Fukten som stiger ur gatbrunnarna sveper in macken i spöklik dimma. Ett gäng punkarungar hänger utanför entrén, och halsar ur en flaska som skriker hembränt lång väg. Mörkret och diset förvrider deras ansikten till smådjävlar. Jack slänger åt mig plånboken och klättrar ur förarhytten.

- Pump 7, sedlarna ligger i myntfacket. Ta med en kaffe, ingen mjölk. Och köp nåt ätbart åt dig själv, kompis.

Efter två timmar i samma position känns lederna cementerade i fel läge. Jag häver mig ut genom dörren, och kängorna möter asfalten i en regnbåge av bensin och lortvatten. Skitungarna skränar åt mig när jag går förbi. Jag sväljer impulsen att svara. Människor är bräckliga, och de här idioterna har supit sönder omdömet. Det sista jag behöver är fulla människoyngel som begår självmord via mig.

En liten punkarkille lösgör sig från de andra. Han är helt klart den udda i gruppen. Sotigt smink rinner längs kinderna, och det vitbleka håret hänger stripigt ner till hans överjävligt magra axlar. Jeansen består mest av hål och trådar. Gissningsvis är han någonstans i min ålder.

- Du? Stora killen, vänta lite!

Jag fortsätter gå. Han springer efter och snubblar på sina egna fötter. Jag är nästan framme vid dörrarna när han hinner ikapp. Han sträcker sig fram, men släpper min arm när våra blickar möts.

- Aj då. Du, jag menade inget. Men jag måste fråga nåt. Nåt viktigt. Följ med en bit bort.

- Det kommer inte att gå som du vill, så försök inte ens.

- Jag tänker inte råna dig, säger han med ett flin. Så full är jag inte.

Han tittar hastigt över axeln, bort mot sina kompisar. De ser ut att invänta en föreställning. Jag börjar tappa det lilla tålamod jag har.

- Vad vill du?

Gatungen stryker håret bakom örat och glider närmare.

- Bara prata lite. Kanske kan jag göra nåt för dig.

- Skulle inte tro det.

Jag tränger mig förbi honom, men han tar mig i handen och går vid min sida genom skjutdörrarna. Blandningen av älva och skräckfilm tilltalar mig, så jag låter honom hålla kvar.

I kassan trycker han sig intill mig. Magra fingrar glider längs mitt lår. När han närmar sig fickan tar jag honom om handleden. Han piper till, och jag skakar på huvudet.

- Jag har inte råd att bli av med pengar som inte är mina.

Killen backar några steg, men dröjer kvar medan jag betalar för diesel och kaffe. Som en irriterande skugga blockerar han min väg när jag vänder mig om.

- Du. Jag tänkte inte sno din plånbok. Jag vill bara läsa din handflata.

Jag kan inte hålla tillbaka ett skratt.

- Säkert. Hur dum tror du att jag är?

- Det är sant. Jag kan se vad som ligger framför dig, om du betalar.

Skitungen pratar oavbrutet hela vägen ut genom dörrarna. Han småspringer för att hålla jämna steg och famlar efter min hand på nytt. Jag ignorerar honom och tar sikte på Jack, som väntar med ryggen mot lastbilen.

- Vänta, stora killen. Du är en varg, eller hur?

Jag fryser till mitt i steget. Punkarälvan kommer upp framför mig igen. Leendet är trevande, med en anstrykning av självgodhet. Han håller ut sin hand framför mig.

- Får jag?

- Jag har inga pengar, säger jag strävt. Och jag vet inte vad du pratar om.

- Jag förstår att du måste säga så. Men jag ser vad du är. Jag ser din... vad är det ni kallar det? Spiritus?

Jag gäspar och kör nävarna djupt ned i fickorna.

- Ingen aning. Stick iväg, jag börjar tröttna på dig.

- Får jag åka med?

- Ursäkta?

Stora, runda ögon låser fast mig, som om han försöker hypnotisera mig att säga ja.

- Snälla rara med socker på. Jag tar inte stor plats.

- Och dina kompisar? frågar jag med en nick.

- Jag är inte med dem.

Han sänker rösten och teaterviskar:

- Jag har rymt hemifrån. Precis som du, Conor Hayes.

Det tar ett ögonblick innan orden landar.

- Du är en siare. 

- Jag sa ju det. Du är ovanligt lätt att läsa, förresten. Vill du leka?

Med ett odrägligt flin håller han ut armen mot mig igen. Som om det inte räcker slickar han sig om överläppen och skickar iväg en slängkyss åt mig.

Jag fångar honom om handleden.

- Jag vill om du vill, säger jag och trycker hans fingertoppar mot mina läppar.

Han flämtar till.

- Vad gör du, varg?

- Leker. Har du ångrat dig?

När han skakar på huvudet vänder jag på hans handflata och lägger min egen över. Jag gissar att mina tankar går fram, för de bleka kinderna flammar upp. Rodnaden passar dåligt med hans kaxiga ton.

- Ok. Du är inte så enkel som jag trodde. Jag tror inte jag vill leka din lek idag.

- Nej, jag misstänkte det.

Jag släpper honom, och han ser fundersamt på mig.

- Du har fel om mig, stora killen. På många sätt.

- Jag bryr mig inte.

Jack betraktar oss på avstånd, orubbligt lugn. Med tanke på hans skiftarhörsel antar jag att han har snappat upp det mesta av samtalet. Någonstans har jag fortfarande ett fåfängt hopp om att skitungen ska lämna mig ifred, så jag vänder ryggen till och går mot lastbilen. Där kastar jag åt Jack plånboken och räcker över kaffet.

- Vem är jäntan? frågar han över randen på muggen.

Jag tittar till på punkarälvan, och rynkar ögonbrynen. Det var som fan. Kantig och avmagrad, men nu går det inte att ta miste.

Ungen ler rart mot Jack genom sminkresterna.

- Jag heter Meera Matthews. Conor vill att jag ska åka med.

- Jag har inte... börjar jag, men tystnar när Jack gör en gest mot förarhytten.

- Vart ska du?

- Vartsomhelst. Jag är hemlös sedan några dagar tillbaka.

- Kärran går till Ashbury, säger Jack och tömmer kaffemuggen i ett drag.

- Mitt nya hem, kvittrar Meera Matthews och klättrar före upp i hytten.

Jack vinkar mig åt sidan. Han plockar upp en svart viktelefon ur jackfickan och tar mig om axeln.

- Jag lägger mig inte i hur du väljer att göra framöver, men Maura förtjänar att veta att du lever. Ring din mor, grabben.

Jag vandrar iväg en bit in i dimman. Varningsklockorna dånar högre och högre, tills jag inte kan tänka klart. Fan om Ruadh svarar. Jag kan inte lägga på i örat på Alfa.

Numret hem sitter i fingertopparna. Jag blundar när signalerna går fram.

- Inte han, mumlar jag mellan sammanpressade tänder. Snälla. Inte han.

Tydligen är någon på min sida, för efter långt om länge svarar min mor. Hon låter hes och utvakad.

- Maura Hayes – Kendrick.

- Mamma. Det är jag.

En utandning som om någon slagit luften ur henne. När hon talar är rösten tät av återhållen gråt.

- Conor? Har Waltons gjort dig illa?

- Ingen har gjort mig illa. Jag mår bra. Allt är bra med mig.

Hon flämtsnyftar ett knappt hörbart Tack Gode Gud. Skammen växer av hennes tårar. Hur fan tänkte jag när jag lät henne gå i ovisshet så länge?

- Förlåt, säger jag dämpat. Jag skulle hört av mig tidigare.

- Du ringer nu. Det är jag tacksam för. Var är du, Conor?

- Jag måste sluta. Förlåt.

- Hör av dig igen. Och var rädd om dig. Hör du mig?

- Du också, säger jag och trycker bort samtalet.