Någon gång under vargtimmen drar minilampan sitt sista andetag. Jag lägger händerna för ögonen, i ett försök att inbilla mig att mörkret bara finns i mitt huvud. Strax därefter öppnas dörren till ladan.

En ensam skugga kliver över tröskeln. Han bär en flämtande campinglykta i ena handen, och en flaska i den andra. Stegen över golvet är ojämna, han vinglar till och tar stöd mot en bjälke. När han kommer närmare slår stanken av alkohol emot mig.

- Vaken, Hayes?

Nick Walton sätter sig på knä intill buren, och rycker lite i gallerdörren. Ljuset från lyktan avslöjar ett färskt blåmärke över hans käke.

- Jag har en fråga till dig, säger han och rasar ned med armen mot burtaket. Du hatar mig, och det är ok. Du kan ställa dig i kö med de andra goda.

Han trycker läpparna mot gallret och viskar:

- Men du kanske passar bättre på min sida av staketet. Här kommer tiomiljonersfrågan. Njöt du av att slå sönder min lillebror?

Vätskan i flaskan skvalpar när han dricker tre djupa klunkar. Så dunkar han sig för pannan.

- Men vad fan tänker jag? Gästerna först.

I ett drag fyller han munnen och spottar ut innehållet över mig. Jag blundar och tiger. Nick dundrar näven i buren så att det sjunger i gallret. Sedan kör han ned handen innanför byxlinningen.

- Nog med småprat. Om du skulle ta och grina lite mer för mig?

- Dra åt helvete.

- Tänk på vad du säger, sötnos. Vi är ensamma nu. Bror min har tackat för sig och dragit hem.

Något måste ha synts på mitt ansikte eftersom Nick knäpper händerna och spärrar upp ögonen.

- Du tror väl inte att Alec bryr sig om någon annan? I så fall lär du bli besviken. Den fan tänker bara på sitt eget skinn.

Som en trollkarl sveper han upp campinglyktan mot mitt ansikte. Det plötsliga ljuset känns som ett spjut i huvudet. Han placerar lyktan på golvet, och vrider fundersamt på flaskan.

- Sanningens ögonblick, Hayes. Du är en arg liten valp, men jag är starkare än du. Hur långt måste jag köra upp den här innan du ber om nåd? Kan du ta hela?

Burdörren gnisslar till. Walton hugger tag i mina fötter, och jag krokar fingrarna om gallret. Sadistjäveln leker med mig, rycker mina ben fram och tillbaka. Jag håller emot tills metallen skär in i köttet. Så stannar han upp och flinar.

- Jag har en idé. Kryp ut, så får du kila hem till mamma när jag är klar med dig. Jag låter dig gå. Om du kan.

Sparken jag måttar missar grovt. Nick Walton svänger flaskan hårt mot mitt knä. Underbenet domnar bort, och i smärtchocken som följer lyckas han slita ut mig. Han vräker över mig på mage och landar tungt på min rygg. Luften går ur mig i en plågsam flämtning. Med överdrivna rörelser ställer han ned flaskan framför mig.

- Börjar du ångra att du inte kröp ut när du hade chansen?

Hans hand trevar över mig, längre ned. Innanför jeansen.

Jag stänger av Walton, stänger av hjärnan och låter kroppen ta över. På något sätt får jag in knäna under mig, skjuter upp ryggen och slungar honom bakåt. Full och jävlig flyger han som en sopsäck. Jag rycker tag i spritflaskan innan jag är uppe på fötter. Med all kraft jag har kvar svingar jag mot hans huvud. Sprit, splitter och blod sprutar som ett fyrverkeri över golvet.

Nick Walton skriker till och klöser över högerögat. I ljuset från lyktan pulserar ett djupt jack ut blod, slamsor och fan vet vad mer. En långsmal glasbit sticker ut ur ögonhålan. Hans ansikte är förvridet i chock och raseri.

- Jag ska slakta dig, ungjävel! Jag ska fanimej slakta dig.

I en flytande båge kommer han upp, som om en osynlig hand lyfter och styr hans rörelser. Lyktan slocknar bakom mig när jag haltar mot utgången med mitt stumma jävla knä. Jag snubblar, och kryper sista biten på alla fyra. Bakom mig skrapar Waltons hasande steg.

Han häver sig mot den gistna dörrskivan i samma ögonblick som jag vräker igen den och gör fast tvärslån i klykorna. Hans ordlösa rytande följer mig där jag stapplar fram över gräsmattan. Runt jordkällaren, ut på den lilla grusvägen. Kämpa en bit till. Snart över, snart får jag vila. Får jag bara ett försprång kan jag försvinna i skogen, vänta in gryningen och be till gud att fanskapet inte är odödlig.

Knappt har jag tänkt tanken förrän ett dovt muller dränker vrålen från ladan. Billyktor och motorljud kommer allt närmare, och jag slänger mig rakt in i ett förvuxet hallonsnår. Nick Walton måste ha ringt efter pappa när lillebror stack. Taggarna tränger in i knän och handflator, men att blockera kroppens signaler är nästan för enkelt. Kommer smärtan att döda mig? Om inte; håll käft och håll ut.

Bilen bromsar in. Föraren kliver ut och lämnar motorn på, mer ljus läcker ut när bakdörrarna slängs upp. Ännu en bil, och en till. Mina chanser till ett lyckligt slut minskar för varje skuggfigur som kliver ut. Till sist har ett tiotal karlar spridit sig över gräset. De styr stegen mot ladan, och deras ryggtavlor suddas ut i takt med att de försvinner in i mörkret.

För en kort stund verkar turen vara på min sida. Ingen ser tillbaka, ingen reagerar på fotspåren i den sumpiga gräsmattan. Precis när jag börjar dra mig bakåt för att sväljas av skogen blir en av karlarna stående. Han sjunker ned på knä och drar två fingrar över den fuktiga marken. Jag skakar på huvudet när han för handen fram och tillbaka under näsan. Sakta reser han sig och vänder tillbaka mot bilarna. Jag vill inte titta, men kan inte slita blicken ifrån honom. Den jäveln går rakt mot mitt gömställe.

Som om han kan se igenom slöjan av busksnår och halvnatt stannar han knappt två meter ifrån skogskanten. Antagligen känner han vittringen av min skräck.

- Conor?

Rösten exploderar i mitt huvud. Nej, det är inte sant. Min hjärna jävlas med mig igen. Han tar ett steg till, och håller ut ena handen framför sig.

- Conor, är du här?

Jag blinkar för att få verkligheten på plats.

- Är det du? viskar jag där jag hukar som en gathund under grenarna.

Mannen drar fram en tändare ur fickan. I skenet från den flämtande ljuslågan framträder ett ansikte som jag känner lika väl som mitt eget. Mina läppar formar hans namn, med en röst som har dött flera gånger om.

- Cian?

- Cian, ekar han och river undan hallonbuskarna.

I en rörelse lyfter han mig på fötter. Händerna om mina blåslagna överarmar är en plåga, men ensamheten är värre. Så jag biter ihop och låter honom stötta mig genom snåren, ut på grusvägen.

- Sen när kan du spåra? säger jag, men han lyssnar inte.

- Vänd dig om. Hitåt.

- Varför?

- Gör det bara.

Motvilligt vrider jag mig mot billyktorna. Cians ögon vidgas när ljuset faller på mitt söndriga ansikte.

- Vad fan har de gjort med dig?

- Skitsamma.

- Inte den här gången, morrar han och ser sig omkring.

Så höjer han handen.

- Alfa!

Det hugger till i magen när en av skuggfigurerna vrider på nacken.

- Vad?

- Här borta, ropar Cian.

I ultrarapid ser jag Ruadh kliva ut i ljuset. Spillrorna av motstånd som överlevde Walton nöts ned för varje steg han tar, ungefär som Jacks armékängor sakta men säkert förvandlar mina hälar till öppna sår.

Cian ger mig en sidoblick.

- Tänk före, mumlar han och lägger pekfingret för läpparna.

Men jag kan inte. Jag har frusit fast i en härva av skuld och så jävla mycket skam.

Ruadh är pappa Alfa med betoning på Alfa. I tio år har jag fått skit för att jag bryter mot hans regler, men jag vet var jag har honom. På gott och ont. Oavsett hur förbannad han är på mig, så är jag flock. Och det finns bara ett sätt att hantera övertramp mot medlemmar av flocken. John Walton är fortfarande sängliggande. Vad händer när Rob Walton blir ännu en son kort?

Kanske kan jag ta på mig detta. Sadistsvinet i ladan har all anledning att hålla käft och vara nöjd med öga för jävla öga.

Tre, två ett, Ruadh stannar framför mig. Ingenstans att fly. Jag sänker blicken, och orden värker ur mig utan att jag kan hindra dem.

- Förlåt. Alfa.

Mer hinner jag inte, innan han tar mig om nacken och drar in mig i en omfamning jag inte visste fanns. Med armarna tungt om mina axlar lutar han pannan mot mitt huvud. Jag står nästan smärtsamt rak i ryggen, tills kroppen börjar skälva av ansträngningen att hålla ihop. Ruadh kramar till om mig.

- Aldrig mer, Conor, säger han dämpat. Aldrig i helvete mer försvinner du. Är det klart?

Han låter hes, och märkligt grumlig. Jag kan bara nicka.

När mina flämtningar så småningom blir andetag håller han mig på armlängds avstånd. Med rynkade ögonbryn synar han mig uppifrån och ned. Vanligtvis retar jag mig på Ruadhs kontrollerade lugn, men nu är det en lättnad att han behåller fattningen. Om Cians min är något att gå efter så har Nick Walton märkt mig rätt illa.

- Berätta vad jag behöver veta, Conor. Vad har hänt?

Craig och Morgan dyker upp på var sida om Ruadh. Båda ser rakt på mig, men visar varken sympati eller förakt. Inte förrän de hört Alfas dom. Craig är näst högst i rang, Morgan är Ruadhs bror. Jag är inte förvånad över deras närvaro, ändå önskar jag att de inte hörde på nu. Men jag är en skitunge, så åt helvete med min självaktning.

- Jag är ok, mumlar jag. Jag överlever.

- Det var inte vad jag frågade.

- Jag fick stryk. Det går över.

- Waltons?

- Nick Walton tog hit mig. Jag låste in honom i ladan. Tror jag. Alec stack nån gång i natt.

Ruadhs blick på mig är svår att tyda, liksom tonfallet när han vänder sig till Morgan och Craig.

- Kontrollera om Nick Walton är i ladan. Om han inte är det - hitta honom.

Utan ett ord rör de sig tillsammans över gräsmattan, två siluetter som smälter samman när mörkret tar dem. Ruadh klappar mig på axeln.

- Vi går en bit.

Värken i mitt knä blir stadigt värre, men jag haltar ändå med Ruadh bort till bilen. Han släpper in mig i baksätet. Själv står han kvar utanför, med armarna mellan biltaket och dörren.

- Conor, jag behöver din hjälp.

Hallucinerar jag fortfarande?

Ruadh låter trött men beslutsam när han fortsätter:

- Tiden rinner iväg, så jag fattar mig kort. Jag vet tillräckligt om Nick Waltons vanor och ovanor för att begripa att detta är mer än du vill ge sken av. Jag klandrar dig inte, tillägger han när jag vänder bort ansiktet. Men bär inte Waltons skuld åt honom.

När jag fortfarande tiger sjunker han ned på knä i gräset och lutar underarmen mot bilsätet. På något sätt hjälper det att hans ansikte hamnar i nivå med mitt.

- Du är min pojk. För din skull vill jag förstå hur det här hänger ihop. Men oavsett vad jag hör från dig, så har jag sett nog. Du vet vad jag måste göra.

- Även om jag är orsaken?

- Historien med Waltons är tio år gammal. Att Rob Walton inte låter ont blod dö är hans ansvar.

Jag böjer mig fram och lutar armbågarna mot knäna.

- En gång. Sen aldrig mer. Ingen annan får veta.

Han nickar.

Tonlöst backar jag tillbaka till Meera och biblioteket i Ashbury. Kreativ redovisning får det att låta som om jag rymde utan Cians vetskap, sen är den lätta biten över.

Min röst hakar upp sig redan vid Lastcentralen. Bilresan och skiftnyckeln klarar jag genom att blunda mig igenom treordsmeningar, staplade på varandra i en monoton hög. När jag kommer till hundburen, skendränkningen och spritflaskan tar orden slut. Jag pressar knytnäven mot munnen, tills Ruadh sätter sig bredvid mig. Han rör mig inte, men närheten är det ankare jag behöver för att fortsätta.

När Cian hittar mig i hallonsnåren faller jag ihop med armarna över huvudet. Ruadh lägger handen på min nacke. Efter någon minut lyfter jag blicken. Ett jävligt obehagligt uttryck vilar över hans ansikte, men rösten är olycksbådande lugn.

- Då vet jag. Jag tar hand om det här. Cian väntar tillsammans med dig. Stäng och lås, och kom inte ut förrän jag säger till.

I bilen är det varmt och ljust. Cian ger mig en av filtarna Ruadh alltid har i bakluckan. Jag lutar huvudet mot nackkudden.

Ett ångestvrål bryter sig ut ur ladan. Cian sträcker sig förbi mig och sätter på radion. Jag stirrar rakt ut i luften. Musik fyller bilen, men kan inte överrösta de alltmer långdragna skriken av smärta och panik.

Ur de sista resterna av natt stiger en vargs rytande. När gryningen möter en ny dag har flockens röster smält samman i en likstämd kör, där ingen längre urskiljer vem som är vem.