Strax innan Ashburys stadsgräns parkerar Jack längs en grusväg, omgiven av granskog. Inget viltstängsel, men en jävla massa betongsuggor och röd tejp. En handskriven skylt upplyser om att området är överrepresenterat vad gäller rovdjursangrepp. Parkering undanbedes, alla trafikanter uppmanas vänligt men bestämt att dra åt helvete.

Jack trummar med fingrarna mot ratten. 

- Jaha, ungdomar. Här blir jag kvar tills min varg har fått några mil under fötterna. Vill ni fortsätta till Ashbury på egen hand följer ni bara stora vägen. Jag kommer att vara på Lastcentralen vid lunchtid, om ni vill åka med tillbaka mot Noxwood.

Meera sätter tummen i luften. Kanske är Jack van vid hybrider och andra missfoster, men jag är inte bekväm med att vara så öppen inför punkarälvan. Hon är en människa, även om hennes gener har tagit några extra U-svängar. En hamnskiftare visar aldrig sin Spiritus för en människa. Det har jag fått inhamrat i mig sen jag var valp.

- Tack, säger jag innan Jack slänger igen dörren.

Hans flin glimmar till när han nickar åt mig. Molnen som sveper förbi i vinden liknar tät cigarettrök, regnet kan inte vara många minuter bort. Med långa kliv vandrar han rakt in i skogen, och kort därefter ekar ett ihåligt ylande mellan träden. Min varg vaknar till liv, men jag håller honom tillbaka. Meera gäspar och drar upp benen under sig.

- Följer du med in till Ashbury, stora killen?

- Senare. Jag vill blunda i fem minuter.

- Vi kan byta hemligheter, säger hon, som om min röst gjorde en hundraåttio på väg till hennes öron. Vill du börja?

- Du snokar i min hjärna, menar du? Tar du mina tankar ur luften, eller måste du stöta i mig först?

- Det funkar inte så, säger hon med ett flin. Förresten fryser jag. Snälla varma vargen?

Hennes svarta tröja är så tunnsliten att jag skymtar huden genom trådarna.

- Inga spådomar, säger jag varnande och lyfter armen för att släppa henne närmare.

Hon lutar sitt rufsiga huvud strax under min axel. En lukt av smuts och handtvål omger henne, och jag får en aning om hur hon skött hygienen de senaste dagarna. När hon smyger in en hand mot min mage hoppar jag till. Kroppskontakten stör mig inte, men hon är kall som fan.

- Försöker du ta livet av mig?

Stora gröna ögon blinkar upp mot mig, och kontrasterna besegrar mig. Porslinsängel med attityd. Men ändå. Hur kommer hon under huden med bara ett ögonkast?

Jag biter ihop när hon sticker in nästa hand. Märkligt hur någon så liten kan ta så stor plats.

- Nu känns det bättre, mumlar hon. Du äter inte upp mig om jag somnar, va?

- Tyvärr. Jag har inget val. Du är en människa, och du vet för mycket.

Hon sträcker på sig och gäspar igen.

- Det är ok. Ingen saknar mig ändå.

- Ska jag börja grina nu, eller kommer det mer?

- Det beror på. Vill du höra?

Jag lutar huvudet bakåt och blundar.

- Egentligen inte.

- Kompromiss, då. Du får kortversionen. Sexton år, fyllo till mamma, ingen pappa. Fosterhem, och nu är jag här. Nu är det din tur.

- Som om du inte vet.

Meera ser ut att begrunda mina ord.

- En del såg jag vid macken. Inte allt. Du är...

- Lätt att läsa?

- Jag tänkte säga snäll.

- Visst.

Hon hostar och håller för munnen. Över handryggen har hon flera runda ärr. Ser ut som om någon släckt cigaretter på henne. Jag kommer på mig med att hålla hårdare om hennes tunna kropp. Hon skruvar sig lite.

- Krossar du mig med flit?

- Skiftare, vännen. Och du är ömtålig.

- Är jag inte!

- Inget personligt. Människor är sköra.

Jacks uppvikta telefon ringer på sätet, numret blinkar som en nödraket. Meera sträcker sig efter luren, men jag hejdar henne innan hon svarar. Förmodligen är jag lika blek som hon.

- Dåliga nyheter, varg?

- Alfa, svarar jag uttryckslöst.

Hon tar min hand mellan sina båda, och sluter ögonen till hälften.

- Åh. Nu ser jag. Du har en del att reda ut där hemma. Han skojar inte, din styvfar. Jag förstår varför du stack.

- Inga spådomar, muttrar jag och drar åt mig handen.

Telefonen tar omtag och ringer vidare. Meera knuffar lätt på min axel.

- Du? Jag fryser fortfarande, stora killen.

När jag inte rör mig kryper hon tillbaka in under min arm. Hennes ärrade hand vilar mot mitt bröst. Dunkar hennes puls i takt med mitt hjärta?

Telefonen fortsätter hålla mig gisslan, jag kan varken svara eller trycka bort samtalet. Tomrummet när ringsignalen dör bort är ett svart hål av skuld och lättnad.

Jag andas ut i en tung suck.

- Ledsen att jag var en idiot. Jag lyssnar om du vill berätta hemligheter.

- Mina hemligheter är inte lika spännande som dina, mumlar hon dåsigt. Fast på sätt och vis kan jag känna igen mig i dina minnen.

- Det tvivlar jag på.

- Jag är missanpassad, du är missanpassad. Lika, samma.

Jag lyfter på ett ögonbryn.

- Tack?

- Du trivs inte med att vara en följare. Kan en skiftare leva utan flock?

Min blick går till telefonen.

- En del gör det.

- Jag har aldrig haft en flock. Mer ensamhet i mitt liv. Inte lika mycket stryk.

- Någon var inte så snäll mot dig, säger jag och drar tummen över ärren.

- Min mamma. Hon hade dåligt humör på fyllan. Hon dog för ett par år sedan.

- Vet inte om jag borde beklaga?

Meera småskrattar mjukt.

- Nej. Det borde du inte.

Jag märker inte tystnaden förrän hon makar sig tillrätta mot mitt bröst och gäspar fram:

- Conor? Är vi vänner nu?

Jag funderar lite innan jag nickar.

- Tror det.

- Då har jag en, i alla fall.

- Det är synd om dig, jag fattar. Du börjar bli förutsägbar.

- Du är nåt på spåren, stora killen. Folk tröttnar på mig av en anledning. Att umgås med människor är inte min starka sida.

Meeras sönderblekta hår känns som sand under mina fingrar när jag stryker henne över bakhuvudet.

- Jag är en varg, vännen. Får jag blunda nu?

Punkarälvan slappnar av i mina armar. Trots att jag inte ser hennes ansikte känner jag leendet genom t-shirten.