Tjugofem minuter senare knackar jag på dörren till arbetsrummet. När jag kliver in faller blicken på Craig borta vid fönstret. Jag söker av rummet, men det blir inte bättre än så.

- Var är Ruadh?

Craig nickar åt en av stolarna vid skrivbordet.

- Han kommer. Men sätt dig, du. Vi kan säkert få tiden att gå.

Jag står kvar. Inte för att jävlas med honom, men jag vill veta vad jag går in i. Craig ser på mig uppifrån och ned. När han inte säger något lyfter jag handflatorna.

- Vad?

- Du vet vad, valp. Vi hann aldrig prata till punkt igår. Flocken får betala när du bryter mot reglerna, och jag är inte den ende som har tröttnat.

Antagligen känner han min adrenalinrush en mil bort. Jag inbillade mig aldrig att han skulle glömma att jag stack, men jag är i helt fel sinnestillstånd nu. Jag behöver hitta tillbaka till platsen där jag inte bryr mig. Fort som fan.

Samtidigt som dörrskivan klipper rösterna från nedervåningen inser jag att det antagligen är ett misstag att stänga in mig med honom. Craig väntar tills jag sätter mig, innan han går runt skrivbordet och lutar ryggen mot väggen. Jag lägger upp ena foten mot kanten på skrivbordsskivan.

- Vad vill du att jag gör? Ska jag be om ursäkt?

- Det är en början. Resten är upp till Alfa.

- Ok, säger jag och rycker på axlarna. Jag är ledsen.

- Vad ber du om ursäkt för?

Måste han driva när jag backar? Jag försökte i alla fall.

- Vet inte. Slå ur mig nåt du vill höra, det brukar funka.

Dörren öppnas innan Craig hinner svara. Jag tar ned foten från skrivbordet och sätter mig upp. Ruadh möter min blick, men jag kan inte avgöra om han hörde mig.

- Så du har klivit ur sängen, säger han och stänger bakom sig. Fortfarande svårt att sova?

Jag kastar en snabb blick på Craig. Det är inte ett ämne jag vill ta i framför honom. Ruadh pressar mig inte. Han går bort till fönstret och lutar sig mot fönsterbrädet.

- Kontakta Morgan, säger han över axeln till Craig. Han och Keegan behöver vara på plats om en halvtimme. Vi har en del att förbereda.

Jag kommer på mig med att knyta nävarna när Craig går förbi. Hans steg tonar bort i trappan, och det går upp för mig att mina axlar är någonstans i öronhöjd.

Ruadh vänder sig om borta vid fönstret.

- Rob Waltons frist har löpt ut. Han hade en vecka på sig att upplösa flocken och lämna Noxwood, men han fortsätter att förhala. Ivan Winterson och hans folk kommer hit från Wolf's Cross ikväll. Om vi ska gå ihop och lösa detta, så behöver jag ge Winterson mer information än jag har gjort hittills. Det finns mycket i historien med Nick Walton som han inte vet. Hur tänker du kring det?

- Är det upp till mig?

- Du berättade för mig i förtroende. Winterson har egna motiv, och somligt känner han redan till. Men han måste förstå mina orsaker.

- Säg vad du vill. Så länge jag slipper.

Han nickar. Samma behärskade lugn som alltid. Hur orkar han?

- Hur är det med John Walton? säger jag och förvånar mig själv.

- Jag vet inte, Conor. Jag är inte i en position att ta reda på det.

Ruadh går runt skrivbordet och flyttar ut stolen, så att han sitter på kortändan istället för rakt framför mig. Att ha honom så nära får mig lite ur fas. Antagligen vill han undvika att jag tar på mig kalla ansiktet och leker rebell.

- Kan jag gå nu? frågar jag och lägger handflatorna mot låren.

- Sån tur har du inte idag. Hur mår du, Conor?

Jag tar sats för att säga att jag är ok, men ångrar mig när jag ser hans blick.

- Jag klarar mig.

- Du sover fortfarande dåligt?

Jag rycker på axlarna. Ruadh synar mig, som om han bedömer min behovstrappa.

- Det har varit mycket för dig i det sista. Du valde ett uselt tillfälle att ge dig av hemifrån, men jag förstår att du hade dina anledningar. Jag kunde ha underlättat för dig, det inser jag i efterhand.

- Inte ditt fel att jag är dum i huvudet.

- Dum är du knappast, men du bryter mot flockreglerna när det passar dig. Och du är en del av flocken, åtminstone tills du är gammal nog att välja annorlunda. Vi vet båda två att jag inte kan låta ditt agerande passera. Ägnade du en tanke åt följderna, innan du gav dig iväg?

Helvete. Den tempoväxlingen var jag inte beredd på. Jag trummar med fingertopparna mot jeansen. Om han tänker ta det här hela vägen hoppas jag att Meera sätter flygplansläge på sitt inre öga.

- Nej. Inte mycket.

I tystnaden som lägger sig följer jag tummens rytm mot knäet.

- Hur når jag fram till dig, Conor?

Orden rycker upp min blick. Ruadhs mörka ögon möter mina, och jag anar en skärva av vad han bär på sina axlar.

- Fråga Craig, säger jag tonlöst.

- Jag frågar dig. Det borde ligga i ditt intresse att bidra till en lösning.

Utanför fönstret rinner dammfärgade moln förbi över horisonten. Jag räknar trädtoppar och ber att han inte driver det här för långt. Inte idag.

Vad händer om jag vägrar att backa?

Steg smattrar uppför trappan, min mor skriker och dunkar på dörren till arbetsrummet.

- Ruadh! Kom fort, det brinner i garaget!

Vi byter en blick, innan båda rusar upp. Ruadh trycker ned mig på stolen igen.

- Du stannar här.

- Jag kan hjälpa till.

- Håll dig i huset, Conor. Ytterdörren ska vara låst tills jag vet vad det här handlar om.

Dörren stängs, tunga kliv i trappan.

Ensam.

Långsamt andas jag ut och låter axlarna sjunka. Det här samtalet har varit ett spöke i min garderob sedan jag rymde med Cian och Rory. Även om det inte är över, så har jag fått en tillfällig rondvila. Jag borde vara lättad. Inga svartblå strimmor som jävlas och skaver under kläderna, ingenting att täcka över. Så varför i helvete mår jag så illa?

Det knackar igen, försiktigt den här gången. Jag gör en ansträngning och sträcker upp mig, tills ett par gröna ögon blir synliga i dörrglipan.

- Får jag komma in, vargen?

När jag nickar tassar hon fram till stolen och knäböjer mellan mina lår. Meeras magra armar om min midja tar lite tid att vänja sig vid. Vanligtvis kommer ingen för att hålla ihop mig när Ruadh har gått.

Jag lutar kinden mot hennes sträva hår.

- Fan, mumlar jag hest. Jävla helvete.

- Jävla helvete, ekar hon och kramar mig hårdare.

I mitt rum sjunker jag ned på mage i sängen. Utmattningen är förlamande, och jag har inga ord att förklara. Meera frågar inte. Hon ligger bara tyst och stryker mig över ryggen. Brandröken sticker i näsan genom det stängda fönstret.

En svag knackning på min dörr, och sedan en till. När jag inte svarar öppnas en smal springa.

- Conor?

Chevonne låter grinfärdig, så jag rullar över på sidan. Hon drar i sin långa hoodie, och tuggar på underläppen.

- Brinner det mycket? frågar jag och lägger handen över ögonen.

- Nej. Bara hyvelbänken och hyllan bredvid.

- Chevonne, jag är trött. Vad vill du?

Hon snyftar till.

- Du måste hjälpa mig.

- Kan det vänta?

Ljudet av ytterdörren som öppnas får henne att slänga en panikblick bakåt, innan hon springer över golvet och dyker ned bakom mig i sängen. Jag stönar när hennes knän trycker mig i ryggen. Sedan känner jag lukten.

Meera backar undan när jag snurrar runt mot min syster. Chevonne kryper ihop vid väggen. Framsidan av hennes tröja stinker fotogen. Händerna också.

- Det försvinner inte, viskar hon. Fast jag tvättar mig. Snälla. Hjälp mig innan de kommer tillbaka.

När sammanhangen klarnar drar jag upp henne på golvet.

- Är du helt vansinnig? Vad har du gjort? Få av dig kläderna, för fan!

- Det svider överallt, mumlar hon. Jag vill duscha.

Jag sväljer de första orden som dyker upp i huvudet och knuffar ut henne.

- Gör det. Lägg allt i en påse. Med en påse utanpå påsen.

Som en skugga smyger hon in i badrummet. Jag slänger igen dörren till mitt rum och dunkar knytnäven i väggen.

- Jävla dumma snorunge!

- Hon ville rädda dig, stora killen, säger Meera stilla. Du är hennes trygghet. Hon går sönder när de slår dig. Varje gång.

- Jag vet, för helvete!

Hon ser bara på mig tills jag suckar och drar fingrarna genom håret.

- Jag vet allt det där. Förlåt. Men livet blev inte enklare nu.

Jag väntar tio minuter innan jag knackar på dörren till badrummet. Chevonne kikar fram med en handduk om kroppen. Jag håller ut handen.

- Ge mig kläderna. Jag slänger dem i tunnan vid vägen. Jag tror de tömmer imorrn.

Med tårna petar hon ut en halvarslat hopknuten påse. Innan hon hinner dra igen dörren sätter jag foten i glipan.

- Chevonne. Gör aldrig om det där.

Hon tittar ned på sina söndertuggade naglar.

- Du hjälper alltid mig.

- Hur dum är du? Jag får inte mindre stryk för att du bränner ned garaget.

- Varför är du så arg?

Jag blundar och räknar till tio.

- Ruadh vet förbannat väl att jag inte tände på, säger jag långsamt och tydligt. Jag kan inte ta det här åt dig. Förstår du? Du står själv.

- Jag vet, säger hon uttryckslöst. Jag bryr mig inte.

Jag vill skaka henne när jag hör mig själv ur hennes mun.

- Leker du hård nu? Han kommer att lägga ihop ett och ett, och då lär du bry dig en hel del.

Tydligen hinner verkligheten ikapp henne. Hon snyftar hjälplöst och gnuggar sig i ögonen med båda händerna. Jag rör hennes arm i något som möjligen är en klapp, innan jag sträcker mig efter påsen och går mot trappan.

- Du stinker fortfarande. Får du bort lukten kanske det löser sig. Du brukar ha bättre tur än jag.

I köket möter jag min mor. Sotig i ansiktet fyller hon vattenhinkar under kranen. Jag blir stående med påsen bakom ryggen.

- Hur går det? Behöver ni hjälp därute?

- Nej, Craig och Ruadh ordnar det. Det hade läckt fotogen över en låda returpapper.

Jag går mot dörren, och hon harklar sig.

- Ättika.

- Vad?

Hon sätter ned vattenhinken på diskbänken och skakar håret ur ansiktet.

- Ättika tar bort oönskade lukter. Det kan vara bra att veta.

Hon låter oberörd, och erfarenheten säger mig att det inte är en fälla. Å andra sidan skulle hon aldrig ljuga för Ruadh. Jag tvekar lite.

- Funkar det på kläder också? I teorin.

- Kanske, säger hon milt. Men jag skulle ändå gå ut med den där påsen, om jag vore du. Ättikan finns i skafferiet. Det går bra att skölja håret också, om det behövs. I teorin, lägger hon till och lämnar köket med en vattenhink i varje hand.