I det hemtrevliga vardagsrummet stod de, mina bröder och min far. Deras mörka kläder och strikta uppenbarelser skapade en skarp kontrast till den varma, inbjudande inredningen i Sams hus. Det var något nästan komiskt med hur malplacerade de såg ut bland de timrade väggarna, de mjuka textilierna och den sprakande elden i öppna spisen. Silvian kunde åtminstone smälta in, med sin avslappnade hållning och charmerande leende.  Men Nicolae och pappa... nej, de passade inte alls in här.

Frun i huset bad dem att slå sig ner i soffan, och för ett ögonblick syntes ett hövligt leende på pappas läppar när han satte sig, men jag kunde se det i hans ögon – det orubbliga kontrollbehovet och irritationen som lurade under ytan.

Så fort de satt sig ner mötte han min blick, skarp och tyst, som om han redan formulerade de ord han skulle använda mot mig senare. Jag stelnade till under hans granskning, och oron som legat och gnagt inom mig bubblade upp igen. Varje fiber i min kropp väntade på ögonblicket när pappa skulle börja ifrågasätta mig. Ända tills Sam dök upp bredvid mig i dörröppningen. Som en stor robust vägg av muskelmassa stannade han upp och väntade avvaktande på vad som skulle ske här näst. Våra axlar nuddade vid varandra och förvånat så insåg jag att hans närvaro faktiskt lugnade mig.

"Min son, Samuel Acker," presenterade Alfa Acker med en nickning mot Sam.

"Ni verkar redan vara bekanta med min yngste," svarade min pappa, lojt och med ett litet leende som knappt nådde ögonen. Självklart var han tvungen att påpeka att jag var tio minuter yngre än Silvian. Självklart. Som om det betydde något.

Mina käkar spändes. Den där meningen, levererad med pappas vanliga nonchalans, var som en påminnelse om hur han alltid såg ner på mig. Förvånat märkte jag hur Sam's kropp reagerade på min pappas attityd. Hans muskler spändes innanför tröjan och han verkade luta sig ett par millimeter närmre mig. Jag sneglade åt hans håll och kunde inte låta bli att känna en svag irritation över att jag faktist var tacksam att han stod där, som en slags sköld mellan mig och min fars nedlåtande ord.

Min tvillingbrors blickar brände hål i min hud och jag tvingades möta hans frågande ögon men jag bara skakade lätt på huvudet och pressade ner händerna i fickorna.

"Ni måste förstå att jag inte hade en aning om er flock och ert revir när vi flyttade hit," började Victor. "Om vi vetat så hade vi såklart kontaktat er först."

Victor Lazar satt rak i ryggen, klädd i en mörk skräddarsydd kostym som såg överdrivet elegant ut för det hemtrevliga vardagsrummet. Hans gråsprängda hår låg perfekt bakåtslickat och hans bleka ansikte bar en kylig, nästan staty-liknande uttryckslöshet. Varje rörelse var kontrollerad, som om han noggrant valde varje blinkning och andetag. I kontrast till Alfa Acker. Jag följde mannen med blicken när han slog sig ner på en av fotpallarna mitt emot min far. Han och Sam var inte särskilt lika till utseendet, men ingen skulle tvivla på att de var far och son.

Det lilla, robusta soffbordet, gjort av mörkt trä och markerat av år av användning, stod som en outtalad barriär mellan de två fäderna. Trots sin blygsamma storlek verkade det skapa ett osynligt avstånd mellan dem—en fysisk påminnelse om klyftan mellan deras världar. På ena sidan satt Acker, bredaxlad och avslappnad i sin hållning, framåtlutad, med underarmarna vilande på knäna, medan Victor Lazar, rakryggad och stel, verkade hålla sig på sin sida av bordet som om det var en gräns han inte tänkte överskrida.

Roland Acker såg oimponerad ut av min fars skådespel. Det gick uppenbarligen inte att lura honom. Och det var något med alfans jordnära självförtroende som fick min far att vackla.

"Men nu är ni här," konstaterade Roland, hans röst var stadig och utan några tvivel.

"Det är vi, men vi kommer inte att stanna länge. Så fort Silvian och Sorin gått klart Highschool så flyttar vi," svarade Victor snabbt, som om han ville lägga en definitiv punkt på diskussionen.

"Ni har inga planer på att slå er till ro här?" Rolands fråga kändes mer som en utmaning än en genuin undran.

"Inga," bekräftade Victor, men jag kunde höra en rastlöshet i hans röst som han försökte dölja.

Sam's pappa nickade långsamt, ansiktet var djupt försjunket i tankar. "Vi tycker om lugn och ro i den här stan. Det flyttar sällan in nytt folk här." Det var en kommentar som bar på tyngd, som en påminnelse om att vår närvaro inte var önskad. Det var ingen nyhet, suckade jag inombords. Vampyrer var inte direkt välkomna någonstans.

Med en tyngd i bröstet sökte jag efter min tvillings ögon, men de var helt fokuserade på Sam. Hans ögon smala som om han försökte förstå vad som hänt mellan oss, varför vi plötsligt stod ut med varandra. Han stod relativt nära Sams mamma, och de båda tycktes inte särskilt besvärade av varandra. Som vanligt stod min bror med armarna korsade över bröstet han såg ut att följa samtalet, men hans blick lämnade aldrig Sam. Han var noga med att inte vara för uppenbar, men jag kände min tvilling för väl för att missa hur han registrerade varje detalj. Det var inte direkt hotfullt, mer som en bedömning, en vägning.
Sam stod fortfarande bredvid mig, hans breda axlar avslappnade, men jag kunde känna den dolda nerven som låg under ytan. Det var som om Silvian letade efter något—ett tecken, en reaktion—men vad det än var han hoppades finna, sa han inget. Han bara observerade, och jag visste att vi skulle prata om det senare.

"Vem fan vill stanna här," muttrade Nicolae och min uppmärksamhet drogs till min idiot till storebror, hans röst fylld av en bitterhet jag kände igen. Men hans ord tystades genast av vår far, som sköt fram sin hand i en skarp gest innan han svarade Roland.

"Du har mitt ord, vi stannar i nio månader. Inte mer. Inte mindre."

Besöket avslutades lika hastigt som det startade. Inga artighetsfraser var värda att nämnas, och vi gick i tysthet mot dörren efter ett stelt handslag mellan fäderna. Så fort vi kom ut slog den svala kvällsluften emot mig, och det varma skenet från huset tycktes vilja locka mig tillbaka. Jag kastade ett snabbt öga bakåt och mötte Sam's blick.

I det ögonblicket kändes världen som att den stannade. Hans blå ögon bar på en blandning av förvirring och en kvävd ilska. Det såg ut  som om han ville säga något, men orden verkade fastna i halsen. Det mjuka ljuset inifrån lyste upp hans ansikte, och jag kunde se de små detaljerna—den välformade käklinjen, och hur hans ljust bruna hår föll över pannan. Han såg så levande ut, så mänsklig, i kontrast till den kyliga natten. Och mig.

Jag var på väg att slänga ur mig ett hej då när Silvian la en hand på min axel och skakade på huvudet med en menande blick i ögonen. "Farsan är tillräckligt arg, tycker du inte?" Väste han tyst mot mitt öra och guidade mig mot bilen.

Vi sjönk ner i baksätet, pappa vid ratten. Nicolae klev in sist och satte sig bredvid honom där fram och stirrade ut genom fönstret utan ett ord. Som vanligt.

Stämningen i bilen var tryckt,  tystnaden tycktes suga ur all energi ur min kropp. Det fanns så mycket som ville ut, så många osagda ord som kokade mellan oss, saker vi aldrig skulle säga till varandra.

"Det gick ju bra," muttrade jag och fick genast en hård blick från min far genom backspegeln, hans blick lika vass som hans röst.

"Förklara för mig varför du anlände till Ackers hus före oss."

Jag mötte hans ögon i spegeln, kände det vanliga trycket i bröstet när han granskade mig så där. "Vi har ett fysikprojekt ihop. Vi satt i biblioteket, och när det var dags att dra, erbjöd han mig skjuts."

Det var sanningen, för en gångs skull. Vilket var ovanligt. Oftast hittade jag på något eller ljög honom rakt i ansiktet, och han visste det. Men nu fanns det inget behov av lögner. Jag hade skött mig. Gjort exakt det som förväntades av mig.

Frågan var bara om han skulle tro mig.

Tystnaden var tung i bilen, bara det dämpade ljudet av motorn som fyllde utrymmet. Jag kunde känna hur hans blick vägde mina ord, som om han letade efter en spricka i fasaden, något som skulle avslöja mig.

"När projektet är inlämnat så håller du dig borta från honom. Förstått?"

Jag bet mig i läppen, ilska bubblade upp inom mig. Som vanligt skulle han styra mitt liv, bestämma över varje steg jag tog. Men den här gången tänkte jag inte bara nicka och hålla med. Jag hade för fan skött mig! Jag hade inte gjort något fel. Jag stirrade ut genom fönstret, tankarna gick på högvarv, men innan jag hann säga något kände jag Silvians hand, försiktigt men bestämt, på mitt lår. Ett tyst varningstecken.

Jag nickade kort, svalde frustrationen som brände i halsen. "Visst. Jag ska hålla mig borta från varulvarna."

Orden smakade bittert, som om jag lovade något jag visste att jag inte tänkte hålla.