Jag har tur. Walton hänger kvar i parken tillsammans med sina flockvänner. De står och röker i en klunga under en av de stora ekarna, och av röken att döma är det mer än tobak. Jag avvaktar ungefär hundra meter bort. Jag har inte riktigt bestämt hur jag ska göra det här. Jag kunde ha tagit Cian och Rory med mig, de skulle komma om jag bad dem. Och just därför är det bättre att hålla dem utanför. Båda två är äldre än jag. Om de bryter mot Alfas regler lär det kosta dem mer än ett kok stryk.

     Efter nästan fyrtiofem minuter börjar de skingras. Regnet piskar mot asfalten, dropparna studsar nästan. Jag fäster blicken i ryggen på Walton, där han släntrar iväg med Mike Jones. De röker fortfarande, så det är inte svårt att hålla vittringen.

     Jag går fortare. Snart är jag inte mer än tjugo steg bakom. Femton steg, och Mike vänder sig om. Jag ökar takten. John Walton snurrar runt just när jag slänger mig över honom. Jag träffar honom lågt, och han flyger raklång. Ljudet av hans bakhuvud som slår i asfalten låter som en hammare mot betong. Planlöst sätter han upp händerna, tydligt desorienterad. Bara han ser vem jag är. Jag vill att han ska veta varför.

     Mike hugger tag i mig bakifrån med båda händerna. Med all kraft kastar jag bakhuvudet mot hans näsa. Blodet sprutar över min nacke, och Mikes skrik talar om att jag träffade rätt. Med honom ur vägen rycker jag tag i Waltons jacka.

     - Chevonne, säger jag och ser hån och rädsla avlösa varandra i hans ögon.

     - Vilken jävla hjälte du är, Hayes. Precis som Ruadh Kendrick. Jag har hört att du såg på när han slaktade far din, förresten. Applåderade du?

     Flinet sopas bort när jag vräker ned honom på rygg och armbågar honom över högerögat. Walton tjuter, men tystnar när min knytnäve slår ut två av hans framtänder. Mike står som ett fån och ser på. Detta är inte hans fight. Det är nog vad han inbillar sig, i alla fall.

     Jag dunkar Waltons huvud i marken, men det är knappt värt ansträngningen. Antagligen är han för pårökt för att begripa att han får stryk.

     Oväntat sliter någon upp mig i håret. I en halvcirkel bakom står Sam och Davis, tillsammans med Waltons äldre bröder. Lille Mike kallade tydligen på förstärkning. De kan inte ha varit långt borta.

     De slösar ingen tid på småprat. Alec Walton håller mina armar medan hans bror Nick slår mig omväxlande i magen och ansiktet. Mike agerar hejaklack när de hivar mig framstupa över ryggstödet på en parkbänk. Jag sparkar bakåt och känner hälen träffa någon i bröstkorgen. Sedan är de över mig igen. Alec hänger med överkroppen mot min rygg, de andra snurrar något om mina handleder. Känns som en elsladd, men fan vet var de fick den ifrån.

     I ögonvrån ser jag Davis dra plastpåsen ur en soptunna och tömma ut skräpet. När han närmar sig för att trä påsen över mitt huvud lättar greppet lite om mina armar. I rent ursinne lyckas jag vräka mig åt sidan och landar tungt i en vattenpöl. Som ett fyllo snubblar jag upp på fötter. Armarna är fortfarande bundna, men jag hinner ge John Walton en spark i magen där han ligger hopkurad. Kanske är han rejält skadad, för han reagerar inte med mer än ett lågt jämmer.

     Någon skriker gällt bakom mig, och Nick svär. Han pekar på mig och ler glädjelöst.

     - Du är död, Hayes.

     Med gemensamma krafter lyfter de upp John Walton, och försvinner halvspringande in mellan träden i parken.

     Jag sjunker ned på knä. Blod rinner från mina spruckna läppar, och jag spottar upp en munfull över Waltons utslagna framtänder. Springande steg smattrar mot gatan. Vattendroppar skvätter överallt när någon rusar fram och hukar över mig. Ingen hamnskiftare, så mycket känner jag på lukten. Tur för mig. Ju färre vittnen som kan föra detta vidare, desto bättre. 

     - Conor? Herregud, vad har hänt här?

     Jag börjar skratta, söndrigt och jävligt uppgivet.

     - Det är lugnt, Mrs. Spencer, får jag ur mig och börjar resa mig. Jag är ok.

     - Det kan jag inte hålla med om. Du är fullkomligt sönderslagen, pojke. Och dina händer - vem gjorde det här?

     - Vet inte.

     Hon rätar upp sig i sin fulla längd, vilket är ungefär fem centimeter under min hakspets.

     - Conor, jag är inte dum. Kom med tillbaka till skolan, så får vi reda ut det här.

     - Jag är ok.

     - Det var inte ett förslag, Mr. Hayes. Vänd dig om.

     Hon drar upp en fällkniv ur väskan. Jag höjer på ögonbrynen men gör som hon säger. Med viss ansträngning sågar hon av elsladden runt mina handleder, och håller upp den som ett par nerpissade strumpor.

     - Herregud. Vad de gjorde mot dig är allvarligt. Riktigt allvarligt. Såg du hur de såg ut? Hur många de var?

     - Ingen aning.

     Hon lägger sin hand under min armbåge och föser mig framåt. Tydligen tar hon i allt hon orkar. För en människokvinna strax under de fyrtio är hon kanske stark, vad vet jag.

     - Jag förstår att de försökte skrämma dig till tystnad, säger hon strävt. Men oftast är sådant bara tomma ord. Och du är inte ensam, Conor. Jag ska prata med dina föräldrar, så får vi lösa det här tillsammans. Var inte orolig.

     Jag suckar och gnider mig om handloven. Jag är jävligt orolig, men inte av de skäl hon inbillar sig.