Wolf's Cross är en värre håla än Tammerly. Det är åtminstone tanken som ekar i skallen när jag går från busstationen, över de regniga kullerstenarna. Blickarna klistrar sig på mig, stirrandet kryper under huden. En käring vänder sig om och gapar. Två gamlingar synar mig som om jag vore ett spöke.

Ok, jag är ny här, men kom igen. Stan kan inte vara så liten att de aldrig har sett folk förr.

Jag sätter kurs mot en grupp karlar som samlats runt en övertäckt släpkärra. Vargskiftare, liksom i stort sett varenda jävel här. De står och drar i en presenning, alltmedan det förbannade regnet ökar i styrka.

När jag kommer närmare rätar de på sig, och möter mig med kompakt tystnad. Tydligen tänker ingen öppna käften, så jag harklar mig.

- Ursäkta. Hur kommer jag till Wolf's Cross High?

De ser uttryckslöst på mig. Sannolikt är inte hörseln problemet här, så jag väntar i tio sekunder innan jag upprepar mig. För formens skull hakar jag på ett tack. En karl i femtioårsåldern skjuter tillbaka sin fransiga keps, och spottar på marken.

- Jojo. Den uppsynen tar man inte fel på. Du är Marcus Hayes pojk, eller hur?

Namnet sänder en blixt genom hjärtat. Helvete. Jag kramar hårdare om ryggsäcksremmarna, men lyckas hålla masken utåt.

- Vem frågar?

Mannens leende liknar en kall grimas.

- Du skulle nog inte ta dig ton här omkring. Vi har inte tålamod med skitungar som rör upp problem. Och din far var problem med stort jävla P. Håll låg profil i Wolf's Cross, annars får du lära dig respekt den hårda vägen. Hör du mig, pojk?

En isande känsla sprider sig i bröstet, men jag biter ihop och rycker på axlarna.

- Uppfattat. Glöm att jag frågade. 

Jag vänder för att gå vidare, när en av dem ropar efter mig. Han är yngre än de andra, omkring tjugofem. Min längd, plus en knapp decimeter. Minst tjugo kilo muskler i överläge.

Han mumlar något till resten av gruppen, klappar den äldre karln på axeln och tränger sig förbi. Reflexmässigt höjer jag armarna. Han småflinar och nickar åt mina knutna nävar.

- Nervös?

Leendet blir bredare när jag inte svarar. Om rösten är något att gå efter börjar han dagen med en flaska whisky.

- Är du nyinflyttad, lillen?

- Nej. Fan heller.

- Ah, ta det inte så illa, säger han med en gest åt idioterna vid släpkärran. Ingenting personligt, de har dåliga minnen av far din. Du är visst rätt lik honom.

Jag vänder ryggen till och börjar gå, men han faller in i min takt som en jävla igel.

- Hank heter jag. Eller Mister Jameson, välj själv. Vad kallar jag dig?

Jag ignorerar honom.

- Ett namn har du nog. Annars duger Marcus Hayes skitunge för mig.

- Conor, muttrar jag, med blicken rakt fram.

- Ett tips, Conor. Du går åt fel håll.

Jag stannar, och han kliver in framför mig. För nära, han är bara ett par decimeter ifrån mitt ansikte. Mörkblå ögon mäter mig uppifrån och ned. Jag räknar tre tunna ärr vid hans tinning, samt ett bredare som försvinner från nacken upp i det sandfärgade håret.

- Vad vill du? frågar jag, samtidigt som jag försöker ha uppmärksamhet bakåt, mot släpkärran.

Han lägger huvudet på sned.

- Du gör mig nyfiken. Ditt namn har dykt upp häromkring mer än en gång i det sista. Är du på rymmen?

- Angår dig inte. Har du en vägbeskrivning, eller jävlas du bort min tid?

Han tippar nacken och skrattar, och jag håller hårdare om ryggsäcken för att inte slå ut hans tänder.

- Som du vill, lillen. Storgatan rakt fram, över torget och uppför backen. Du kan inte missa.

Jag börjar gå, men han tar en näve av min jackärm. En blekt tatuering slingrar ned över handryggen. Eftersom jag är ute på främmande revir behärskar jag mig, och höjer på ögonbrynen.

- Jag gör dig en tjänst, säger han milt. Ordet du söker är tack.

Vad fan är det för fel på honom? Han är inte öppet hotfull, men vargen i mig vrålar att den här killen är farlig.

- Tack, säger jag tonlöst. Är vi färdiga nu?

Han släpper mig och blinkar, som om vi vore gamla vänner.

- För tillfället. Lycka till, lilla vän. Vi ses säkert igen. Min dörr är öppen om du behöver en hjälpande hand.

Jag länger på stegen så mycket jag kan, utan att börja springa. Regnet rinner innanför kragen, ned längs ryggen. Med stela fingrar drar jag upp jackan.

Jävla håla. Ju fortare jag hittar Meera, desto fortare kan jag få ordning på detta och försvinna härifrån.

Det här besöket skulle helst ha varit över innan jag klev av bussen.