Jag hivar kläderna i stora soptunnan och hjälper Chevonne att hälla ättika över huvudet. Naturligtvis lyckas ungen få skiten i ögonen. Hälften av mina hjärnceller dör i den fräna stanken, men efter en kvart har hon i alla fall sköljt ur håret.

Ruadh väntar utanför badrummet när jag kliver ut med ättiksflaskan i handen. Omkring honom svävar en aura av rök, sot och förbannad som fan. Snabbt trycker jag igen dörren bakom mig, och står kvar med ryggen mot handtaget.

- Det är upptaget. Chevonne är därinne.

Ruadh tar ifrån mig ättikan utan ett ord. Musklerna i hans käke stramar när han granskar etiketten. Så föser han mig åt sidan och knackar på. En lång tystnad, sedan min systers röst.

- Jag kommer, mumlar hon. Jag ska bara klä på mig.

Jag står kvar tills Chevonne kikar ut. Rena jeans, mörkröd hoodie, ögon som matchar tröjan.

Ruadh korsar armarna.

- Vad har du att säga, tös?

- Om vad?

Hans ögonbryn dras samman när han synar henne.

- Nu frågar jag igen. Har du något att berätta för mig?

Chevonne skakar på huvudet i den värsta ljugarmin jag sett. Till och med jag har bättre pokeransikte. Ruadh nickar en gång.

- Då så. Jag har något att visa dig. Följ med ut.

Han går före nedför trappan. Chevonne ser på mig med panik i blicken. Tårar rinner redan utför hennes kinder. Hon borde inte grina nu, allt blir värre om hon är rädd.

Ruadh ropar från köket, och hon fångar min hand. Hennes fingrar känns stela och livlösa.

- Jag vill inte gå ner, viskar hon. Fan, jag vill inte.

Jag tycker så jävla synd om henne, men det blir hon inte starkare av. Så jag slätar ut ansiktet och sanerar bort alla känslor.

- Det är som det är. Gör det bara. Tänk inte.

Hon nickar tills jag gör mig fri från hennes järngrepp.

- Chevonne. Jag kommer ut, jag lovar. Men du måste sluta grina. Förstår du?

Jag föser henne mot trappan, och räknar till sextio innan jag följer efter. Köket är tomt, så jag kastar på mig kängorna. Utanför dörren står Chevonne och huttrar, med händerna djupt i sin bylsiga tröja. Ruadh har gått bort till garaget. Ett stålgrått rökmoln pustar ut när han häver upp porten.

- Vad händer? halvviskar jag.

Hon flyttar sig lite närmare och snörvlar mot ärmen.

- Vet inte. Han är arg.

Ruadh hostar ett par gånger innan han slår ut med handen mot den öppna garagedörren.

- Kom, säger han tvärt.

Chevonne smyger fram till porten. Där tvärstannar hon, och jag förstår varför. Brandsläckarpulver klär varje yta, som ett lager skitig snö. Luften är tjock av sot och kemikalier. Antagligen har en sprayfärg exploderat, eftersom de svartflammiga väggarna är nedstänkta med rött. Taggiga hål blottar isoleringsullen, betonggolvet är täckt av utrunnen lack, glasflisor och sot. Brädorna på ställningen under taket ser ut som utbrunna tomtebloss.

Chevonne börjar hacksnyfta.

- Jag förstår inte, jämrar hon. Jag skulle bara elda lite papper. Hur blev det såhär?

Ruadh snurrar runt henne med ett grepp om överarmarna. Hans varg är så nära, rovdjurets raseri glöder i ögonen.

- Det är ren tur att du andas, jänta. Fotogen över golvet, och där stod du, indränkt i brännbart och tände upp. Du kunde ha brunnit ut som en fackla. Nog begriper du så pass?

- Jag visste inte, hulkar hon med fingrarna för munnen.

Han ruskar om henne, och Chevonne skriker gällt. Hennes mörka hår flyger runt huvudet i ett trassligt moln. Att se Ruadh tappa behärskningen skakar mig mer än Chevonnes hackiga gråt. Fan, detta är på väg att gå åt helvete på riktigt.

Som i en dimma tränger jag mig framför min syster och håller ut armarna. Ruadh sliter tag i min tröja. För en halvsekund tappar jag kontakten med marken. Instinkten ryter åt mig att slåss, men det här är en strid jag varken kan eller vill vinna. På något sätt tvingar jag kroppen att slappna av. Inget motstånd, ingen ögonkontakt.

Samtidigt slängs ytterdörren upp bakom mig. Springande steg, min mors röst, andfådd och grumlig av tårar.

- Ruadh! Vänta. Inte såhär. Snälla, vänta!

Det tvingande greppet om min tröja lättar. Min mor ställer sig mellan oss, med ansiktet vänt åt hans håll. Ruadh lägger händerna på ryggen och ser upp mot de gråvita molnen. Hans bröstkorg häver sig i djupa andetag. Sakta sänker jag armarna. Det låter som om jag sprungit flera mil, men rösten håller.

- Jag vill inte jävlas. Är du ok, eller borde jag stå kvar här?

- Tack, Conor, säger han hest, fortfarande med blicken någonstans i de regntunga molnen. Det blir bra, pojk.

- Ruadh, du måste vila, inflikar min mor dämpat. Du håller inte hur länge som helst.

- Jag röjer upp här, säger jag. Du behöver inte göra något. Jag ordnar allt, jag lovar.

Långsamt vänder han sig mot mig. Raseriet har runnit bort, men en utmattning bortom ord är etsad i varje linje i hans ansikte.

- Ingen går i närheten förrän jag fått undan den värsta soten och ångorna. Sedan kan du hjälpa mig, men det får bli framöver. Winterson väntar, vi ger oss av till Waltons gård efter skymningen.

Han står tyst en stund, innan han drar en nersvärtad hand över ögonen.

- Det måste bli ett slut på detta nu. Såhär kan vi inte fortsätta.

Bakom min rygg blöter Chevonnes tysta gråt ned min t-shirt. Ruadh ser förbi mig, på hennes nedböjda huvud.

- Chevonne?

Hon darrar till och lyfter hakan. Brännblåsorna i hans handflator lyser röda när han sträcker ut armarna mot henne.

- Herregud, tös. Du skrämmer livet ur mig. Lilla barn.

I ett virrvarr av långt hår och tårar flyger hon förbi mig, in i hans famn. Ruadh sveper upp henne och håller henne hårt intill sig.

- Pappa, hickar hon mot hans axel.

Ruadh, min mor och Chevonne står tätt intill varandra. När de börjar byta framviskade ursäkter backar jag undan och går bort till garageporten. Illamåendet kryper på mig igen, en huvudvärk från helvetet trycker bakom tinningarna.

Jag vrider på nacken när motorljud närmar sig huset. Rorys gamla pickup svänger in på uppfarten. Innan bilen har stannat kliver Cian ut och ser sig omkring. Hans ögon vidgas när han tar in det svartbrända garaget. Rory dödar motorn och släntrar bort till mig.

- Aj då, säger han och slänger en arm om mina axlar. Har du tänt på garaget, lillkillen?

Jag nickar åt Chevonne.

- Nån har tänt på.

Rory visslar lågmält.

- Det var som fan. Behöver ni hjälp att röja upp?

- Ruadh ville göra den jävliga biten själv.

Rory klappar mig på huvudet.

- Antar att han inte tackar nej till vuxen hjälp. Vi ropar på dig när det är dags att ta ut skurmoppen.

Cian lutar sig mot dörrbalken.

- Du behöver en högtryckstvätt för att komma någonvart här, säger han sakligt och tittar in genom dörren. Och ett skrapjärn. Och en jävla massa klottersanering. Det ordnar vi, Conor.

En smärtsam tyngd inom mig löses upp och försvinner med utandningen. Jag har stängt av och stålsatt mig och bitit ihop så länge. Det går, när ingen finns där för att ta emot mig. Rorys närhet och Cians lugna problemlösning bryter upp stora hål i mina murar.

Varma tårar droppar ned i askan kring mina fötter. Rory småruskar mig, och pekar med sin fria hand mot bilen.

- Kom. Vi går undan. Tar lite utrymme.

Cian kastar sin arm om mina axlar, över Rorys som redan tynger ned mig.

- Ungen behöver inte utrymme. Han behöver springa.

- Skitsamma, stönar jag och vrider mig för att komma loss. Öppna biljäveln eller släpp mig, innan jag kvävs.

Rorys vargflin blixtrar förbi.

- Försent, lillkillen. Du kan inte gnälla dig ur det här.

Jag blundar och låter min Spiritus ta över. Energi forsar genom kroppen, kallt gräs under tassarna, vinden i pälsen. Jag sträcker på mig och tar ett par travsteg, när Cians vitgrå varg rammar mig från sidan. Med tänderna i mitt nackskinn välter han över mig på rygg och håller kvar. Så fort han släpper flyger jag upp och snappar efter hans ben. Mina käftar slår ihop i luften, och jag svär att jag ser honom hånflina.

Rorys sträva skratt omvandlas till ett skall när han skiftar hamn. Snart är han ikapp, och jag har hans tänder över ryggen. Jag rullar, han följer efter och Cian cirklar runt oss. De turas om att slänga omkring mig, tills jag ligger kvar på gräsmattan, flämtande av utmattning.

Rory rasar ned intill mig i en dov duns. Cian böjer kroppen i en båge, innan han lägger sig bredvid. Det börjar småregna, fukten stannar kvar som silverdroppar utanpå min sträva päls.

Just nu är jag fullkomligt lugn. Demonerna är borta, kroppen har bränt ur sig stress och ångest. Lugnet är en illusion, men jag bryr mig inte.

Jag behöver fly verkligheten en stund för att orka kämpa vidare.