Jag sitter vid köksbordet och stirrar på klockan. Antagligen hade natten gått fortare om jag inte räknade ned minuterna. Skitsamma.

Dag, natt. Skolan, flocken. Böj nacken, håll käft. Repetera, och där är mitt liv.

Mobilen ligger på bordet framför mig, en påminnelse om att det var över en vecka sedan jag hörde Meeras röst. Att hon inte svarar när jag ringer, att mina meddelanden gapar tomma. Att hon är borta.

Jag vrider om kniven och trycker fram det sista hon skickade innan hon började ghosta mig.

Saknar dig så mycket, vargen. Mer än du förstår.

För att inte slänga telefonen åt helvete låter jag den dunsa ned på bordet.

- Sitter du fortfarande här?

Min mor talar dämpat, men jag rycker till så att bordet skakar. Tydligen är det så synd om mig att jag blockar allt annat. Hon gäspar och drar åt morgonrockens skärp i midjan.

- Vill du ha något? En kopp te?

- Dricker inte te.

Hon lägger huvudet på sned, och tar fram en påse havrekakor ur skafferiet. Sedan sjunker hon ned mittemot mig. Det mörka håret faller mjukt över axlarna. Förutom några grå slingor ser hon tidlös ut; inte direkt ung, inte direkt gammal.

- Väckte jag dig? frågar jag, i brist på annat.

- Nej. Jag såg att det lyste här nere, så jag förstod att du var vaken.

Jag är alltid vaken, men det behöver inte hon veta. Hon skjuter fram kakorna. Mest för att göra henne nöjd tar jag en. Hon nickar åt telefonen.

- Har du hört något ifrån Meera på sistone?

Med en axelryckning fortsätter jag räkna sekundvisarens hopp över urtavlan. Låter som om hon har svaret, men försöker vinna mitt förtroende genom att låta mig berätta själv. Funkar kanske på Chevonne.

- Jack ringde i eftermiddags, säger hon och håller fram havrekakorna. Strax innan du kom hem. Han var orolig.

- Varför?

Den lilla pausen medan hon väljer sina ord går mig inte förbi.

- Tydligen mår inte Meera så bra.

Jag rätar upp mig, med fullt fokus på henne. Jag fattar att det var hennes avsikt, men det kvittar.

- Hon är en människa i Wolf's Cross, fortsätter min mor milt. Och hon är ensam. Väldigt ensam.

Jag kör fingrarna genom håret och lutar mig tillbaka. Fan. Jag borde ha lagt ihop ett och ett, men jag var för upptagen av att gnälla.

Min missanpassade punkarälva har Ivan Wintersons välsignelse, men hon är tillräckligt udda för att få alla varginstinkter att larma. Bortsett från att en tankeläsare är en säkerhetsrisk, så är Meera ungefär lika socialt smidig som jag. Skiftarungarna i Wolf's Cross lär inte ha tagit emot henne med öppna armar.

- Sa Jack något mer?

Min mor stryker handflatan över bordet.

- Jodå, han sa en del. Bland annat hälsade han att du är välkommen, när du vill.

Hon räcker mig ännu en kaka. Utan att tänka på vad jag gör krossar jag den.

- Jag går och packar.

Mammavargblicken hugger tag i mig, och jag håller upp händerna.

- Vad? Han sa att jag var välkommen.

- Jack Hayes beslutar inte om min son, säger hon sakta. Du har alldeles tillräckligt som det är, även utan Meera. Dessutom är jag bekymrad över ditt skolkande. Ska jag tro Mrs. Spencer är dina närvarotimmar sista veckan lätträknade.

Min första impuls är att vräka ur mig att hon inte förstår någonting, men jag hindrar mig innan klichén får luft.

- Antar att Ruadh håller med dig, säger jag istället.

- Ja.

Jag stålsätter mig inför fortsättningen. När hon tiger lutar jag pannan mot knogarna.

- Du slängde Meeras problem i knät på mig. Vad väntar du dig att jag ska göra? Ska jag stå med händerna på ryggen när hon sjunker?

Hon sträcker sig över bordet och tar min hand. Hennes fingrar ser märkligt ömtåliga ut. Har hon alltid varit så liten?

- Jag väntar mig att du gör det som är rätt, säger hon och trycker min näve. Rätt för dig, Conor. Och inga fler rymningar.

Jag reser mig.

- Låt mig åka då.

Min mor skjuter ut stolen och river av en ruta hushållspapper. När hon börjar torka bordskivan tar jag pappret ifrån henne och sveper ihop smulorna. Hon iakttar mig när jag går bort till diskhon, jag känner hennes mörkbruna ögon i ryggen.

Fanihelvete om hon förbjuder mig. Att respektera min mor sitter för hårt för att jag ska käfta emot, men jag måste göra det här. Oavsett vad hon säger. Oavsett vad det kostar efteråt.

Bakom mig harklar hon sig, och jag blundar.

- Kontakta mig varje dag, Conor. Hör jag ingenting kommer jag och hämtar dig. Jag menar allvar.

När jag vänder mig om står hon med händerna på höfterna och ser på mig. Jag kan inte riktigt tolka uttrycket i hennes ansikte. Mer bekymrad än arg, men det är kanske önsketänkande.

- Yes, ma'am, försäkrar jag. Jag ringer. Så ofta du vill.

- Se till att du gör det.

Hon rättar till stolarna, vrider lite på pappershållaren mitt på bordet.

- Jag är stolt över dig, säger hon från ingenstans. Vet du det?

Det kommer så oväntat att jag nickar, mot allt förnuft. Hon gäspar för andra gången.

- Nej, jag går och lägger mig. Försök vila, Conor. Jag kör dig till bussen, om du vill.

Hon hinner försvinna ut ur köket innan jag får mål i mun.

- Tack.

Ordet svävar ett par sekunder, skört och främmande, innan det dalar mot golvet och spricker som en såpbubbla. Jag vet inte om hon hörde, eller vad jag egentligen tackar för. Men det är inte skjutsen till busshållplatsen.