Bilresan hem är tjugo minuter av förhör. Det vill säga, min styvfar ställer frågor och jag tiger så mycket som möjligt. Han är samlad och metodisk, vilket inte lugnar mig. Jag får känslan av att han redan vet för mycket. Obehaget i mig växer i takt med att kilometerna rullar iväg under bilen. När vi svänger in framför huset vrider Ruadh av motorn och vänder sig mot mig. Hans mörka ögon naglar fast mig mot ryggstödet.

- Conor. Vi vet båda två att du inte är ärlig mot mig.

Det hugger till i maggropen.

- Jag har varit ärlig.

- Ett okänt skiftargäng dök på dig. När du strosade i parken. I ösregnet. Ensam. Efter en timmes kvarsittning.

Jag vänder mig bort, och ser min egen reflektion kastas tillbaka från den regnrandiga bilrutan.

- Ja. Precis så.

- Gör det inte värre genom att ljuga mig rakt i ansiktet. Nu frågar jag för sista gången. Har du något mer att berätta?

Jag fortsätter se ut genom fönstret. Min styvfar nickar och stoppar bilnycklarna i jackfickan.

- Som du vill. Jag ska ringa ett par samtal. Vänta på mig i köket.

Han kliver ur bilen, och stegar iväg med telefonen i handen. Jag ser efter honom tills han försvinner runt husknuten, innan jag dunkar näven i bildörren.

I köket omsluts jag av doften av kaffe och såpa. Jag sjunker ihop över bordet och lutar huvudet mot armarna. Blodet rinner fortfarande ur ett jack över ögat, näsblodet har torkat i en stel mask över hakan och munnen. Jag har inte ens ork att ta av mig kängorna. Min mor kommer att bli vansinnig över all lera jag släpar in.

Snabba, lätta steg, och någon tvärstannar på tröskeln. Inte ett ord, men det djupa andetaget avslöjar henne. Jag slappnar av.

Min mor skyndar fram till mig. Hennes hand mot min axel får mig att vilja krypa ur skinnet. Jag har ont överallt, varje centimeter av min kropp är täckt av blåmärken.

- Conor? Hör du mig?

Rösten är en mild viskning. Det är inte första gången hon hittar mig trasig.

- Jag är ok, säger jag med kinden mot bordskivan.

- Kom. Jag hjälper dig uppför trappan.

Jag hinner inte svara, förrän ytterdörren slängs upp och Ruadh kliver in. Regnet droppar ur håret ned på hans breda axlar, som om han fått en vattenhink över huvudet. Jag sätter mig upp, rak i ryggen. Ruadhs ögonbryn dras ihop när våra blickar hakar i varandra.

- Jag har pratat med Rob Walton. Ska jag tro honom har du en del att förklara. Följ med ut, så avslutar vi det här samtalet i enrum.

Med tummen pekar han mot hallen. Tonfallet erbjuder inga kompromisser. Min mors fingrar kramar min underarm.

- Varför, Ruadh?

- Han vet varför.

- Se hur han ser ut, säger min mor lågmält. Han behöver vila först. Är det nödvändigt att...

- Jag tror inte att du förstår situationens allvar, klipper han av, och hon biter sig i underläppen. Pojken startade slagsmål med Rob Waltons ungar. John Walton är illa skadad. Riktigt illa.

Min mors ögon vidgas en aning.

- Min son är också skadad.

- Jag ser det, men den saken har han ordnat själv. Ingen tvingade honom att inleda en blodshämnd med Waltons. Det har varit spänt där länge, och det här kan ta hus i helvete. Ska jag lyckas rädda något ur detta, så måste jag få klart för mig vad som har hänt.

- Ruadh, han är ett barn, säger min mor lågmält.

- Vilket jag tar hänsyn till. Men han tog nästan livet av John Walton. Femton år är vuxet nog att begripa konsekvenserna av sina handlingar.

Min mor stelnar intill mig. Jag vill inte försätta henne i en situation där hon måste välja mellan mig och min styvfar, så jag tar mig upp på fötter och haltar över golvet. Ruadh ser fortfarande på min mor.

- Gå före ut, Conor. Jag behöver byta ett par ord med Maura. Jag dröjer inte länge.

Med blicken sänkt slänger jag igen dörren bakom mig. Regnet har i alla fall avtagit nu. Mörkret hänger tjockt över huset, månen dröjer någonstans bakom dimman. Utan att tänka går jag bort till garaget.

Framför porten blir jag stående, med fingertopparna mot handtaget. Minnen passerar förbi i en ändlös jävla spiral, och plötsligt mår jag illa. Jag rätar upp mig och sparkar till garageporten. En gång, två, tre, fyra, tills handtaget knäcks och plåten ger efter.

På bänken under äppelträdet rasar jag ihop och gömmer ansiktet i händerna. Jag ser inte upp förrän ytterdörren öppnas.

Chevonne står på trappan, iklädd nattlinne. Barfota springer hon nedför farstubron, rusar över det regnvåta gräset och kastar sig om halsen på mig. Jag stönar och försöker skjuta undan henne, men hon klänger sig hårdare fast. Hennes ögon är svullna och rödgråtna.

- Du är inte klok, mumlar hon mot min trasiga tröjärm. Jag fattar inte att du gjorde det. Är det sant?

- Jag lovade, eller hur?

Chevonne sneglar upp på mig. Hon snyftar och ler på samma gång.

- Conor, du är galen. Ruadh kommer att...

- Jag vet. Skitsamma.

Chevonne huttrar och kramar mig hårdare. Hon är tre år yngre än jag, men hon är en skiftare och just nu känns hennes armar som ett stålband om bröstkorgen. Jag lutar hakan mot hennes huvud. Mina sträva, mörkbruna hårslingor blandas med hennes svarta. Jag minns inte när vi höll om varandra sist. Har vi någonsin suttit såhär?

Chevonne andas i korta, snyftande drag mot mitt bröst. När Ruadh kommer ut börjar hon gråta, förtvivlat och uppgivet.

- Sluta, muttrar jag och skjuter henne ifrån mig. Gå in bara.

- Men det är inte rättvist.

- Jag bryr mig inte, Chevonne. Det är lugnt. Ok?

Hon reser sig med tårar och snor strömmande över ansiktet. När hon går förbi Ruadh tar han hennes hand och säger något jag inte hör. Hon blinkar till, och han klappar henne en gång på kinden.

Jag fokuserar på mina uppskrapade knogar, stirrar på ett jack under höger långfinger. Antagligen efter John Waltons framtänder.

Ruadh stannar framför mig med händerna på höfterna. En del av mig vill vråla åt honom att låta mig vara. Han kommer att spöa mig så inihelvete, och jag orkar inte ta mer stryk nu. Men fan om jag tänker visa mig svag inför Alfa. Så jag biter ihop och börjar häva mig upp.

Han förvånar mig genom att skaka på huvudet.

- Sitt kvar, du. Jag vill prata med dig.

Jag ser upp på honom genom håret. Han sätter sig på bänken, och jag flyttar mig automatiskt längst ut mot högerkanten. Det skiljer fortfarande en bit i längd mellan oss, och Ruadh är minst trettio kilo tyngre. Han är skiftarflockens Alfa av en anledning.

Tystnaden varar i ett par minuter, tills Ruadh stöder armbågarna mot knäna och andas in.

- Jag ger dig Rob Waltons version, så kan du ge mig din sedan. Låter det rimligt?

- Varför? Du skiter ändå i vad jag säger.

- Välj dina tillfällen, pojk, varnar han med skärpa i rösten. Vill du verkligen vara uppkäftig nu?

- Nej, Alfa.

Jag känner hans blick på mig, tills han drar handflatan över hakan.

- Då så. Du letade upp John Walton, och slog sönder honom med ett basebollträ. Hans bröder kom för att försvara honom, ni slogs tills din lärare bröt upp det hela. Hade inte hon kommit skulle Waltonungarna ha tagit ihjäl dig där och då. Har du något att tillägga?

Jag tittar oavvänt ned i marken, på fuktdropparna som klänger fast vid grässtråna omkring mina kängor.

- Inget basebollträ.

- Menar du att Rob Walton ljuger?

- Du kan tro vad du vill.

Ruadhs näve landar på min axel och ruskar om mig.

- Nej, du. Försök igen, och bär i åtanke att jag är på din sida.

- Det låter inte så.

- Hur väntar du dig att jag ska reagera? Att jag är jävligt bekymrad begriper du nog. I värsta fall har vi en blodsfejd på halsen. Men jag sitter här för att jag vill förstå. Jag vill höra vad du har att säga. Vad hände med Waltons, Conor?

Jag väntar tills han släpper mig. Sedan harklar jag mig och hoppas att jag låter oberörd.

- Allt du sa stämmer, förutom basebollträt.

- I så fall inställer sig frågan om varför.

Jag rycker på axlarna.

- John Walton är en jävla idiot. Han har tjänat ihop till det här länge.

- Världen är full av idioter, pojk.

- Walton lär i alla fall hålla käften framöver.

- Är det allt du tänker ge mig, Conor?

Jag sträcker ut benen framför mig och gäspar.

- Mhm. Kan jag gå nu?

Min styvfar drar ett djupt andetag och rätar på nacken. Jag vet inte varför jag provocerar honom. Kanske för att jag vill ha det här undangjort innan jag börjar grina.

Jag väntar, men han förvånar mig för andra gången genom att lägga handen på min rygg. Värmen strålar ut i mina värkande muskler.

- Din syster talade med mig, Conor. Hon berättade om Walton. Det borde hon ha gjort för länge sedan, men nu vet jag. Och jag förstår varför du handlade som du gjorde.

Något i hans ton gör att mina murar faller. Jag sjunker ihop och döljer ögonen med underarmen. Ruadh håller kvar handen på min rygg.

- Jag förstår, upprepar han stilla. I ditt ställe hade jag gjort detsamma.

Gråten som värker i mig bryter sig ut i djupa, hackiga flämtningar. Ruadh sitter kvar vid min sida, med handen om min axel. Så småningom letar sig ett trevande månsken ned genom diset. Kvällsluften är fuktig och rå, och det går upp för mig att jag skakar. Jag torkar ansiktet mot armen.

- Vad händer nu? säger jag hest. Hur blir det med Rob Walton?

- Waltons är mitt problem. Du och Chevonne är mitt ansvar, och ni håller er hemma tills detta är ur världen. Närapå halva din klass är Waltons, om jag minns rätt.

- De kommer tro att jag gömmer mig bakom dig.

Ruadh klappar mig en gång på ryggen innan han reser sig.

- Där finns inget utrymme för diskussion, Conor. Låt Waltons prata bäst de vill. Jag löser detta, och du får lita på mitt omdöme. Mellan dig och mig är saken utagerad nu. Förstår du?

Jag nickar, och han höjer på ett ögonbryn.

- Då så. Förresten kommer du inte att sitta sysslolös. Garageporten är intryckt. Jag väntar mig att du ordnar det under de närmsta dagarna.

- Ja, Alfa.

- Gott. Kom med in, nu. Mor din har rätt. Du behöver vila.

- Jag kommer om en stund.

Ruadh går ifrån mig, mot huset.

- Som du vill, säger han över axeln. Så länge du håller dig där jag kan se dig från fönstret.

Dörren slår igen efter honom, och jag sjunker ned på rygg i gräset. När jag blundar ser jag John Waltons flin förbytas i chock när det går upp för honom att jag menar allvar.

Jag inser naturligtvis att det kommer att bli ett helvete med Waltons. Även om Ruadh lyckas lösa konflikten, så är jag en måltavla framöver. Förhoppningsvis har John Walton tillräckligt mycket ryggrad för att erkänna för sin far att han förtjänade vad han fick, men jag skulle inte satsa pengar på det.

Jag dåsar till där jag ligger under äppelträdet. Någon lägger en filt över mig. Min mor. Hon smeker mig som hastigast över pannan, innan hon går in igen. Kroppen känns redan bättre, värken är bara ett dovt obehag i bakgrunden. Tack vare mitt skiftarblod borde jag vara återställd redan imorgon kväll. Blåmärkena lär inte försvinna på ett tag, dock. Inte för att jag bryr mig. Med tanke på kvällen som varit lär jag snart få nya.