(Tusentals tack till underbara Superbeasty, som låter mig använda (utdrag ur) dikten ovan.)

Minnen och monster sköljer över mig medan jag räknar ned natten, sekund för sekund. Det hjälper inte att soffan är nästan en halvmeter för kort. Att döma av andetagen sover Craig. När klockan närmar sig två timmar efter midnatt ger jag upp och går bort till fönstret.

     Hur är det möjligt att mörkret aldrig tar slut? Jag kunde lika gärna vara tillbaka i Nick Waltons hundbur. Ingenstans att ta vägen, ingenting att distrahera mig med.

     Som på beställning lyser min telefon upp på soffbordet. Ett nummer jag inte känner igen, vilket antagligen betyder problem. Vem ringer med goda nyheter klockan 01.59?

     Killen i andra änden förekommer mig, och det dröjer ett par sekunder innan jag placerar honom.

     - Vaken, Hayes?

     - Fan, är allt jag får ur mig, och möts av ett strävt, lite motvilligt skratt.

     - Samma. Kan du prata?

     Jag blir stående med luren i handen.

     John-jävla-Walton.

     Varför i hela helvete ringer han mig? Och hur? I min värld är han borträknad. Bara ett sätt att få svar, och av någon anledning vill jag inte att Craig ska höra. Jag går in i badrummet och skruvar på vattenkranen som brusljud.

     - Jag är här. Hur fick du mitt nummer?

     - Du är ingen kunglighet, Hayes. Det tog tio sekunder att hitta dig.

     - Jag trodde du var halvdöd.

     Han fnyser.

     - Min morsa slår hårdare än du. Jag var uppe igen dagen efter, men farsan ville ha en anledning att ställa till skit med Kendrick. 

     Min hand skakar när jag drar fingrarna genom håret. Inte förrän nu inser jag hur mycket situationen med John har tyngt mig. Visst, han förtjänade stryk för vad han gjorde mot min syster. Men fan om jag tänkte slå ihjäl honom. Han är en idiot, men det är jag också. Och jag ville aldrig ta det till nästa nivå. Till Marcus nivå.

     Det går upp för mig att jag borde säga nåt, så jag rätar på mig och lutar mig mot dörrkarmen.

     - Vad vill du? Ringde du bara för att höra min röst? 

     Han tiger lite. När han talar låter han saklig, men på nåt sätt fångar jag upp smärtan bakom orden.

     - Jag och morsan har dragit ifrån Noxwood. Alec kommer efter så fort han kan. Ingen av oss vill dö för farsans hämndbegär. Och jag är trött på att vara inlåst.

     Jag väntar, och John harklar sig.

     - Nick är död, säger han tonlöst.

     Min kropp stelnar. Telefonen knakar oroväckande när jag knyter nävarna.

     - Och?

     John sänker rösten, så att jag knappt hör honom.

     - Nick var en elak jävel, Hayes. Värre än du kan föreställa dig. Han tyckte om att leka doktor med småungar. 

     Kanske inser han att samtalet är på väg ned i diket, för han hostar och får tillbaka sitt vanliga tonfall. 

     - Hur som helst. Vad jag gjorde mot din syster var illa. Jag får leva med det, antar jag.

     - Hon också.

     - Jag är jävligt ledsen. Inte för att hon bryr sig, men hälsa henne det. Om du vill.

     - Ok. Var det allt?

     - Yup. Ha det, Hayes.

     Han lägger på innan jag hinner svara. Jag blir sittande med luren i handen i flera minuter, innan jag kommer mig för att resa mig. Sedan raderar jag samtalet. Inte för att jag har någon skyldighet gentemot Walton, men han hade inte behövt höra av sig. Sannolikt ringde han off the record, och vad han sa förändrade något inuti mig. Att radera hans nummer är ingen uppoffring.

     Åtminstone inbillar jag mig det, tills jag öppnar dörren och står öga mot öga med Craig. Fan, kan han också läsa mina tankar nu?

     Han synar mig, och nickar åt telefonen.

     - Vem pratade du med?

     Jag rycker på axlarna.

     - Ingen.

     Han håller ut handen. Jag biter ihop tills käkarna värker, men eftersom jag inte har något val räcker jag över mobilen. Craig bläddrar igenom samtalshistoriken. Alfa-blicken bekräftar att Meeras vision är på väg att bli verklighet. Om jag inte ger honom John Walton, och av någon anledning är det omöjligt. Hade Ruadh varit här skulle jag antagligen ha tänkt annorlunda, men aldrig med Craig. Inte en jävla sekund.

     - Sista chansen, valp. Vem?

     - Spelar det någon roll?

     - Vi är i krig. Alfa riskerar livet för att skydda dig, för att skydda flocken. Du kanske inte var den som startade detta, men ditt misstag riskerade mer än din nacke. Det får inte hända igen.

     - Visst. Jag ringde din mamma. Hon hälsar.

     Jag hinner knappt se smällen förrän baksidan av hans hand träffar mig över ansiktet. Hårt. Jag vacklar mot soffan, och ruskar på huvudet för att få tankarna på plats. Craig knäpper upp sitt breda läderbälte. 

     - Du spelar med flockens liv som insats, valp. Jag hade föredragit att inte behöva slå ur dig sanningen, men de sista veckorna har du tjänat ihop till ett kok stryk flera gånger om. Om du pratar nu eller efteråt är upp till dig. 

      Mitt huvud är fullständigt blankt. Craig drar bältet ur hällorna och viker det på mitten, med spännet i handflatan. 

     Där och då tar min hjärna ett steg åt sidan. Kroppen rycker tag i soffbordet och slungar iväg det mot Craig. Han hinner inte få upp garden, och skivan träffar honom över näsan med ett krasande ljud. Blodet sprutar över golvet. Bakom mig hör jag hur han sparkar undan resterna av bordet, men jag har redan hunnit över tröskeln.

     - Conor!

     Dörren slår igen om Craigs röst när jag rusar längs den smala korridoren. Inte direkt hjältemodigt, men aldrig i helvete att jag tänker slåss om saken när han är förbannad på allvar. Mina fötter slirar över den rödbruna heltäckningsmattan, jag sliter upp dörren till trapporna och springer nedåt, runt, runt i en spiral tills det snurrar i huvudet. Till slut kommer jag ut i receptionen, som tydligen är obemannad för tillfället.

     Ut på parkeringen, vilket möjligen inte är det smartaste jag gjort i mitt liv. Skitsamma.

     Jag kryssar mellan bilarna, jävligt medveten om att jag inte tänker klart just nu. Men jag kan inte stanna upp än.

     I utkanten av parkeringsområdet kliver en skuggestalt fram bakom en blå skåpbil. En skiftare, stor som ett hus. I bästa fall Wintersons vakt. Jag viker av åt höger, men ett par enorma nävar hugger tag i mig och drar mig tillbaka. När jag försöker kämpa mig loss slår han armarna om min överkropp. Att skrika faller mig inte in, men jag får loss ena handen och måttar ett slag. Han tar det utan att blinka, och fångar mig på nytt.

     - Vänta lite, grabben. Hör du. Du behöver inte slåss med mig. 

     Inte förrän han ruskar om mig går rösten fram. Jag blir stilla.

     - Jack?

     Det låter som om jag har svalt en näve småspik. Han släpper taget, och ger mig en klapp på ryggen.

     - Vart är du på väg, kompis? Borde inte du ligga mellan lakanen nu? 

     Jag ser mig över axeln, men parkeringen är fortfarande tom.

     - Jag måste bort, får jag ur mig i en andfådd flämtning. Innan han slår ihjäl mig.

     - Vem?

     - Farbror Craig.

     Förvåningen i hans blick övergår i jävligt betänksam. Jag förstår honom. Antagligen vill han inte komma på kant med Craig Molloy. Han funderar lite, innan han river sig i håret och nickar åt skåpbilen.

     - Kom och sätt dig en stund. Vi försöker reda ut det här.

     - Lycka till. Jag sticker.

     Han suckar och tar mig om nacken. Inte hårt, men det står jävligt klart att jag inte kan prata mig ur det här.

     - Du vet att jag inte kan låta dig gå den här gången, Conor. Du ska inte ränna runt vägarna ensam i natt. Kom nu.

     Han talar dämpat, ändå hajar jag till. Jag minns inte om han har använt mitt namn förut. Än en gång står jag i ett hörn med ryggen mot väggen, inget val och ingen utväg. Så jag följer med honom, även om muskelminnet protesterar mot att kliva in i skåpbilen. En skiftnyckel och en blodig stålvajer blixtrar förbi. Men Jack är inte Nick Walton. Och jag tar hellre skuggan av sadistjäveln, än Craig efter att jag krossade hans näsa.