Timmar, dagar, veckor. Vart jag än vänder mig möts jag av väggar och låsta dörrar. Jag måste bränna ångesten ur kroppen, måste ut, måste skifta hamn. Min varg kvävs. Rastlösheten äter mig levande.

Hur länge tänker Ruadh hålla mig instängd?

***

Jag följer hamnskiftaren med blicken där han kliver ut ur butiken och stegar bort till sin bil. Han har inte lagt märke till mig. En stor karl, någonstans i Ruadhs storlek. Kanske tyngre. Hans mörka hår är grått vid tinningarna, men de upprullade skjortärmarna blottar armar grova som timmerstockar. Nacken är bred och solbränd.

Mannen visslar lågt för sig själv när han backar ut från parkeringsplatsen. Bilrutan är nedvevad, och han stöder sig med armbågen mot det öppna fönstret. Så möts våra blickar, och visslandet avstannar. Han vinkar åt mig att gå ur körbanan, men jag står orörlig med min överfulla varupåse i armarna. Kvittoremsan ringlar över kanten och blåser iväg längs asfalten. Han vrider av motorn och synar mig med rynkad panna. Papperspåsen glider ur mitt grepp. Ljudet av en flaska som krossas följs av tystnad, sedan hans skrovliga röst.

- Mår du bra, grabben?

Mitt synfält krymper tills allt jag ser är skiftarens ansikte. Luften omkring mig vibrerar. Han skjuter upp bildörren. Jag kan inte andas. Mitt hjärta skenar, munnen känns som sandpapper.

Han kliver ur bilen samtidigt som Cian kommer upp bakom mig. Hans närvaro grundar mig i verkligheten.

- Bilen är tankad, Rory har ordnat dricka. Köpte du tändvätska, Conor?

När jag inte svarar rör han lätt vid min arm. Mina fingrar sluts om hans handled i ett järngrepp, som om han vore den sista livbojen innan avgrunden.

Cians blick vandrar över mannen, som väntar med ena handen på biltaket. Så tar han ett halvsteg framför mig.

- Problem?

Skiftaren rycker på axlarna.

- Inte från min sida. Din kompis kunde behöva ett handtag, tycks det.

Cian sveper upp papperspåsen under ena armen. Glasflisor sticker ut genom den uppblötta botten.

- Jag ordnar det.

Den äldre skiftaren gör en obestämd gest.

- Det ser otympligt ut, grabben. Jag kan hjälpa dig. Var har du bilen?

- Jag ordnar det, upprepar Cian och sätter handflatan i mitt bröst.

När jag står kvar ökar han trycket.

- Backa undan, mumlar han. Vi är färdiga här.

Cian styr mig med handen mot min rygg när vi går mot Rorys gamla pickup. Mina fötter väger ett ton. Hela tiden känner jag skiftarens ögon i nacken. Åtminstone inbillar jag mig det.

Den mannen ska inte vara här, det är omöjligt.

Kände han igen mig? Tydligen inte. Jag antar att det är svårare för mig att sopa honom ur minnet. Och jag har försökt i snart tio år.

Rory väntar vid bilen. Han tar påsen från Cian med ett flin och kastar in den genom dörren.

- Du ser grinfärdig ut, säger han och ger mig en klapp över käken. Glömde du snuttefilten hemma hos mamma?

Cian muttrar något. Rory slänger en blick bakåt, och rycker på axlarna.

- Ingen aning. Aldrig sett honom förut.

Jag kliver upp på flaket och sjunker ned med ryggen mot förarhytten. Motorljudet exploderar när Rory vrider om nyckeln. Cian häver sig upp till mig. Han sparkar undan en påse maskar och några fiskeagn.

- Vill du berätta vad det där handlade om?

- Nej, säger jag med blicken på den försvinnande hamnskiftaren.

Cian klappar mig på axeln. Beröringen vrider världen rätt igen. Delvis.

- Du gör som du vill.

Rory kastar bak ett par ölburkar. Cian lyckas fånga dem innan de krossas mot vägrenen. Jag tömmer en och blundar.

Färden genom Tammerly är över innan jag hinner blinka två gånger. Torg och en avtagsväg, sedan lämnar vi bebyggelsen bakom oss. Dimman ligger tät i skogskanten. Efter ungefär en kvart svänger en krokig stig tvärt in i vegetationen. När Rory parkerar utanför stugan vi hyrt har väggroparna slagit luften ur mig fler gånger än jag kan räkna.

- Jag måste pissa, säger han och tränger sig ut genom bildörren. Gå före in, nyckeln skulle ligga i stuprännan.

Lukten av mögel sätter sig i kläderna så fort vi kliver över tröskeln. Vi lastar av packningen i det enda rummet, där kokplattan ligger slängd i hörnet. Cian slår huvudet i taket, och jag får dörrhandtaget i näven när jag stänger efter mig. Det gistna fönstret är täckt av flugskit. Vrakhyran blir plötsligt begriplig.

Ved finns i alla fall i överflöd. Jag hittar en yxa och hugger mig svettig, medan Cian bygger en brasa en bit bort från stugan. Han nynnar för sig själv när han splintar upp småflisor till tändvirke. Rory ordnar med maten.

När skymningen faller sitter vi runt elden, med skogens ljud i nacken. Rory gräver upp ett grillgaller, vilket underlättar tillagningen av steken han släpat hit.

Undan för undan slappnar jag av. Jag säger inte mycket, lyssnar mest när de slänger käft fram och tillbaka. Mina ögon har nästan glidit igen när Rory knuffar till mig.

- Nu däckar ungen. Det blir saftkalas resten av kvällen, lillkillen.

Jag sätter upp långfingret i luften åt hans håll. Han skrattar och ger mig en ny öl.

- Förvånar mig att Pappa Alfa släppte iväg dig, med tanke på Rob Waltons vapenskrammel. Hur länge får du campa innan de efterlyser dig därhemma?

- Ruadh sa ingenting.

- Låter bra. Imorgon kan du leka med ditt metspö medan Cian och jag spårar hjort. Det finns en sjö någonstans i närheten. Fiska eller diska, det är bara att välja.

Rory tar en pinne och petar till steken. Tydligen är samtalet över för honom. Cian sitter och ser på mig genom elden. Han rynkar ögonbrynen, tydligt fundersam.

- Är du säker på att Alfa inte gav dig några förhållningsorder? Sist jag hörde hade du husarrest efter din show down med John Walton.

Med blicken på min tumnagel rycker jag på axlarna. När jag inte svarar tömmer han burken och kramar sönder den i näven.

- Du kan sluta mörka, Conor. Charaden är över. Packa väskan, bilen går tillbaka till Noxwood om fem minuter.

Rory höjer blicken, och ser från Cian till mig. Tydligen har hans slutledningsförmåga dövats efter ett par liter öl.

- Vad händer?

- Tänk efter, morrar Cian. Låter det trovärdigt att Ruadh släppte iväg honom vind för våg när Waltons ylar efter hans blod? Snorungen stack hemifrån utan att be om lov. Du och jag är nyttiga idioter i katastrofen.

Jag stirrar in i lågorna, låter orden skölja över mig. Rory spärrar upp ögonen och glor i flera sekunder, innan han sliter upp mig i högerarmen.

- Varför litade jag på dig? ryter han i mitt ansikte. Fattar du hur mycket skit du kommer att få för det här, lillkillen? Hela helvetet bryter lös när Ruadh upptäcker att du är borta.

Jag vrider mig loss, och snubblar bakåt.

- Vem fan bryr sig? Jag bekänner för Alfa på söndag, jag tar mitt stryk och håller käft. Allt jag ber om är den här helgen utanför huset.

- Jag begriper att du har varit inlåst länge, inflikar Cian. Men John Walton är fortfarande sängliggande, och hans far är på krigsstigen. Han sliter dig i småbitar om han hittar dig först.

Jag försöker tränga mig förbi, men Cian hugger tag i mina axlar och vräker mig bakåt. Ur fickan rotar han upp en telefon, och slänger den på mig.

- Sista chansen, Conor. Ruadh måste få veta var du är.

Innan jag hinner reagera kliver Rory emellan. Han sätter en hand i bröstet på Cian, och håller ut den andra mot mig.

- Lugn och fin, alla tar ett djupt andetag. Cian, händerna på ryggen. Conor, sätt dig. Vi pratar igenom saken, använder ord. Ok?

Att Rory spelar diplomat skulle vara skrattretande, om jag inte ville slita huvudet av honom. Cian ser mig stadigt i ögonen.

- Gör det som är rätt. För din egen skull.

Jag rycker åt mig mobilen och hivar den i elden. Rory och Cian byter en blick. Samtidigt som de slänger sig över mig skiftar jag till varghamn. Cians fingrar famlar över min raggiga päls, sedan är jag försvunnen i urskogens mörker.