Jag ligger på rygg i sängen, med armarna under huvudet. Mörkret som spiller in genom fönstret sträcker sig över golvet, för att blekna i ljuset från sänglampan. Mina ögon svider av trötthet när jag räknar kvisthålen i taket. Klockan på nattduksbordet slår om till 04.38.

En rörelse på golvet slungar min kropp in i stridsberedskap, jag flyger upp på knä med nävarna höjda.

Innan förvirringen lägger sig kan jag bara stirra på madrassen intill min säng. Högen med filtar rör sig, en naken fot sticker ut under täcket. Ljusa hårslingor spretar åt alla håll när Meera vänder sig i sömnen. Hon snarkar lite i utandningen. Kanske stördes hon av min plötsliga rörelse, för hon klipper med ögonen och gäspar.

Jag sjunker tillbaka med ryggen mot väggen.

- Sovit gott?

- Mhm. Mycket mjukare än sopförrådet igår. Eller parkeringshuset i förrgår. Bättre sällskap också, tillägger hon och sträcker armarna över huvudet i en kattlik båge. Du då, stora killen? Sover du inte nuförtiden?

Jag rycker på axlarna.

- Inte på natten.

- Ledsen att jag somnade ifrån dig. Jag brukar inte däcka sådär. Du kunde ha väckt mig, jag är bra på att prata bort spöken.

- Ville inte störa dig. Jag grinade så tyst jag kunde.

För en gångs skull ser hon överraskad ut.

- Grinade du? På riktigt?

- Nej.

Meera hivar iväg sin kudde mot mig.

- Inte snällt, vargen. Jag tyckte synd om dig.

Jag fångar kudden och stoppar den bakom nacken. Hon sträcker ut handen och kröker fingrarna. Jag skakar på huvudet.

- Ge mig nåt i utbyte, punkarunge.

- Vad vill du ha?

- Jag vill veta nåt om dig. Varför stack du hemifrån?

Jag hade inte tänkt fråga henne, orden formar sig själva. Meera himlar med ögonen.

- Så nu passar det? Du ville ju inte dela minnen.

- Med dig delar jag allt, vännen.

- För att du inte har nåt val, fnyser hon.

Jag sjunker ned på sidan och håller upp täcket åt henne. På mindre än en sekund är hon i sängen, tätt intill mig. Hon lyckas drunkna i Chevonnes nattlinne, och jag försöker bortse ifrån att lukten av min syster sitter i hennes kläder.

- Jag hade glömt hur varm du är, mumlar hon och stoppar sina istår under mina ben. Och där låg jag på madrassen som en idiot.

- Inte mitt val. Du snarkade innan jag hann fråga.

Meera flätar samman våra fingrar under filten och sneglar upp på mig genom ögonfransarna.

- Nämen mormor, så stora händer du har.

- Den var ny. Vill du sova på golvet för alltid, punkarunge?

- Nej tack. Jag trivs i din säng. Jag trivs hos dig.

Hon makar sig närmare. Kindbenen är vassa som knivar under huden, men hon är jävligt söt utan smink. Leendet skvallrar om att hon tog min tanke ur luften.

- Tack, vargen. Du också. Söt, alltså. Och du har en fin själ. Hur blev du sån?

- Yoga och grönsaker. Byter du ämne med flit?

- Lite, mumlar hon och drar filten över huvudet. Jag kanske är på flykt från lagen. Jag kanske har mördat nån.

- Inte ett problem för mig, säger jag och klappar täcket där hennes hår sticker fram. Vem mördade du?

Filten häver sig när hon stöter till mig i sidan.

- Ingen alls, och det vet du. Men tänk om du får höra nåt om mig som du inte gillar?

- Du går in i min hjärna utan att knacka, vännen. Och det var du som ville byta hemligheter i Jacks lastbil.

- Jag ville bara småprata. Det är tråkigt att prata väder.

Jag lutar mig bakåt.

- Det har regnat som fan sista tiden. Blåsigt och kallt är det också. Vore skönt om snön kom. Fint med lite ljust på marken.

- Nåd, stora killen. Snälla, jag berättar vad du vill. Om du kommer in hit.

Jag flyttar undan kuddarna och drar upp täcket över skallen. Till och med i halvmörkret lyser hennes nervositet igenom. Orden kommer ut i ett varmt andetag mot min kind.

- De tvingade på mig mediciner. Mycket mediciner.

På hennes tonfall låter det som om jag borde förstå, vilket jag inte gör. Men eftersom hon verkar gråtfärdig väntar jag tills hon fortsätter självmant.

- De flesta människor tror inte på varulvar och sierskor, vargen. Farbror Doktorn bestämde att jag lider av vanföreställningssyndrom. Så jag fick tabletter för att inte skrämma skiten ur alla runtomkring mig.

- Människodroger för att ta bort dina syner?

- Nåt sånt. Jag försökte spela normal, så att de skulle låta mig vara. Visar sig att jag är dålig på att låtsas.

- De?

- Mina fosterföräldrar. Dubbel dos tvångströja och in till doktorn för psykosvaccination - för mitt eget bästa. De menade väl, men till slut ville jag bara slänga mig framför en ångvält.

- Bättre att sticka, säger jag och stryker en tår av hennes kind. Inte värt att kasta bort livet på idioter.

Hon fångar min hand mellan axeln och käken. Leendet är skört som glas.

- Tack, Conor. För att du tar mitt vansinne så naturligt.

- Detsamma, vännen.

Meera gömmer ansiktet mot min t-shirt. Jag lägger armen om henne och blundar. Nästa gång jag öppnar ögonen letar sig ett glåmigt solljus in genom fönstret. Min punkarälva ligger halvt ovanpå mig, med armarna som ett kors runt min överkropp. Långsamma andetag rör hennes axlar i en jämn rytm.

Försiktigt makar jag ned henne, men hon rullar tillbaka så att vi hamnar mage mot mage. Läpparna är sömnsvullna, håret en boll av ljust trassel. Med tummen smeker jag hennes kind.

- Den här gången var det du som snarkade, mumlar hon utan att se upp.

Jag vandrar med fingrarna över hennes arm, upp längs skuldran. Hon huttrar till och pressar sig närmare. Dröjande beskriver jag cirklar utanpå nattlinnet, tills hon småskrattar och vänder över på rygg. När jag följer efter lägger hon armarna om min nacke.

- Jag är dig på spåren, vargen.

- Jaså? Vad tänker jag?

- Du är stygg, andas hon bakom den mörka gardinen av mitt hår. Riktigt stygg. Du vill se mig utan kläder. Och så tänker du lite annat som jag inte vill säga högt.

Jag lutar mig mot armbågen och tar henne lätt om hakan.

- Meera? Läser jag dig rätt om jag fortsätter här?

- Gissa, mumlar hon och sluter ögonen.

Mina läppar nuddar hennes sammetslena kind.

- Jag är större, du är fast under mig. Bara artigt att fråga.

- Är jag fast? andas hon med ryggen i en båge för att komma närmare.

- Absolut. Om du vill.

Hon tar en handfull av min t-shirt för att dra ner mig, men jag väntar med munnen så nära hennes att knappt ett andetag skiljer oss åt.

- Jag vill, mumlar hon. Snälla.

Meeras tungspets sveper över min underläpp. En knackning på dörren får oss att hoppa till. Våra tänder krockar ihop, jag hinner få ur mig ett halvkvävt satan innan Ruadh harklar sig utanför.

- Conor? Är du vaken?

Jag andas ett par gånger för att hitta rösten.

- Nej.

Meera knuffar till mig och sjunker ihop i en fnittrande hög. Ruadh muttrar något. Att döma av stegen som rör sig mot trappan vill han inte höra fortsättningen.

Jag lyfter Meeras handleder över huvudet och pressar ned dem i madrassen. Hon lindar benen om mina höfter. Hennes bröstkorg häver sig, andetagen är varma mot min mun. När våra läppar möts slits dörren upp. Min syster står på tröskeln och stirrar, medan djävulsflinet långsamt sprider sig i hennes ansikte.

- Vad gör ni?

- Men för helvete, ryter jag och släpper taget om Meera.

Skitungen virvlar runt och slänger igen dörren bakom sig. Stegen dundrar nedför trappan, vidare ut i köket.

Jag väntar. Närsomhelst nu.

- Mamma! Conor hånglar i sängen.

Meera bubbelskrattar till. Jag faller ned på rygg bredvid henne.

- Drömma går ju.

- Ger du upp, vargen?

Jag vrider på nacken, och hon tar mitt ansikte mellan sina ärrade händer.

- Mormor, viskar hon hest. Vilken skön mun du har.

- Akta dig, punkarunge. Jag kanske inte leker snällt om du jävlas med flit.

Meera sneglar upp på mig, som om hon vill hoppa från bryggan men är osäker på hur djupt vattnet är. Jag stryker bort en vitblond slinga från hennes tinning.

- Vi gör så här. Du bestämmer hur stygg du törs vara, eller inte. Jag låser dörrjäveln.

Jag häver benen över sängkanten, men hon hejdar mig. När jag sjunker tillbaka kryper hon upp i mitt knä. De tunna fingrarna griper om mina, hårdare än väntat.

- Bara så du vet. Jag är nybörjare på det här, stora killen. Inte oskuld, men nästan.

Tonen är ursäktande, som om hon delar med sig av något skamligt. Jag kysser henne lätt på pannan.

- Bra att veta.

Hennes tunga glider in mellan mina läppar, rör sig dröjande tillsammans med min egen. Mina händer försvinner in under nattlinnet. Sakta för jag fingertopparna uppför hennes mage och sidor, tills jag känner bröstens rundning mot handflatorna.

Meera sliter av sig nattlinnet, och flätar in händerna i mitt hår. Jag kysser hennes nacke, ned förbi nyckelbenet. Smaken av varm upphetsning och vanilj får mitt blod att rusa. Plötsligt kretsar världen kring de suckande flämtningarna som lämnar henne i takt med mina kyssar.

Någonstans i bakgrunden registrerar jag steg i trappan. Vi stannar upp samtidigt, och ser varandra i ögonen. Meera hugger tag i min arm.

- Dörren, viskar hon och nästan knuffar iväg mig över golvet.

Jag fastnar i hennes madrass, får filten om fotleden och snubblar in i väggen. Min punkarälva dyker in bakom kuddarna när jag får tag i nyckeln och vrider om.

Tre knackningar, sedan Ruadhs röst på nytt.

- Conor? Din syster påstår att du har vaknat till.

Jag gör en grimas och knyter näven mot dörren.

- Vad är det?

- Någonting har kommit upp. Jag behöver byta ett par ord med dig.

Tonfallet ger inga ledtrådar. Han låter inte arg, men vad fan vet jag? Pappa Alfa har mer än en anledning att prata allvar med mig.

- Ge mig en halvtimme.

- Tio minuter, pojk.

Meera kikar fram bakom ett berg av kuddar och filtar. Hon räknar tio fingrar, och sätter sedan upp en tumme i luften. Hennes flin smittar av sig. Mot allt förnuft skiter jag i Ruadh, skiter i allting utom punkarälvan i min säng.

- Uppfattat, säger jag med blicken på Meeras nakna överkropp.

Två steg över golvet, sedan är jag hos henne.

- Lite ändrade planer, vännen. Vad hinner vi på tio minuter?

- Jag har en idé, mumlar Meera och sliter in mig under täcket.