna.

Maura kämpade tillbaka impulsen att ge upp, att krypa ihop i en hög med armarna över huvudet. Istället rusade hon fram till Conor, som låg kvar på knä i vattenpölen. Han gav inte ett ljud ifrån sig. Var fukten över kinderna regnvatten eller tårar?

Trots att faran nu var över slet hon upp honom på fötter med ett hårt tag i jackärmen.

- Vad har jag sagt, Conor? Farligt, bilar är farliga. Aldrig springa från mamma, aldrig någonsin. Hör du vad jag säger?

Hon sökte förgäves i hans ansikte efter bekräftelse på att han hört, men reaktionen uteblev. Tydligen betydde hennes ord lika lite som slaskvattnet. Med en tyst bön om förlåtelse sjönk hon ned i sörjan framför honom.

- Lyssna nu. Pappa hittar dig om du springer ifrån mig. Då tar han dig. Förstår du?

Effekten var omedelbar. Han vred sig i hennes grepp, sökte av parkeringen alldeles för metodiskt för sin ålder. Maura lade ena armen om hans midja, samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att hålla den ålande Chevonne kvar i famnen. Burkarna låg krossade i en röra av glas och uppblött papper. Den järnaktiga lukten av tomatsåsen gjorde henne illamående.

- Pappa är inte här, vännen. Inte den här gången. Men du måste stanna hos mig. Gör aldrig så igen.

Han slappnade av märkbart, även om rädslan dröjde kvar i de bruna ögonen. Chevonne smackade och fäktade. En pust av skog och timmer blandades med tomatångorna, och Maura frös till. Först nu blev hon medveten om att de inte var ensamma.

Hennes blick föll på ett par grova kängor i pölen av glaskross. Sakta rätade hon på nacken. En man någonstans omkring de trettio tornade upp sig över henne, skylde henne från vinden med sin kropp. Han var en stor karl, säkert två huvuden högre än hennes etthundrasextio centimeter. Näven som sträcktes ut mot henne bar spår av hårt arbete.

- Bror min hälsar och ber om ursäkt, sade han med en nick bakåt. Han slog näsan i vindrutan när han väjde för lillpojken, annars kunde han ha talat för sig själv.

Maura följde hans blick mot den mörkblå jeepen ett stycke längre bort. Bakom ratten satt en ung man med huvudet bakåtlutat. Han höll en papperstuss pressad mot ansiktet. Framsidan av den grå jackan var nedsölad och blodig.

- Är han illa skadad? frågade hon osäkert.

- Bara stoltheten. Han gjorde körkortsdebut idag.

Tvekande fattade hon den utsträckta handen. Hon ägde en hamnskiftares luktsinne, även om hennes Spiritus hukade utom räckhåll. Den här mannen var en varg; en kraftfull varg. Styrkan som utgick från honom var nästan greppbar. Sådana män var farliga.

Den okände skiftaren hjälpte henne på fötter, med handen under hennes armbåge.

- Är du ny häromkring? Jag har inte sett dig förut.

Ögonen som blickade tillbaka på henne var mycket mörka, och kantade av täta fransar. Till och med genom kappan kände hon hans värme. Djupt inom henne rörde sig den kuvade vargen, reagerade på något hon inte ville kännas vid.

- Varför skulle du lägga märke till mig? Noxwood är stort, och jag pratar inte med främlingar.

Han drog lite på munnen, och leendet mjukade upp de markerade dragen.

- Hårt, men rättvist. Ruadh Kendrick heter jag. Morgan är slyngeln som får hålla sig till garageuppfarten ett tag framöver.

- Maura Hayes, mumlade hon och ångrade sig genast.

Hon borde inte dra ut på samtalet, borde få in barnen i bilen och köra hem innan det var försent. Ändå stod hon kvar. På en knapp minut hade en främling visat henne mer vänlighet än hon mött på väldigt länge. Inte förrän nu insåg hon hur mycket hon saknat det.

Chevonne klängde sig hårdare fast vid henne, med armarna i ett kvävande grepp om halsen. Vid hennes sida stod Conor, stel som en avgjutning. Ruadh Kendrick dröjde vid barnen en sekund.

- Du är ny häromkring, upprepade han, och den här gången var orden inte en fråga. Vi är en stor flock i Noxwood. Om du och valparna tänker er en framtid här, så föreslår jag att ni kommer förbi och bekantar er.

- Är det en inbjudan, eller ett krav?

Varför sade hon så? Det sista hon ville var att provocera honom, särskilt med de små i närheten. Ofrivilligt böjde hon nacken och spände kroppen, men han ryckte bara på axlarna.

- Ingen kommer att tvinga dig till något, men vi har dåliga erfarenheter av skuggor och ensamvargar. Bättre att vi vet var vi har varandra.

- Jag ska ha det i åtanke, mumlade hon med blicken alltjämt sänkt. Nu måste jag ge mig av. Det är sent, och barnen är hungriga.

Han betraktade det rödsåsiga vattnet under hennes fötter.

- Du får svårt att ordna något ätbart av det där. Se till att valparna kommer undan regnet, du. Jag ersätter det som har gått åt.

Ett ögonblick slets hon mellan lättnad och förtvivlan. Barnens magar ekade tomma, men att ta emot hjälp av en okänd man var riskfyllt. Vem visste vad han väntade sig i gengäld?

- Tack, jag vill inte vara till besvär. Du har säkert annat att göra.

- Jag erbjöd mig, inte sant? Vad vill du ha handlat?

Hans trygga lugn fick något av hennes pansar att ge med sig. Maura grävde fram kvittot ur handväskan. Fingertopparna som nuddade hennes handflata efterlämnade varma fläckar mot huden.

I bilen letade hon fram en banan åt Chevonne. Conor satt tyst, med blicken ut genom fönstret. Hon räckte honom ett halvätet russinpaket från handskfacket. Han tog det ur hennes hand, och gav det till lillasystern. Chevonne släppte bananen på golvet i en ström av förtjusta gurgelljud. Maura suckade.

Så småningom somnade barnen i baksätet. Chevonne kröp intill sin bror, med sin kladdiga näve hårt om hans. Conors panna var rynkad i en min som antydde att nöjet var på hennes sida.

Mauras händer gled längs ratten i en rastlös rytm. Hon sträckte sig bak, såg till att Chevonne hade sin rosa kanin inom räckhåll, att Conors huvud stöddes av kudden. Hon låste bildörren, låste upp, och låste en gång till. Just som hon beslutade sig för att åka knackade det på rutan.

Ruadh Kendrick räckte henne en krispig papperspåse, som såg ut att rymma en god del mer än hon frågat efter. Maura strök håret ur ansiktet i en tafatt rörelse.

- Tack. Hur mycket...?

- Inget att tänka på. Morgan står för kostnaden.

Maura följde hans blick mot den parkerade bilen, och den yngre mannen som hängde med huvudet som en skamsen hund.

- Stort tack, mumlade hon. Till er båda.

Ruadh Kendrick drog fram en blyertsstump ur jackfickan, och slätade ut det tillknycklade kvittot. Hon iakttog pennspetsens jämna bågar över pappret, tills han vek ihop lappen.

- Mitt nummer. Hör av dig och stäm av tiden inför nästa flocksamling. Du och de små är varmt välkomna.

Maura lät pappret försvinna i kappfickan.

- Jag ska tänka på saken. Tack igen.

- Du har tackat tillräckligt, sade han med ett snett leende. Vi ses, Maura. Ta vara på dig, och dina små.

Hon fumlade med säkerhetsbältet. Herregud, klockan var redan efter halv nio. Med mörkret kom rovdjuren, och hon hade ett pris på sitt huvud.

Gud give att hon och barnen kom tryggt hem.