Jack tar upp telefonen och skjuter iväg ett meddelande. Sedan vänder han sig mot mig.

- Då så. Dags att börja prata, kompis.

- Craig är förbannad.

- Jag misstänkte det. Ska du ta och berätta varför?

Mina kinder brinner i den kyliga nattluften. Att höja handen mot en vuxen flockmedlem är tabu, och jag skäms som en jävla hund. Erkännandet kommer ur mig i en skrovlig viskning.

- Craig pressade mig, och jag tappade allt. Han slog mig. Jag slängde soffbordet på honom. Jag tror att han bröt näsan.

Tystnad. När jag sneglar upp sitter Jack och betraktar mig. Jag har aldrig sett honom så allvarlig.

- Conor, börjar han, när telefonen ringer i hans knä.

Jag stirrar ut genom fönstret. I dimman ser hotellet ut att vara insvept i spindelväv. Människornas värld, som tillfälligt ger skydd åt min familj. Att jag bokstavligen står utanför är inget nytt. Finns det någonstans där jag hör hemma?

När Jack svarar vilar hans ögon på mig i bilrutan.

- Jack Hayes här. Jo, det stämmer. Jag hittade grabben på parkeringen.

Craigs lågmälda morrande vibrerar ur telefonen. Jack rynkar ögonbrynen, men rösten är neutral.

- Det säger jag inget om. Frågan är vad som sker i natt.

Ännu en paus.

- Kanske, kanske inte. Mitt förslag är att låta saken bero. Kendrick bär ansvaret, låt honom avgöra.

Tanken på Ruadh får mig att sjunka ihop. Hur kan jag se Pappa Alfa i ögonen efter i natt?

- Jag förstår var du kommer ifrån, fortsätter Jack lugnt. Pojken är inte oskyldig, men det finns två sidor av myntet. Conor har ett helvete i ryggsäcken, inte bara med Walton. I ditt ställe skulle jag lämna beslutet åt Alfa. Ett ögonblick, jag är strax med dig igen.

Jack öppnar bildörren och kliver ut, men hans lugnande nick är bortkastad på mig. Insikten om att jag har gått över en gräns skrämmer mig. Lägg till två eller tre rymningar, beroende på hur man räknar, och Ruadh kommer att mörda mig.

Ganska snart öppnas dörren på nytt, och Jack sjunker ned i förarsätet. Kanske hör han hur mitt hjärta bultar, för han ger mig ett halvleende.

- Jaha du, kompis. Du stannar visst här ute hos mig i natt.

- Sa Craig det?

- Jag säger det.

För att dölja känslorna som avlöser varandra böjer jag mig över händerna. Håret faller trassligt och strävt omkring ansiktet. Det dröjer inte länge förrän tystnaden drar orden ur mig.

- Jag är så jävla körd.

- Tänk inte för långt nu. Vi ser var det landar när Kendrick kommer tillbaka.

Jag kastar en sidoblick på honom, men hans ansikte är svårläst. Fan, jag vill inte att Jack hamnar emellan för min skull.

- Inte första gången jag gör bort mig, säger jag och skakar undan håret. Jag kan reglerna, det är inte synd om mig. Hellre Ruadh än Craig. Jag kan ta det.

- Det kan du säkert. Frågan är om du borde.

På det har jag inget svar.

- Jag ser vad du kämpar med, Conor, fortsätter Jack stilla. När det här är över behöver du inte rymma för att få lite luft. Hör av dig, så rullar jag förbi och plockar upp dig. När du vill, grabben.

Det sticker bakom ögonen, så jag nickar bara.

Ett par sekunder senare skär sirener som ett rakblad genom natten. Blåljusen lyser upp parkeringen, två polisbilar kör upp utanför hotellets entré, följda av en ambulans. Den plötsliga tystnaden är lika chockartad som larmtjuten.

Reflexmässigt ser jag på Jack. Han lutar sig över mig och trycker ned låsknappen på min sida.

- Lugn och fin, kompis. Är det människorelaterat sitter vi bra där vi sitter.

Sedan tar han upp telefonen igen. Jag uppfattar namnet Molloy på displayen, innan jag ser bort. Craig pratar snabbt. Jack drar in luft mellan tänderna.

- Fan. Jag och grabben kommer upp.

Ett mörkt mummel från Farbror Craig, och Jack höjer på ögonbrynen.

- Har vi något val? Bättre än att du drar ut damerna hit.

De avslutar samtalet.

- Vi har fått besök, säger Jack sakligt. En skiftare löper amok därinne, i varghamn. Antagligen Rob Walton. Hans flock valde att lämna honom åt sitt öde.

- Min familj.

Mer säger jag inte. Jacks grova näve kramar till om min axel.

- Hör på. Jag kan inte lämna dig ensam, och det betyder att du följer med mig. Säger jag stopp, så stannar du. Säger jag ned, så duckar du. Och säger jag spring, så springer du utav helvete utan att se tillbaka. Ok?

När mitt svar dröjer skärper han tonen.

- Inte läge att leka hjälte nu, Conor. Är du med på vad som gäller när vi kliver ut?

- Antar det. Yessir, rättar jag snabbt när jag ser hans min.

För ett ögonblick påminner han så starkt om Marcus att jag knappt får luft. Men den korta stunden blåser över, humorn är tillbaka i hans blick och han gör en gest mot dörren.

- Det är bra, kompis. Då går vi.

Han låter som om vi ska ta en picknick under ett av miniträden på parkeringsplatsen.

- Har någon meddelat Ruadh? mumlar jag när vi rör oss över den fuktblanka asfalten.

- Kendrick och Alfa Winterson är på väg. Det kan ta ett tag, dock.

- Ska vi skifta hamn?

Jacks mungipor dras upp i ett glädjelöst leende.

- Bäst att avvakta. Poliserna jagar redan en varg här, grabben. Har vi tur kanske de gör vårt jobb åt oss.

Stanken av blod och kött slår emot oss redan i entrén. Hotellreceptionen är ett slakthus. En kvinna och två män ligger i förvridna vinklar över golvet, alla med taggiga, gapande sår i strupen. Nyckelkort, papper och avslitna kroppsdelar täcker golvet, de ljusa strukturtapeterna är nerstänkta med rosiga fläckar hela vägen upp i taket.

Blåljuspersonal och hotellanställda snurrar omkring i röran, trampar upp en labyrint av rödkladdiga spår över golvplattorna. Människor gråter hysteriskt längs väggarna.

- Ögonen på mig, muttrar Jack och föser mig bakom sig.

Han lotsar oss genom anarkin, och märkligt nog är det ingen som hindrar honom. Jag hör spillror av ett samtal, två karlar som inte förstår hur vargen kunde försvinna i tomma luften.

Ett vacuum sänker sig omkring mig. Jag skjuter undan alla känslor, stänger av och förvandlar kroppen till en maskin som tar trappsteg efter trappsteg upp till rum 328. Att rumsdörren står halvöppen slår en kil i mitt pansar.

- Vänta här, säger Jack, med en gest mot en tuggummifläck på heltäckningsmattan i korridoren. Vad gör du om situationen drar åt söder?

Jag pekar på trapporna. Han gör tummen upp, och kliver in i rummet.

Så fort hans ryggtavla försvinner över tröskeln bryter helvetet lös där inne. Ett rovdjursvrål, ljudet av glas som krossas, möbler som dunsar mellan väggarna. Och så Jack.

- Conor, försvinn härifrån!

En millisekund står jag fastfrusen i golvet. Sedan rusar jag mot Jacks röst. När jag sparkar upp dörren ser jag människohamnen rinna av honom, samtidigt som en främmande gråvarg vräker sig fram. Den grå hugger vilt omkring sig för att nå strupen, men Jacks varg är en raggig jätte. Nästan sävligt tar han främlingen i nacken, och slänger honom över rummet som en vante.

Den grå vargen kraschar in i väggen, men flyger upp med ett snörvlande läte. Jag ser mig omkring efter ett vapen, och får tag i brandsläckaren. Samtidigt råkar jag stöta till dörren, som hasar igen med ett litet knäpp. Kanske fångar rörelsen gråvargens uppmärksamhet, för han svänger runt med blottade tänder.

Innan Jack hinner emellan tar vargen ett språng mot mig. Jag svingar brandsläckaren, men han tacklar mig till golvet i en röra av muskler och klor. Blodiga tänder grinar mig i ansiktet, en pust av hans fuktiga utandningsluft fyller min mun.

När han möter min blick urskiljer jag mannen bakom de brinnande rovdjursögonen - en hämndgalen, blodlysten Rob Walton som har förlorat allt utom hoppet om vedergällning. Med ett avgrundslikt morrande begraver han huggtänderna strax under mina revben. Jag famlar för att få grepp om den grova pälsen, men han gräver in tänderna djupare. Ett kvävt stön tränger sig ut ur min strupe när han ruskar mig fram och tillbaka.

Samtidigt sprängs dörren i bitar. Träflisor sprutar över rummet, och Craig står i dörröppningen. Trots att han är i människohamn lyser hans Spiritus ur den svarta blicken.

Allt händer så fruktansvärt snabbt, och min kropp börjar domna bort. I dimman av smärta uppfattar jag att Craig dunkar brandsläckaren i huvudet på gråvargen. Tänderna om mig lättar, vargen gnäller och Craig slår en gång till innan han släpper släckaren.

Med båda händerna griper han tag i Walton och sliter honom av mig. Det torra ljudet av nacken som knäcks slungar mig tillbaka i tiden, tillbaka till den regniga kvällen när Marcus dog. Jag kräks över golvet, hostar och kräks igen.

Jack har skiftat till människohamn. Han ropar mitt namn, men Craig hinner före. Han lyfter mig mot väggen, och hans händer är allt som håller mig upprätt.

- Hör du mig, valp?

När jag inte svarar skopar han upp mig i sina armar och bär mig till sängen, som om jag vore en småunge. Oändligt försiktigt undersöker han de gapande hålen i magen och ryggen. Under mig färgas lakanet sakta mörkrött. Möjligen fångar Craig upp paniken i mitt ansikte, för han tar mig om hakan och ser mig stadigt i ögonen.

- Du överlever, Conor. Förstår du? Svara, så att jag vet att du hör mig.

- Tack, viskar jag skrovligt.

Han klappar mig en gång över käken, och vänder sig till Jack.

- Stanna hos honom. Han läker bäst ifred, lägg bara tryck på såren. Kvinnorna är en våning upp. Jag behöver kontakta Alfa, och Maura behöver träffa sin son.

Mina ögonlock är så tunga, rummet vrider sig omkring mig. Det sista jag hör innan mörkret tar över är Jacks röst.

- Ingen fara, grabben. Sov, du. Jag är här.