Min första tanke är att Meera ser ut som jag mår. Jag håller ut handen, men hon dröjer kvar på tröskeln. Blicken hon ger mig är så jävla skör. Ögonen är svullna, håret hänger i stripiga tovor. I varje rörelse verkar hon vänta sig att världen ska rasa omkring henne.

- Du borde sova, vargen.

Jag sätter mig upp, och gör en grimas när rörelsen får såren att strama.

- Säger vem?

- Säger alla som har nåt i hjärnan. Du kunde ha dött, Conor Hayes.

- Dubbelnamnar du mig, punkarunge? Kom hit, annars hämtar jag dig.

- Kan du ens stå på benen?

Med en axelryckning tar jag spjärn för att resa mig. Tydligen inser hon att jag är dum nog att försöka, för hon småspringer över rummet och hugger tag i min tröja.

- Är du inte klok? Ligg ned, annars skvallrar jag för din Alfavarg.

Jag fångar henne om midjan och drar ned henne över mig. Det känns ordentligt när hennes fyrtio kilo pressar mot såren.

- Skitsamma. Jag tror inte han spöar mig förrän såren har läkt.

Meera rullar av, och landar i madrassen mellan mig och väggen.

- Herregud, mumlar hon. Ibland är du en idiot, Conor. Har nån sagt det förut?

- Bara du.

Hon blänger till på mig, men ögonen är blanka av återhållen gråt.

- Varför, stora killen? Du skulle ju gå och lägga dig tidigt. Inget mer drama.

- Jag fick inte välja den här gången. Livet hände. Men jag är ok. Snart, i alla fall.

Meeras underläpp darrar till.

- Conor, du är jävligt långt ifrån ok.

- Skiftare, vännen. Jag läker snabbt. Vill du se?

Hon ryggar bakåt när jag drar upp tröjan. Från revbenskanten ned till höften är huden svartlila, som om någon droppat färg över mig. Torkat blod fjällar ned på madrassen, men där rovtänderna slet upp skinnet syns bara en rad mörka prickar. Skrovliga sårskorpor har redan börjat bildas över hålen.

Meeras ögon växer till dubbel storlek. För sent inser jag att synen inte har avsedd verkan. Jag rycker ned tröjan.

- Ledsen, muttrar jag strävt. Antar att det ser illa ut för en människa.

Hon fuktar sina bleka läppar.

- Jag har sett värre. Rätt mycket värre. Min mamma efter en helkväll var ingen vacker syn.

- Ledsen, säger jag igen, mjukare den här gången.

- Ingen fara. Förresten var hon en självisk idiot. Men du ska inte vara trasig. Inte min stora, varma varg. I min värld är du nästan osårbar. Jag vet, tillägger hon när mina ögonbryn far i taket. Jag är dum i huvudet som köper din föreställning. Men du kan vara väldigt övertygande.

- Trodde inte jag kunde lura dig. Vad hände med att jag är lätt att läsa?

Hennes ärrade hand glider in under min t-shirt.

- Inte alltid. Ibland vill jag bli lurad.

Frågande håller hon kvar min blick, tills jag drar upp tröjkanten igen. Nu ryggar hon inte tillbaka. Varsamt följer hon blåmärkenas vindlingar med fingertoppen, och sänder rysningar längs min kropp.

- Gör det ont?

- Inte värst.

Meera ser skeptisk ut, och jag suckar.

- Ont som fan, men inte för att du rör mig.

- Hur fort läker du ihop?

- Olika. Om jag sköter mig går det fortare. Äter, sover och sånt. Imorgon kväll borde jag vara rätt ok.

- Bäst att du sköter dig då, stora killen.

Hon lutar sig fram och fångar min underläpp mellan tänderna. Jag höjer på ett ögonbryn och väntar. Hon ser nästan chockad ut, som om hon hann före sig själv. Hennes tunga far hastigt över mina läppar, innan hon släpper mig. Kanske vill hon se hur jag reagerar.

För att lösa upp spänningen drar jag lite på munnen och nuddar hennes haka med tummen.

- Jag sköter mig. Hedersord. Får jag en belöning?

Jag känner hennes utandning mot handleden när hon slappnar av.

- Kanske, om du är snäll. Inga elaka vargtänder.

- Du har inte sett mig elak än, viskar jag i hennes öra.

Meera tar en handfull av mitt hår, men rodnaden som sprider sig över kinderna och halsen avslöjar att hon rör sig i mörkret.

- Jag är äldre än du, snorunge. Visa respekt.

Hennes röst försvinner i ett gällt fnitter när jag biter henne i nacken.

- Väx om min lillasyster, så kanske jag tar dig på allvar sen.

- Touché, säger hon och sticker sin hand i min. Är det ok om jag vilar lite? Jag sov inget vidare i natt.

Jag erbjuder henne min arm. Hon kurar ihop sig intill mig, och ungefär fem sekunder senare flyter jag bort i halvdvala. Jag vet inte hur länge jag slumrar, innan Meeras röst drar mig tillbaka.

- Conor?

Jag nickar utan att se upp. Hon dröjer så länge att jag nästan somnar om.

- Jack frågade om jag ville följa med honom.

Jag är klarvaken innan hon avslutat meningen.

- Följa med? Till Wolf's Cross?

- Ja. Tydligen känner Ivan Winterson folk, som känner folk. De trollar med mina papper, suddar lite och hokus pokus har jag ett nytt liv.

Hon låter lugn, men spänningen i hennes kropp är som ett kraftfält. Jag smeker hennes rygg, medan jag försöker få ordning på stormen av tankar och känslor.

- Skulle du bo med Jack?

- Vet inte, mumlar hon. Vad tycker du?

- Inte upp till mig.

En tår rinner nedför hennes kind för att sugas upp av min tröja.

- Det kom så plötsligt. Jag har aldrig haft ett sammanhang förut, och nu får jag en Jack och en flock på en och samma gång. Ingen tvingar i mig mediciner, jag är inte konstigast i stan längre. Och jag tycker mycket om Jack. Han ser mig på riktigt, precis som du.

Det hugger som fan i såren när jag häver mig upp på underarmarna och fångar henne under mig.

- Men?

Masken rämnar, och hennes ansikte förvrids i hjälplös gråt.

- Men jag tycker om dig mer, stora killen. Och Wolf's Cross är inte precis dörren intill.

Jag sjunker ned på sidan igen, med armarna hårt om hennes magra kropp. Vargen i mig ryter att den här människan är min, att vi hör ihop, att jag aldrig i helvete ska släppa henne. Kanske har han rätt, men vad fan ska jag göra? Allt jag tar i blir kaos, och Meera har haft det svårt nog. Det minsta jag kan göra är att hålla käft om önskningar som ändå aldrig blir verklighet.

- Följ med Jack, vännen. Det är vad du vill, eller hur?

Upplöst i tårar nickar hon, och min varg vrålar i protest.

- Jag kommer att sakna dig så mycket, hackar hon fram. Hälsar du på mig nån gång?

- Vad tror du?

- Du kommer knappast att ha vägarna förbi. Wolf's Cross är tre timmar härifrån. Fyra och en halv med buss.

- För dig springer jag dörr till dörr närsomhelst.

Meeras hand skälver när hon silar mitt hår mellan fingrarna.

- Du är så snäll, Conor.

- Bara du skulle kalla mig snäll, punkarunge.

Jag har aldrig sett någon gråta sig till sömns förut, men min lilla människa somnar snyftande i mina armar.

I det här ögonblicket är vi tillsammans, oavsett vad som väntar runt hörnet.

Den här skärvan av evigheten tillhör mig och Meera.