Vägmarkeringarna flyter ihop till en vit linje när lastbilen krossar mil efter mil. Radion brusar ut behaglig glömska. Jag halvslumrar i förarhytten med Jacks regnrock över mig. När vi passerar vägskylten NOXWOOD svänger Jack av vid en rastplats och släcker motorn.

     - Dags att fatta beslut. Ska jag släppa av dig hemmavid?

     Plötsligt är jag klarvaken. Jack knäpper händerna bakom nacken.

     - Ta dig en funderare medan jag blundar ett ögonblick.

     Värmen i hytten ebbar sakta undan. Jag drar upp regnrockens krage runt ansiktet. Det är fortfarande lättare att prata om jag inte ser rakt på honom.

     - Jack? Hur skulle du göra?

     - Ledsen, grabben. Jag vet för lite för att uttala mig.

     - Ok.

     Efter ett par minuter öppnar han ena ögat och synar mig från sidan. Jag vrider och vänder på en gammal kartbok som låg instoppad under sätet. Boken är full av kaffefläckar och brödsmulor. Jack tar upp en vattenflaska ur dörrfickan och harklar sig.

     - Varför stack du hemifrån? Ska jag komma med råd behöver jag veta mer.

     - Jag tänkte inte försvinna för gott. Men Ruadh släpper inte ut mig ur huset längre.

     - Kan det ha med Waltons son att göra?

     Jag knyter nävarna tills bokryggen knakar.

     - Idioten förtjänade det.

     - Jag dömer dig inte, säger Jack lugnt. Men vi leker med tanken på att du åker hem igen. Fördelar? 

     - Rob Walton kommer inte åt mig. Jag får mat och tak över huvudet. Ingen letar efter mig. 

     - Nackdelar?

     Regnet mot rutan påminner mig om ett annat jävla samtal, i en annan jävla bil. Den kalla tyngden i min mage växer sig ännu tyngre.

     - Ruadh blir inte glad för att jag stack.

     Jack lyfter på ett mörkt ögonbryn.

     - Nej, det får du nog räkna med. Han sitter på dubbla stolar, Alfa och styvfar. Inte lätt att balansera de rollerna.

     Jag tittar ner på kartan i mitt knä. Städer jag aldrig besökt dyker upp under min fingertopp när jag följer en flod som vindlar över sidan.

     - Kanske inte så lätt för dig heller, tillägger han tankfullt.

     Jag slår ihop boken och stoppar in den under sätet igen.

     - Har du någon mer körning i natt?

     - Jo då. Ashbury fram och tillbaka.

     - Jag bor åt det hållet, säger jag och trycker fingrarna mot ögonen för att pressa tillbaka huvudvärken. Du kan släppa av mig på vägen.

     Jack väntar ut mig.

     - Det kunde jag förstås, säger han när jag sänker handen. Men tänk efter ett ögonblick, grabben. Du har haft en tuff natt. Hur mycket mer tål du?

     - Jag bryr mig inte.

     - I så fall gör vi på mitt sätt, kompis. Du frågade mig om råd, och lite vatten under bron är att föredra i det här läget. På med bältet igen.

     Sätet vibrerar när lastbilen mullrar igång. Jack lägger i en växel.

     - Jag lämnar av timmerlasten först, så tar vi ett depåstopp när vi lagt några mil mellan oss och Noxwood.

     Jag lutar huvudet mot dörren. Åren har lärt mig att inte förhala med Ruadh, men illusionen av trygghet är behaglig och Jacks lugn är smittande. Värken i magen tonar bort i takt med att hastighetsmätaren tickar iväg.

     Innan vi svänger ut på motorvägen har jag somnat.