Mörkret har lagt sig när Craig svänger in på Lunar Hotels parkering. Gatlampornas suddiga klot ser ut som enorma eldflugor i dimman. Min mor och Chevonne går i förväg mot entrén. Chevonne kramar sin kudde, jag och Craig bär väskorna. Min punkarälva går intill mig, med handen i min bakficka.

Ruadh skickade hit oss medan han och Winterson krigar ut fejden med Waltons. Vi är anonyma hela vägen fram till receptionen, tills min mor checkar in oss som familjen Smith. Jag vill inte vara respektlös mot henne, så jag håller käft. Men om Rob Waltons folk letar efter oss kan vi lika gärna sätta upp skyltar i entrén.

Meeras fingrar klämmer till i min ficka. Jag höjer på ögonbrynen, och hon sneglar på Craig. Han väntar vid disken med en väska i varje hand. Han ser ut att lyssna på min mor, men blicken vilar på mig. Jag vänder ryggen åt honom.

- Läser du Farbror Craig, vännen?

- Helst inte.

Tydligen vill hon inte utveckla ämnet. Min mor är färdig med sin föreställning i receptionen, så vi följer efter henne till hissarna. Fuktstanken i de trånga korridorerna bidrar till intrycket av en gammal färja.

Rum 328 och 329 skiljs åt av ett gemensamt badrum. Även om rumsfördelningen är väntad får jag en mental kalldusch när Craig håller upp dörren åt mig. Att sova ihop med honom kan bli ett minne för livet. Dubbelsängen skrattar mig rakt i ansiktet, så jag slänger min ryggsäck på golvet och rullar ihop ett av täckena.

- Antar att jag tar soffan?

Craig går in i badrummet utan att svara. Jag dumpar filten över soffans armstöd, och öppnar fönstret. Den fuktiga parkeringsplatsen bjuder på en utsikt som passar mitt humör.

Pappa Alfa borde vara framme vid Waltons gård nu, tillsammans med Cian, Rory, Morgan, Keegan och alla andra som riskerar livet för att avsluta vad jag påbörjade.

Plötsligt känns rummet för trångt. Jag går fram och tillbaka, medan väggarna tränger sig närmare. Badrumsdörren öppnas, och Craig kommer ut med telefonen i handen. Han ser uttryckslöst på mig tills jag sjunker ned på soffan och lutar armbågarna mot knäna.

- Orolig? frågar han, och stoppar luren i fickan.

När jag inte svarar nickar han åt fönstret.

- Winterson har en vakt på parkeringen, han håller uppsikt i natt. Och vi har oddsen på vår sida. Alfa och Ivan Winterson försöker i första hand få till en förhandling. Detta måste inte sluta i handgripligheter.

- Tror du på det själv?

- Just nu vet du lika mycket som jag. Jag hemlighåller ingenting, och du får höra allt jag hör. Mer kan jag inte lova dig.

- Och John Walton?

- Ingen vill se fler barnungar fara illa. Pojken går fri, liksom hans mor och alla som väljer att låta Rob Waltons handlingar stå för honom. Det budet har gått ut till samtliga i Waltons flock.

Jag lutar mig tillbaka mot ryggstödet.

- Hur kommer det sig att du leker livvakt igen? Drog du kortaste strået, eller har du förlorat ett vad?

- Flocken går före mina önskemål, säger han lugnt. Jag vet att det är svårt för dig att förstå, men jag gör vad jag måste. Även när det innebär att dela rum med dig.

- Beklagar.

Craig rör inte en min.

- Detsamma. Och på tal om det, så får du reglerna av mig nu. Du stannar här. En fot utanför dörren, och du kommer att känna av det länge efteråt. Oavsett anledning. Några frågor?

- Får jag gå på toa, eller ska jag pissa i papperskorgen?

- Badrummet är tillåtet. Om du frågar artigt.

Jag vänder blicken mot fönstret. Vi har varit ensamma i knappt fem minuter och jag vill redan slå in skallen på honom. Craig letar fram sin telefonladdare i väskan och trycker in den i vägguttaget. Jag drar ett djupt andetag och reser mig.

- Ok. Nu frågar jag artigt.

Han nickar utan att vända sig om. Jag låser dörren och lutar mig mot handfatet. Efter att ha stirrat ned i avloppet alldeles för länge lyfter jag blicken till spegeln. Det syns i ögonen att nåt är åt helvete med killen på andra sidan glaset, men ansiktet är overkligt fläckfritt. En vecka utan nya blåmärken eller sår, det måste fan vara historiskt.

I periferin ser jag hur dörren skjuts upp från det andra sovrummet, och Meera slinker in. Hon hinner knappt vrida om regeln innan hon slänger sig över mig. Jag tar ett steg bakåt för att hitta balansen.

- Saknat mig? undrar jag när hennes läppar släpper mina för en andningspaus.

- Alltid. Ska vi duscha?

Utan att vänta på svar sträcker hon upp armarna. Jag drar av henne tröjan. Ingen bh. Hon börjar krångla med byxknapparna, men jag fångar hennes handled.

- Vill du leka, vännen?

- Ja tack, säger hon nästan andlöst. Om du inte äter upp mig.

- Samma som förra gången. Inga tänder.

Meera blundar, och leendet är en blandning av generad och jävligt söt. Jag lyfter upp hennes armar igen.

- Händerna bakom huvudet, punkarunge.

Hon flätar samman fingrarna i nacken. Knapparna i hennes jeans kärvar, och byxorna hakar sig över höfterna när jag börjar dra ned dem. Meera twistar fram och tillbaka, tills jag faller på knä och lägger armen om hennes lår.

- Stå stilla. Du underlättar inte.

- Jag kan hjälpa dig, vargen.

Hon sträcker ned en hand, men jag biter henne lätt i ljumsken. Min punkarälva stönar.

- Du är elak. Vad hände med "inga tänder"?

I ett ryck skalar jag av trasjeansen, och smeker den lena huden över hennes mage.

- Tycker du om det?

- Ja, viskar hon hest. Snälla?

Min hand försvinner innanför hennes troskant. Hon är våt och varm mot mina fingrar.

- Såhär? mumlar jag, och får ett kvävt ljud till svar.

När jag drar ned hennes trosor särar hon på benen, och lutar huvudet fram och tillbaka.

- Snälla, jämrar hon och tar mig om handleden. Ge mig mer.

- Visa mig, vännen.

Hon leder mina fingrar djupare, hårdare. Allt som finns är här och nu, tills hon kröker ryggen och håller mig stilla. Hennes andetag kommer i snabba flämtningar, kroppen skälver mot min. Jag fångar upp henne, och vi blir sittande på badrumsgolvet. Hon lutar huvudet mot mitt bröst. Huden på hennes rygg knottrar sig, så jag sträcker mig efter en handduk och sveper den om henne. Hon gäspar stort.

- Ska bara blunda lite. Snart är jag med igen.

Det knackar tre gånger, och jag dunkar bakhuvudet mot väggen när Craigs röst sparkar sig in i min hjärna.

- Vad gör du, valp?

- Vad tror du? Ska du komma in och kontrollera?

Craig muttrar något ohörbart, men han försvinner i alla fall från dörren. Meera stryker mig över kinden.

- Är du less, stora killen?

- Som fan.

- Jag förstår det, säger hon milt och reser sig.

Handduken hamnar i en hög när hon klättrar i badkaret. Jag kastar av mig kläderna och följer efter. Vattentemperaturen är strax under kokpunkten, men Meera verkar oberörd.

- Ledsen för allt drama, säger jag och sträcker mig efter tvålen.

- Ingen fara. Jag trivs hos dig. Men arga vargen skrämmer mig.

- Craig?

- Provocera honom inte, Conor. Snälla.

- Spelar ingen roll vad jag gör. Han letar anledningar.

- Det gör du också.

Jag tiger, och Meera smyger in i min famn.

- Jag är på din sida, stora killen. Men jag läser glimtar av en framtid jag inte tycker om.

- Mer drama?

- Jag ser bara lösryckta delar. Jag ser arga vargen. Han... är arg, avslutar hon tunt.

Jag tar henne om midjan och lyfter henne, tills hon virar benen kring mina höfter. Väger älvor ingenting? Meera smeker mitt ansikte.

- Lyssnar du? Om du är en snäll pojke, så kanske skärvorna bleknar.

- Visst. Hedersord.

Varmvattnet omsluter oss. Mina läppar söker hennes, men hon lägger fingrarna emellan.

- Just nu lovar du vad som helst, eller hur?

Min tungspets nuddar hennes handflata.

- Vad du vill.

- Conor, jag menar allvar.

- Jag också. Byt ämne.

För första gången med Meera blir tystnaden smärtsam. Med en suck sätter jag ned henne, och hon vrider sig ifrån mig. Fan, inte hon också. Ännu en bit av mitt liv som kraschar och brinner.

- Jag vet inte vad du ser, säger jag och lutar mig tungt mot väggen. Och jag bryr mig inte. Om inte Farbror Craig slår ihjäl mig, så kan jag ta det. Du behöver inte rädda mig.

Hon snurrar runt, och ett ögonblick tror jag att hon tänker ge mig en örfil. Jag hinner ägna en tanke åt att hon har små händer, innan näven smäller i kaklet bredvid min axel så att vattnet sprutar.

- Varför ska jag fånga upp den här skiten i så fall? Fan! Tror du att jag vill se sånt här?

Sakta sjunker hon ned i badkaret och lutar pannan mot knäna. Hennes axlar skakar i ljudlös gråt. I brist på ord sätter jag mig intill och stryker de blöta hårslingorna från hennes kind. Vad kan jag säga - att hennes mardrömsbilder är mitt liv? Meera jämrar tyst. Kanske läste hon mina tankar. Kanske gör det så jävla ont att vara i närheten av mig.

Craig dunkar på dörren igen. Tydligen vill han beställa mat, men Meera ser ut att vänta sig en avrättning. Jag kväver en suck.

- Ok, punkarunge. Jag torkar av mig, äter och går och lägger mig. Inte ens Craig spöar mig för att jag snarkar. Duger det?

Tårarna rinner bort med vattnet när hon tippar nacken för att se mig i ögonen.

- Lovar du?

- Tro mig, vännen. Tidig kväll, inget drama. Vad kan gå fel?